Min femåring förstår inte gränser

[Simona]

Hej alla!!!

Jag har två grabbar. En på fem och en på fyra.
Femåringen, mitt hjärtebarn (detta är något jag ska ta upp i en annan tråd) är en väldigt intensiv pojke.

Han är helt oblyg, pratar gärna med alla om han får tillfälle,hälsar helst på varenda människa han möter, går fram till alla barn (mycket nära) och frågar om han får låna deras leksaker/om de ska leka/eller berättar hur bra han är på olika saker, han avbryter ständigt, ställer en miljon frågor,ofta vad olika ord betyder som han läst eller hört i en saga, betyder, han har en glupande aptit och proppar i sig snarare än äter (han är normalviktig), blir lätt uppspelt, är oerhört glad för det mesta.

Han kan inte läsa av varken när vuxna eller barn inte vill ha hans kontakt (många sura människor finns tyvärr där ute) utan fortsätter att prata/fråga/försöka få kontakt. Inte förrän (och inte alltid då) han får ett rejält NEJ slutar han.

Han är samtidigt charmig, snäll och lär sig det mesta snabbt, men den sociala biten förstår han inte. Han är oerhört kärleksfull, han kramar mig 20 ggr per dag minst och säger ofta att han älskar mig.

Tyvärr har på sista tiden sagt att han tycker jag är arg hela tiden, vilket på sätt och vis stämmer, det är ständiga konflikter då jag försöker stoppa honom att gå på människor.

Jag ska göra en jämförelse. Om han ska leka snöbollskrig så förstår han inte vilka som är med, när leken är slut och hur man leker.

På hans förskola har hans fröknar noteterat samma beteende och de säger att de arbetar mycket med detta, och att han nu har blvit mycket bättre på att läsa av de sociala koderna och att han är uppskattad av sina dagiskompisar-vilket han inte var för bara ett år sedan då han i princip bara kunde rusa fram utan att se sig om, så ettåringarna flög.

Han går tex fram till vem som helst på bussen och sätter sig brevid för att prat el visa när han spelar spel på mobilen-en del tycker förstås det är roligt, men lika ofta möts han av sura miner och dem har så svårt att tolka, och jag är nästan tvungen att släpa bort honom från folk som inte vill ha hans kontakt.

När han leker på gården så har han svårt att verkligen få riktiga kompisar och det är något som gör mig oerhört oroad för att ha vänner är nog det viktigaste i livet.

Jag blir ofta nervös och orolig när vi går ut för jag tycker det är så jobbigt med alla sura blickar och kommentarer.

Jag upplever att svenskar/nordbor snabbare reagerar negativt på hans lite framfusiga sätt att ta kontakt medan de med tex afrikanskt ursprung verkar uppleva honom som rolig och framåt, men kanske lite okontrollerad.

När jag säger till honom så svarar han inte-han svarar oftast inte första 2-3 ggr när jag ropar på honom (kollat hans hörsel, den är utmärkt) eller tillrättavisar honom, och han bara fortsätter med det han han gör.

Han är väldigt fysisk-han är ständigt i rörelse. På kvällen sitter han dock gärna i sin säng och läser, något han är mycket duktig på.

Vi är ute väldigt mycket i parker och på ytflykter så han är ju van att vistas bland folk, men till för ett år sen valde jag ofta folktomma parker el dagisgårdar när vi var ute för att hans beteende blev så svårt att hantera.

Han och hans bror står mycket nära sina morföräldrar och de är båda mycket hos dem, de är också hos sin far några dagar varje vecka. Fadern har ofta vänner på besök, men bara sporadiskt har dessa vänner sina barn med.

Mitt eget kontaktnät är tyvärr starkt begränsat och fast jag tycker mycket om att umgås så har jag tydligen inte heller knäckt den sociala koden.Fast jag agerar på ett helt annat sätt än min femåring. Jag har få vänner, just nu är inne i en fas då jag verkligen arbetar på att få flera vänner för mina barns skull.

Jag och mina barn är alltså oftast själva på fritiden (om vi inte är med mina föräldrar vill säga), någon enstaka gång kommer en väninna och hälsar på-så mina barn är inte vana vid socialt samspel där jag är inblandad, tyvärr.

Jag lämnar barnen regelbundet hos en bekant som har flera barn för att de ska socialisera sig. Min femåring tycker mycket om att vara där, han gillar när det är mycket folk och fart.

Båda går deltid på förskola ( det kanske vore bra för dem att gå heltid?).

Jag funderar att kontakta BVC för att få en remiss till en barnpsykolog,men tycker det också känns rätt jobbigt/svårt.

Tips? Råd? Finns någon här som känner igen sig?

Oerhört tacksam för råd!

[annawahlgren]

Välkommen är du

Han är helt oblyg, pratar gärna med alla om han får tillfälle, hälsar helst på varenda människa han möter, går fram till alla barn (mycket nära) och frågar om han får låna deras leksaker/om de ska leka/eller berättar hur bra han är på olika saker, han avbryter ständigt, ställer en miljon frågor, ofta vad olika ord betyder som han läst eller hört i en saga, betyder, han har en glupande aptit och proppar i sig snarare än äter (han är normalviktig), blir lätt uppspelt, är oerhört glad för det mesta.

Jag kan bara säga GRATTIS Vilken underbar liten stor pojke du har Och det ska du verkligen ta åt dig äran av Han är frimodig och glad och allmänt optimistisk, och det är det minsann inte alla som är i vår svenska kultur, om man säger Leta inte bekymmer där inga finns.

Han kan inte läsa av varken när vuxna eller barn inte vill ha hans kontakt (många sura människor finns tyvärr där ute) utan fortsätter att prata/fråga/försöka få kontakt. Inte förrän (och inte alltid då) han får ett rejält NEJ slutar han.

Han ska inte behöva få "ett rejält NEJ". Det behöver ingen av oss. Du är hans beskyddare och den som bevakar hans intressen. Han är fem år, inte femtio. Begränsa saker och ting Du kan avleda, ta honom i handen med vänlig ögonkontakt (som om ingentin hänt, så babbla inte en massa förmaningar) och hitta på någonting viktigt som ni absolut måste göra NU - innan detta obehagliga hänt att han blir sårande avvisad.

Han är samtidigt charmig, snäll och lär sig det mesta snabbt, men den sociala biten förstår han inte. Han är oerhört kärleksfull, han kramar mig 20 ggr per dag minst och säger ofta att han älskar mig.

Gläd dig Han behöver inte alls "förstå den sociala biten". Han är ju fullt i färd med att lära sig den. Det tar tid. Som femåring är man knappast expert på socialt umgänge. Det är ju inte du heller. (Vem av oss är det ) Det tar tid - ett halvt liv ofta och kanske ett helt, och kanske mer än så, raka vägen ner i kistan innan vi fattar allt det där tjusiga sociala, som alla hoppas och tror sig kunna men väldigt få klarar av (i sina egna ögon, om inte annat, vilket är vad som räknas).

Tyvärr har han på sista tiden sagt att han tycker jag är arg hela tiden, vilket på sätt och vis stämmer, det är ständiga konflikter då jag försöker stoppa honom att gå på människor.

De små barnen är våra bästa pedagoger. Tänk efter (Och det gör du ju redan.) Vad är du arg på honom för Vad sysslar du med för "ständiga konflikter" Behövs inte alls. Och det värjer han sig mot, med rätta.

Han går t ex fram till vem som helst på bussen och sätter sig brevid för att prata eller visa när han spelar spel på mobilen-en del tycker förstås det är roligt, men lika ofta möts han av sura miner och dem har han så svårt att tolka, och jag är nästan tvungen att släpa bort honom från folk som inte vill ha hans kontakt.

Ingrip tidigare, när du ser vartåt det barkar, för att skona honom Du är hans beskyddare. Du ser ju vad som händer. Sitt inte och be till Gud och hoppas på det bästa Hämta in honom och hitta på något annat. Inget enda litet barn ska i onödan behöva utsättas för sura svenskar.

Jag minns mitt lilla sjunde barn. Hon kunde precis gå och vinglade iväg på pendeltåget och såg sig så underbart kärleksfullt omkring. Hon la handen på en kostymklädd herres knä och log upp mot honom. Han viftade undan hennes lilla hand med äcklad min, som om hon varit en smutsig hund som besudlade hans fina byxben med sin smutsiga tass. Barnet bröt inte samman - jag hämtade henne genast och försökte bekräfta den trevlighet som inte fanns, men mitt hjärta sjönk i bröstet. Det var synd om kostymen, som inte kunde ta emot hennes barnsliga - i ordets bästa bemärkelse - välvilja. Det var vad jag försökte säga mig och ordlöst förmedla till barnet.

När han leker på gården så har han svårt att verkligen få riktiga kompisar och det är något som gör mig oerhört oroad för att ha vänner är nog det viktigaste i livet.

Svar NEJ. Där är du offer för en kompiskultur som lika gärna kan kallas djungelns lag. Skona honom Begränsa I tid. Tala om noga vad som ska hända sedan (social delaktighet, se Barnaboken) och hämta in honom glatt. Kompisar springer verkligen inte bort. Det gör du och er gemensamma kamp för tillvaron.

Jag blir ofta nervös och orolig när vi går ut för jag tycker det är så jobbigt med alla sura blickar och kommentarer.

Tänk då efter före. Ha ett syfte. Gå inte ut för att se hur omvärlden beter sig mot honom, medan du ber till Gud och hoppas på det bästa (som sällan uppfylls). Gå ut för att ni har ett Ärende som är viktigt för Er, i den gemensamma kampen för tillvaron

Jag upplever att svenskar/nordbor snabbare reagerar negativt på hans lite framfusiga sätt att ta kontakt medan de med tex afrikanskt ursprung verkar uppleva honom som rolig och framåt, men kanske lite okontrollerad.

Ja, svenskar, kan jag säga utan att bli särskilt motsagd, skulle jag tro, är inget barnvänligt folk. Sök dig till glada, pratsamma männsiskor (imponerande om du hittar dem) som gillar glada små barn och sparkar boll med dem, till exempel, eller överhuvudtaget pratar! Sök din glädje. Sök barnets glädje. Livslusten är medfödd. Odla den och sky allt annat!

När jag säger till honom så svarar han inte-han svarar oftast inte första 2-3 ggr när jag ropar på honom (kollat hans hörsel, den är utmärkt) eller tillrättavisar honom, och han bara fortsätter med det han han gör.

Klart han stänger öronen när du "ropar på honom eller tillrättavisar honom". Du måste tala med honom förtroligt och i vänskap på temat VI BEHÖVER VARANDRA, VI HJÄLPS ÅT, VI SAMARBETAR. Tänk efter hur du själv skulle vilja ha det på ett nytt jobb

Jag har få vänner, just nu är ijag nne i en fas då jag verkligen arbetar på att få flera vänner för mina barns skull. Jag och mina barn är alltså oftast själva på fritiden (om vi inte är med mina föräldrar vill säga)

Tycker inte du ska "arbeta på att få fler vänner för mina barns skull". Det ska du i så fall göra för din egen skull. Dina små pojkar har varandra och dig, det går ingen nöd på dem. Se till att de kommer ut varje dag för att titta på världen, under din ömma kontrollerande och beskyddande blick

Fokusera inte på all världens andra nyckfulla människor utan ge barnen naturen, goda lugnande uplplevelser, i hägn av varandra. Och så förstås social delaktighet! Om det kan du läsa MYCKET i Barnaboken.

Jag lämnar barnen regelbundet hos en bekant som har flera barn för att de ska socialisera sig.

Det är jättebra, om alla är nöjda och glada, men tro aldrig att barn kan socialisera varandra. Den som inte själv kan gå har svårt att visa andra vägen. Om du förstår vad jag menar. Barn är barn. De kan inte visa, leda, lära, hjälpa utan att veta hur man gör.

Båda går deltid på förskola ( det kanske vore bra för dem att gå heltid?).

Nej. Det vore det inte.

Jag funderar på att kontakta BVC för att få en remiss till en barnpsykolog,men tycker det också känns rätt jobbigt/svårt.

Vad skulle du där att göra Prata om din olyckliga barndom (Förlåt, dåligt skämt Men barnen är ju inte välkomna till barnpsykologen, vilket gör mig automatiskt misstänksam. En barnpsykolog värd namnet borde ha direktkontakt med BARNET först och främst.)

Lyssna till ditt sunda förnuft ! Ta barnen i bruk, bägge två, systematiskt Uppmuntra och njut av deras vackra sammanhällmning, njut av din egen instinktiva förmåga att ta hand om dina barn på bästa sätt och lyssna inte till tidens trendiga konstigheter, som inte betjänar barnen - eller dig - ett dugg.

Eftersträva lugn och ro och stillsam glädje. Det är mitt heta tips

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

[Susanne*]

Tack kära Anna för ditt varma och viktiga svar. Nu var det ju inte jag som ställde frågan men jag tackar för oss alla.

Har ju själv en sådan modell och världen är inte alltid så snäll som man önska. Givetvis inte jag heller...hm.

Men hur ska man som liten frimodig människa veta? Jag och de två mindre raringarna gick ut i bergen och badade härrom dagen.
Astrid 6-år tog sin handduk och försvann en bit för att kunna få en mysig plats. Efter en stund började jag undra och gick upp över berget för titta efter henne. Då låg hon precis kloss an med en kvinna. Ingen aning vem det car. tittade glatt upp och berättade att hon hjälpte henne att lösa korsord och frågade mig om jag kanske visste. hittade på en anledning och vi gick vidare. Försökte berätta hur det går till i bergen med "olika rum" och hon tittade bara storögt på mig och sa "men det var ju ledigt".

Det är en stress att känna att jag vill skydda henne och samtidigt lära henne. Dina ord Anna är lugnande och stärkande. Och med sådan kärlek till barn så jag blir alldeles rörd. Som vanligt.

Hoppas det inte blir alldeles knasigt skrivet. Sitter med mobil...

Stor kram alla

[inger]

Då låg hon precis kloss an med en kvinna. Ingen aning vem det car. tittade glatt upp och berättade att hon hjälpte henne att lösa korsord och frågade mig om jag kanske visste. hittade på en anledning och vi gick vidare. Försökte berätta hur det går till i bergen med "olika rum" och hon tittade bara storögt på mig och sa "men det var ju ledigt".

:

Så fint skildrat Susanne. Och sorgligt. För tänk om vi levde i en värld där sådana möten vore möjliga. Där en sexårig flicka helt plötsligt kan hitta en vuxen vän att lösa korsord med och det bara kunde vara ett möte.
Där rädslan för vem denne andre är inte fanns.

Kanske naivt skrivet av mig. Men jag önskar att jag levde i en värld där såna möten vore mer möjliga.

[annawahlgren]

:-({|= [-o< [-o< [-o<

[Simona]

Tack för välkomnadet !

Och tack Anna för ditt fina svar. Jag blev så rörd, för allt du skrev är självklart. Jag ska genast sätta det i verket.

Du är bäst!

Jag har Barnaboken hemma (och min mamma hade den när jag var liten), jag har läst den flera gånger, men inte satt det i praktiken.

Jag har liksom varit fångad i min negativitet, och utlämnat barnen, och mig för den delen, till djungelns lag.

Jag har fått hopp och det är ju det enda som behövs.

Jag ska gå i pakt ,som du brukar påpeka är så viktigt, med mina barn,något min mamma gjorde med mig när jag var liten och jag tycker än idag att hon var en bra mamma. Och vi har jätte brakontakt .

Jag är glad över att jag funnit detta forum, och kommer säkert att ställa många frågor, och jag återkommer i denna tråd för att berätta hur det går.