Frågvis underbaring!

[Dixie]

Hej!
Sonen på 3 år år inne i en frågeperiod som heter duga! Och det är ju bra. Det är bara det att ibland så kan inte mamma göra fler saker än en på samma gång . Och när det är som mest "inte läge för frågor" så som när det händer något väldigt stressande, haglar frågorna ofta som värst.
T.ex. idag märkte jag att en vattenberedare stod och läckte vatten och jag undrade om den skulle hålla eller verkligen börja spruta ut vatten (kallt). Jag behövde tänka hur jag skulle göra o.s.v. Då blev det så mycket Varför...? Varför...? Ang. detta så att jag till slut bara fick säga till honom att nu får det räcka med alla frågor. Mamma kan inte så mycket om detta, men det kommer en kille och fixar allt en annan dag. Då blir det bra igen! Men han ger sig inte för det. Frågorna haglar och jag blir lite stressad och det är väl det han märker. Han försöker väl bara ordna "kaoset" med hjälp av att fråga, tror jag. Men här kan jag inte riktigt behålla lugnet utan blir till slut irriterad och ber honom göra något annat. Reptilhjärnan går på högvarv...

Det finns andra situationer också. Som när jag kör bil. Då frågar han väldigt mycket eftersom han är genuint intresserad av varför jag stannade, kör så fort , svängde o.s.v... Hur bemöter jag detta. Jag behöver min koncentration på vägen. Men jag vill ju också svara honom (vilket jag ju självklart också gör) men ibland kan jag inte.

Ofta blir det också frågor som han redan vet svaret på. Ibland frågar jag tillbaka. Vad tror du? Eller "Det kan du fundera på". Eller "Jag tror att du vet svaret själv, eller hur"!? Då skrattar han och så är det igång med nästa fråga.
Många frågor är ju så härligt reflekterande som; Varför är kiss vått? Varför är himlen blå? Varför flyger fåglarna? Osv... Så jag är väldigt glad över att han frågar.

Hjälp mig bemöta honom på bästa sätt!
Känns som jag kan ha skrivit om detta tidigare, förlåt i så fall! (Äpplet faller inte så långt från trädet 8)
Frågar man inget så får man ju inget veta!

[Ewa]

Returnera frågan = du sitter inte inne med alla svar, få igång hans egen tankeverksamhet och kommunikation uppstår

Tillåt dig (och honom) små pauser från frågandet

Ge honom redskap att söka svar på egen hand när det finns möjlighet

En fråga som inte är samma, men ändå... på det stora taget:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10481

Kram

[CiL]

Här frågas det också, som på en presskonferens i hetaste ämnet. Varför frågas det så mycket? Jo, jag tror att det är för att man vill veta saker. Varför vill man veta saker? För att lära sig att hantera verkligheten och kolla vad den egentligen är. Varför finns det en verklighet? Jo för annars vore det så svårt att leva, och så skulle man ju inte kunna dofta på blommorna. Varför skulle man inte kunna det? Jo för att näsorna och blommorna inte skulle vara verkliga...

Jag svarar nästan alltid seriöst, för jag upplever frågorna som seriöst menade. Men i slutet av dagarna är jag mentalt trött, och jag bollar opckså tillbaka och meddelar när jag inte vet och han lika gärna kan ge mig svar. Har också stunder när jag måste ha paus och tänka. Som igår i bilen.

Jag kan inte svara nu, jag måste tänka.
Varför måste du tänka?
Jag tänker nu, kommer inte att svara dig nu.
... ... ... (paus!!!)
Jag tänker också mamma. Varför tänker jag?

Att ha fysiska projekt hjälper också. De fysiska frågorna (hur ska jag kunna flytta den här osv) är inte verbala och kräver inte svar från föräldern.

[Dixie]

Hej och tack för era svar!

Ja, att fråga är verkligen nödvändigt och bra. Jag uppmuntar det med att alltid försöka svara så gott jag verkligen kan.

Tack!