Ebbe är 15 månader och en otroligt fin liten kille. Han har SM-ats från start, vilket är ljuvligt att se, att det sitter i än i dag.
Dock är det llite svajigt i Ebbes liv just nu, vilket gör att hela stämningen här hemma blir svår för mig att hantera. Och det är MITT ansvar.
1. Ebbe har fortfarande napp
Jag har haft svårt att odla attityden, har känt att han varit så liten, min lilla bebis och känt att han behövt den där nappen. Han är en väldigt känslig kille som TJUTER när nåt går fel. Då har mamma tyckt att nappen var väldigt befriande.... 
Han sköter den alldeles själv på natten, för det mesta... Händer väl ett par gånger i veckan att vi går in till honom och han har snurrat iväg i sängen och blivit av med dem....2. Det här evinnerliga tjutandet. Han har alltid varit så, vilket ledde till att jag när han var 3-4 månader, inte orkade amma mer
stod helt enkelt inte ut med tjutandet och vrålandet. Han "snöar in sig" som vi brukar säga här hemma. Det är väl lite det som gör att jag är "rädd" för att ta bort nappen, även vid läggning mm. Han skriker som en stucken gris och det är jättesvårt att lugna. På dagarna försöker vi med lättsam attityd, lite skoj och bus gör ofta susen.... Men hur lugnar jag vid en minikurning? Han vet ju bara nappen Jag känner mig "taskig" och lite osäker... Behöver PEPPING!3. När det är mycket vrålande (han kan skrika för att Arvid leker med någonting han gärna vill ha, fast han bjuds in att vara med. Han skall ha SAKEN själv, annats blir det inte bra....
) har vi börjat ta snuttar och nåt roligt (och napp ) och satt honom i sängen en stund, vinkat "kommer strax" och liksom brutit en stund. Är det ok?4. För att få en harmonisk tillvaro, måste jag jobba lite på rutinerna här hemma. Arvid är väldigt enkel att få delaktig i alltifrån damsugning till matlagning. Men hur gör man enklast med två? Tror Ebbe fortfarande lätt blir klassad som familjens bebis....
Som sagt, jag tror att jag måste inse att jag har två BARN här hemma, inte ett barn och en bebis, för att tillvaron skall bli nöjdare för alla. Just nu är inte alla till freds och det är mycket gnäll. Jag vill komma ur gnällträsket! Hjälp mig!
Kram, Anna
Jag tror att hans gnällighet kanske också har blivit lite av de förväntningarna ni har på honom och även han själv. Det har liksom blivit en ond cirkel om du förstår hur jag menar. Sen gnäller många barn när det inte får arbeta. Så mer delaktighet kommer lösa de mesta.
Jag kan tycka att napp är ok om man använder det när man ska sova. Men inte som ett tröst redskap som man får barnet att tro att de inte klarar sig utan. Föräldrarna är ju de som skapar detta beroende. Man liksom får barnet att känna sig osäkert utan sin napp. 