Det var längesedan jag skrev till er, tack och lov... men jag är ofta inne på forumet och får alltid hjälp bara genom att läsa gamla trådar och andras frågeställningar. Underbara forum!
Hur som helst behöver jag nu er hjälp, eller snarare er bekräftelse på att jag gör rätt.
Hanna har hunnit bli 18 månader och det är idag exakt 1 år sedan jag påbörjade "kuren". Det har självklart varit upp och ner, men mest upp och detta har jag Anna och alla er här på forumet att tacka för. Jag och Hannas pappa har fortfarande olika åsikter om hur vi skall hantera Hanna och hennes sömn. Det har vi haft hela tiden, men eftersom han inte har några bättre förslag så följer vi (jag) Anna's fantastiska råd och tack vare det så sover Hanna 12 timmars natt och 1½ timme på dagen. Som en liten klocka.
I tisdags fick dock den ömme fadern för sig att ta upp Hanna efter ett uppvak vid 22.00-tiden på kvällen. Jag var på bio och visste inte vad som hände... Tydligen hade hon varit ledsen och rädd...
När jag kom hem vid 22:30 satt hon och tittade på fotboll med pappa i soffan. #-o 
Jag brydde mig då inte om att gräla på honom utan gick och la henne med en gång. Små kottar skall ju sova på natten! Hon vaknade (naturligtvis) igen efter 1 timme och var ledsen, men mest arg och förvirrad. Jag gick in, lade till rätta och ramsade ut. Hon blev mer arg och ropade på pappa. (SKRÄLL!) Jag ramsade igen och så höll vi på ett tag. Pappa frågade då lite anklagande om hon verkligen skulle behöva ligga i sin säng och gråta och vara rädd :-s.! Jag blev så j-la arg att jag sa - Men, lös det du då!!! Varpå han gick in och hämtade henne och la henne i vår säng... ](*,) #-o HON HAR ALDRIG SOVIT I VÅR SÄNG!!! Självklart blev hon alldelse förtvivlad och undrade va f-n vi sysslade med.
Jag var vid det här laget så himla arg att jag gick och la mig i gästrummet och tyckte att detta kunde han minsan lösa själv! Vilket han självklart inte gjorde... Kl. 02:30 kom han in till mig, med Hanna på armen
och sa att hon frågade efter mig hela tiden. Nu tyckte jag så synd om Hanna att jag var tvungen att lägga min ilska åt sidan och hjälpa Hanna att somna. Vilket hon naturligtvis tacksamt tog emot. Nog om min träskalle till karl
och över till de "problem" detta medfört. Hanna somnar bra vid läggning, men vaknar efter 20-60 minuter. Hon gråter och är faktiskt riktigt ledsen 
. I 5 kvällar har jag pangramsat utanför dörren så fort hon börjar låta ledsen dock utan framgång, det är först när jag gått in och lagt till rätta som hon accepterat ramsan och somnat om. Sedan har hon haft något enstaka uppvak under natten, men då har det räckt med att ramsa. Men ikväll nöjde hon sig inte med att jag kom in och lade till rätta, solfjädrade och ramsade ut. Hon skrek/grät/frågade i nästan 1 timme innan hon tillslut accepterade tillrättaläggandet. :-k Jag fattar ju att det är vårt (min mans) eget fel att det är så här, men nu undrar jag om jag gör rätt? Skall jag hantera det annorlunda eftersom det tenderar att bli värre och värre?
Jag ramsar med attityd, husljudar och mjölkar kossor för fullt, men hon är faktiskt ledsen när hon vaknar, inte arg! Gör jag fel som låter henne hållas? Skall jag gå in till henne fortare?
Hmm, jag är i vanliga fall inte osäker på hur jag skall agera men nu efter 5 kvällar av gråt undrar jag om jag ändå inte skall ha en annan taktik!
Saga född 28 maj 2005 och kurad vid 6 mån 
. Kommer att följa dina råd till punkt och pricka de andra kvällarna/nätterna också.