Kom gärna med tankar och synpunkter, för det här är VIKTIGT!Jag tror att alla föräldrar vill samma sak, att deras barn ska få bra självkänsla! Det är en av de största gåvorna vi kan ge dem och får de bra självkänsla redan som små så behöver den bara underhållas.
Men hur gör man då?
Jag sitter inte inne med någon absolut sanning, men här är vad jag tror:
* Man måste behövas. Jag (som jag lärt av Anna , såklart) anser att genom att vara behövd av någon, att någon klarar sig sämre utan mig, så blir jag också trygg. Alla människor har ett behov av det här. Att vara arbetslös får folk att bli deprimerade och barn som enbart flyter omkring utan syfte blir ofta frustrerade och känner sig osäkra. Om vi börjar behöva barnen, rent konkret, i allt vi gör i våra liv, så kommer de må mycket bättre. De utvecklar en trygghet och därigenom en god självkänsla. De får också kunskap av oss, de kan saker. Jag tror inte på att tävla i prestation, men att kunskap ger trygghet.
* Vi går i pakt med dem, vi förstår deras känslor.
Vi ska inte säga inte "Vad tråkigt, men det går över vet du" (och klappa dem på huvudet) utan "Åh, jag vet, när jag var liten så hände..". Efter det försöker vi hitta en
lösning, en väg ut ur det här, tillsammans med dem, eller uppmuntrar dem att själva komma på en lösning. Vi förminskar inte deras känsla av besvikelse ("jamen, det var ju
bara en leksak" t.ex) utan försöker förstå den, men också hjälpa dem att hitta en väg ut.
* Mia Törnblom påpekar en viktig sak, och det är att vi ofta berömmer barnen prestationsinriktat. "Vad duktig du är på att simma" istället för "Vad roligt att du kan simma nu!" t.ex. Självklart kan man berömma för prestationer, men inte jämt. Tänk på hur vi gör med oss vuxna. Igår sa två, helt oberoende av varandra, personer samma sak till mig: "Vad roligt/kul att det går så bra med dina föreläsningar". Så säger vi till vuxna! Varför säger vi inte så till barn? "Vad roligt att du fick det där jobbet" säger vi till en vuxen. Inte "Vad duktig du var som fick det där jobbet". Det här är verkligen något att tänka på!
Kram Blomman
) har mamma alltid varit där och stöttat mig, gungat med mig ute i sommarnatten och lyssnat pa mig, berättat att tre dagars shock far jag räkna med, tre dagar var livet är tungt och jag ska grata sa mycket jag bara orkar, sedan gar det bättre 
. Detta visade mig att min sorg var äkta, jag fick grata vara ledsen och arg och hon visade en väg ut. Hon sa att det kan göra ont länge, men tre dagers shocken är värst, sedan kan man bearbeta det som hänt. Som en annan klok mamma 
:thumbsup: 
Jag tycker just VISA/LEDA/LÄRA är mycket viktigt för självkänslan. Att vi med mild hand lär barnen hur de gör i världen så de känner sig trygga och väl förtrogna att gå ut och skapa sina egna vägar och egna uppfattningar. Att man under föräldrars varsamma vakande ögon får prova många saker och i lagom takt puttas fram att göra det på egen hand. Mer raka rör och mindre dutt. 
En frihet att få vara den man är, godkänd, och att få gå sina egna vägar. Jag tycker dock det är vårt ansvar att utmana deras egna gränser för att de ska se sin potential och sina möjligheter. Vad de sedan väljer är upp till de själva. 