Lövet, Agnes och pannkakssmeten

[Pippilotta]

Hej och hallå

En graviditetstråd skulle det bli. Det tänkte jag mig redan i somras. Har hängt här sedan Agnes var några månader och läst och lärt och förundrats. Har upptäckt ett liv med barn som passar oss bra och ökar glädjen. Sen var det den där förädiska tiden och orken som inte räckt till. Här skulle jag lätt kunna skriva en hel roman allra minst. Sammanfattningsvis kan sägas att mina svärföräldrar är av en allra speciell ras, och då menar jag inte att vi har lite meningsskiljaktigheter och smågnissel i relationerna. Men allt det återkommer jag kanske om i ett klagomursinlägg någon gång. Därtill nytt hus, som i dagsläget innebär advokatinblandning. Därtill förlossningsdepression som varade ett år efter Agnes födelse innan det vände ordentligt. Tja, vägen har varit krokig kan man säga, därav en pannkakssmet.

Över till Lövet. Varför har jag då ett Löv i magen? Ett udda namn kan tyckas, men det bestämdes redan när Agnes var Kotten i magen. Efter kottar kom löv. Och så var det med den saken. Lövet är en sprallig filur som håller mamman vaken för det mesta. Det där med att passa på att sova när man är gravid har jag aldrig förstått mig på... Illamående i somras hörde till. Tröttheten likaså. I dagsläget har jag ont både här och där, hugger och svider gör det med. Svidandet kanske dock kan förklaras med urinvägsinfektion, vilket jag precis påbörjat behandling mot. Detta förvånade mig faktiskt lite då jag alltid trott att urinvägsinfektioner innebar att det sved när man kissa, vilket det inte gjort ett dugg. Men kan behandlingen hjälpa mot lite smärtor så tackar jag och tar emot. Jag går, eller snarare vaggar och segar mig framåt, så varenda pensionär spurtar förbi mig. Sjukskrivning är på gång, barnmorskan vill ju att jag ska vara det. Men många instanser ska ju säga sitt.

Utöver det så går jag nu hos en kurator för att få hjälp att förbereda mig inför kommande förlossning. Eller egentligen mer tiden efter, då jag efter Agnes födeles inte alls mådde bra. Själva förlossningen var lång, mycket för att allt drog igång med snabba rejäla värkar precis på kvällen så jag kunde aldrig sova. Mina krafter tog slut, vilket kanske bidrog till att allt avstannade. Sedan blev det ryggbedövning och vila, dropp och så var vi på banan igen. Krystningen blev dock inte riktigt som jag hoppats på då mina ben inte alls bar mig utan bara skakade och jag inte alls kunde styra dem som jag ville. Ut kom Agnes, jag syddes mer än jag hoppats på, medan det kändes som att Agnes och min man bara kom längre och längre bort. Sen skulle jag stå i duschen och försöka få fram lite kiss på ben som knappt bar mig och en svullen bultande fotboll att kissa genom.

Därefter kom den riktiga domen. Min målbild hade hela tiden varit rummet min man, jag och Kotten skulle dela på, varva ner i och liksom landa i. När vi anlände på morgonen vid 4 hade vi fått höra hur öde det var, så i mitt huvud existerade inget annat. Framåt 22:30 kom istället en personal och meddelade att hon såg i mina papper att vi ville ha ett rum men de var tyvärr slut. Ridå. Jag placerades i rullstol, Agnes i knäet (vilket kändes som en total främling som jag knappt sett de 5 timmar hon funnits i livet) och skjutsades upp till special-bb där jag fick dela rum med en annan nyförlöst mamma. Telefon kopplades in, vi fick ringa våra anhöriga, sen fick min man gå. Så vida vi inte ville sitta i korridoren och prata, vilket inte kändes så kul. För en som har en svullen fotboll mellan bena och så ont så man inte vet var man ska ta vägen var det heller inget bra alternativ. Vid det här laget hade jag även mentalt loggat ut och ville mest försvinna och backa till innan barn och graviditet.

Min man som inte i denna förvirrade stund anade att hur jag kände gick lydigt hem. Jag lyckades kravla mig upp i sängen och krypa ihop. Minns hur jag stirrade ut i mörkret, såg baljan med den främmande dottern och enbart önskade att hon åtminstonte inte skulle vakna. Jag orkade inte, jag ville inte, jag kunde inte. Önskade mig bort. Sov inte mycket den natten. Först kvällen efter frågade personalen om jag ville ha någon smärtlindring. Själv hade jag inte ens haft tanken på att det existerade något sådant. Morgonen efter var jag tvungen att fråga vartåt jag skulle gå för att komma till frukosten trots att jag blev förbiskjutsad där kvällen innan. Jag var bortkopplad från det mesta.

Vi blev kvar några nätter, amningen strulade. Agnes förstod inte det här med att suga flera gånger innan det kom något. Jag förstod inte det här med att ligga och amma. All personal förespråkade detta i olika varianter men var snabba att försvinna så fort hon sög tag trots att jag påpekade att det bara varade i 10-15 sekunder. Mer än så orkade jag inte göra till en början. Dottern, som var liten från början, gick ner de 10 procenten som var ”tillåtna”. Någonstans vaknade väl beskyddarinstinkten och med pepp från man, mor och bror så bestämde jag mig för att prova det hela på mitt sätt. I smyg. Så en kväll när dörren stängts lyckades jag böka mig upp på lite handdukar jag virat ihop som en ring så jag kunde sitta utan att gå åt och fick dessutom med mig dottern upp i famnen. Jag satt således och för första gången slappna vi båda av och Agnes åt i 20 minuter. Jag grät när jag lagt ner henne i baljan och ringde hem till min man och berättade vad som kändes som att ha bestigit ett berg. En halvtimme senare gjorde vi om försöket och äntligen hade vi hittat rätt, Agnes åt som om hon aldrig gjort annat. Dagen efter skulle det kontrolleras att dottern sög ordentligt. Jag minns när personalen kom in och hon förvånat och nästan lite anklagande (kändes det som) utbrast: ”Men hon ligger ju inte och äter”. Min förvirrade hjärna tittar tittar ner på dottern som suger för fullt och jag svarar ”hon äter visst”. Sen fick vi åka hem.

Hemma var livet förvirrat, jag var mest glad så fort någon annan tog hand om dottern. Hade skuldkänslor för att jag inte ville och orkade mer, jag som alltid velat ha barn. Duschade gärna och ville stå kvar där för alltid. Hur som helst så kämpade jag vidare, depressioner och jobbiga tankar till trots. Hade väldigt ont och tog mig knappt runt i lägenheten. Minns hur jag linkade runt i skogsdungen en bit bort en blåsig dag och önskade att ett träd eller så kunde blåsa omkull och ge mig lite lagom skador så jag slapp ifrån allt ett tag. Andra värre tankar kom med tiden.

Så mycket blev så fel, jag läste om Brooke Shields bok om förlossningsdepression här på forumet och den fick mig verkligen att inse hur dåligt jag mått och mådde. Min man och min mamma läste den med. Härifrån började den biten i våra liv gå bättre. Vi bearbetade en massa tillsammans och jag trodde verkligen att jag kommit över allt som var. Vi planerade barn två och det kändes bra. Allteftersom tiden gick så blev jag dock mer och mer påmind om allt som varit och allt som skulle komma. Jag har fått jättebra hjälp genom min barnmorska. Jag har fått träffa en läkare där jag bland annat fått inskrivet i journalen att min man ska få stanna oavsett omständigheterna, jag har blivit lovad ett eget rum på något sätt. Jag känner starkt att början till min nedåtspiral kom då jag kände mig totalt utelämnad och övergiven på sjukhuset. Jag är från början lite sjukhusrädd och har svårt för bara tanken på operationer osv. Därtill lyckades jag hamna lite mellan stolarna med personalbyten precis när dottern fötts, ny personal som meddela att inga platser fanns, personal som inte hade tid att ta emot när vi kom till rummet, glömde erbjuda smärtlindring, inte hade lagt fram den vanliga välkomstgåvan till min dotter, inte hade tid att hjälpa till med amning eller blöjbyten. (Skötbord fanns utanför rummet, och när jag ringde på hjälp för att ta dit dottern för första gången så förklarade jag att jag ville ha hjälp att bära henne då jag knappt tog mig fram själv och att hon kunde visa hur man skulle göra. När jag väl kom fram till skötbordet var dottern färdigbytt och klar och jag kände mig överkörd. Det var sista gången jag ringde på hjälp för något sådant.) Senare missades även att ta upp med mig hur jag mådde. En obligatorisk lapp skulle fyllas i, om hur man mådde och tyckte det fungerade. Den såg jag dock aldrig till.

Det blev väldigt mycket om föregående förlossning och hur jag mått. Jag har varit rädd för att hamna i samma situation igen. Jag är det inte nu, inte rädd. Lite orolig kanske, och självklart finns det i bakhuvudet. Men min kurator har varit och är en stor hjälp. Likaså är jag förberedd på ett helt annat sätt. Jag har lokaliserat en hel del punkter som känns viktiga för mig till denna gång. Min man och jag har pratat mycket om detta och jag har börjat skriva listor på vad han ska hjälpa mig med och vad jag behöver för att ha en bättre start. Mer närhet fortare med Lövet står högt på listan. Inte ska Lövet heller ha några små landstingsbyxor på huvudet för att mössorna var slut (vilket skulle kunna ses som komiskt men för mig inte blev det). Och inga andra landstingskläder heller. Jag ska klä på egna kläder från början. Min man är även mer inblandad i profylax, andning och avslappning denna gång. Och vi ska hjälpas åt med den delen mer, sen hoppas jag på bättre krystningsmöjligheter och att barnmorskan denna gången hjälper mer med när man ska slappna av, andas och när man ska krysta. Som det blev första gången så krysta jag för fullt när huvudet skulle ut. Jag har också förvarnat min man om att kontrollera mig mer efter förlossningen och ställa kontrollfrågor så jag är med hela tiden. Många småsaker som kan hjälpa har vi pratat om.

Sen var det allt annat strul som ställer till det, men det får bli en historia till en annan gång...

[SusanD]

Vilken berg- och dal bana ni har varit med om. Så skönt att det hela lugnat ner sig nu. Denna gången kan inte bli likadan för nu är du ju verkligen förberedd på ett helt annat sätt. Önskar dig och resten av familjen all lycka och att ni verkligen får uppleva lugn och ro när nykomlingen anländer.

Kram Susan

[Pippilotta]

Tack för grattis

Jodå, det känns bra att vänta en ny liten familjemedlem. Många tankar och mycket har bearbetats. Jobbigast är de oberäknerliga svärföräldrarna som enligt mig faktiskt ägnat sig åt mental nedbrytning av min man, han har ständigt fått höra att han inte duger, att han inte gör rätt och att han inget kan. Allt från att "Det är bra att du inte har något körkort för du skulle i alla fall inte klara av att köra bil" (utan någon form av bekräftelse då han nu har tagit detta kort utan problem), till att åt min mamma säga "Ja, skaffa hus kan de ju inte göra för X klarar inte av att ta hand om en trädgård" (nu bor vi i hus och trädgård, ingen av oss med mycket erfarenhet, men än så länge klarar vi oss), till när de efter flera månader kom och träffa Agnes vid första gången och genast talar om att "Inte kan väl DU byta blöja, det måste ju Y göra". Dessa svärföräldrar har även, efter att jag tappade tålamodet ordentligt en gång, åkt hem till mina föräldrar och tiggt om förståelse samt, härjat och meddelat att mina föräldrar måste prata med mig för att jag är så ouppfostrad och förstör X. Jaja, det där är rörigt värre.

Annars jobbar jag på att vila och släppa över ansvaret på min man. Umgås med min underbara dotter med förstås. Vi har börjat prata lite om bebisen, och att det ligger en bebis i mammas mage. Läser "Emma och lillebror", och Agnes tar fram mammas mage och klappar. Fast ett tag undrade hon om det var en bebis i hennes mage med och i pappas. Sen hittade hon bebiskläderna i en låda som vi tittar ofta på. Första gången prata vi om att bebisen skulle få dem sen och att de var för små för henne. Hon begrundade detta ett tag och la sedan kläderna på min mage. Hon har även vant sig vid att mamma behöver vila mer, så ibland klappar hon på kuddarna i soffan och tycker jag ska lägga mig ner, sen klappar hon mig på kinden och ger mig en stor bamsekram med mmmm-ljud till för att sedan gå och hjälpa pappa i köket eller vad som nu kan tänkas behöva göras. Att mamma går ofta på toaletten är också med i dagsplanen, tycker hon att jag väntar för länge pekar hon åt toa till och säger "tsss" så mamma inte glömmer detta viktiga göromål.

Livet med barn är härligt och 2009 ska bli vårt bästa år har jag och min man bestämt

[Gäst]

Hej Pippilotta!

Så kul att se dig här igen. Tack för dina fina berättelser. Att dela med andra betyder så mycket.

Jag hoppas verkligen att ni får ett 2009 som ni är värda!


Kram Tinis

[Pippilotta]

Hej Tinis!

Kul att vara här måste jag säga. Och visst är det trevligt att dela med andra. Denna gång hoppas jag att jag bli kvar här lite mer varaktigt. Jag har tjuvläst lite här och var och har allt läst om allt du håller på med, vem vet vi kanske kommer och går en utbildning hos dig mannen och jag Men än så länge har vi nog inte ork till det. Lycka till med dina kurser i alla fall!

[Gäst]

Vilken insikt du har som lyckats identifiera och få koll på alla dessa motstridiga känslor . Blir imponerad.

Bra att du bäddar mjukt den här gången. Jag önskar att du blivit mer sedd under och efter den första förlossningen. Jag hade samma erfarenhet som du, fast lightversionen, under och efter den första förlossningen. Det blev ingen depression då, utan den kom nu efter andra barnet, trots en fin förlossning/bb-tid.

Önskar dig stort lycka till med nästa barn!
/Jenny

[Pippilotta]

JennyH - Jag skickar ett tillbaka! Du är faktiskt en av de som hjälpt mig i det tysta. Jag läste i din tråd om hur du mådde efter din andra förlossning, fast då orkade jag aldrig ge mig tillkänna. Ändå var det skönt att läsa och följa någon annan som inte heller mådde bra. Och som beskrev det öppet och ärligt. Det hjälpte i alla fall mig att acceptera och hitta utvägar för att gå vidare. Så tack för det du delade med dig av!

Annars mår jag så där nu. Jag vet inte om det beror på att jag äter Kåvepenin mot urinvägsinfektionen. Men jag har börjat må mer och mer illa. I natt vaknade jag vid 3 och kunde inte sova mer, mådde bara illa. Illamåendet har kommit oftare och oftare sen jag börja medicineringen så jag anar ett samband, illamående skulle vara en vanlig biverkning. Sista dosen på torsdag så hoppas jag att den delen vänder sen.

[Gäst]

Glad att ha kunnat hjälpa . Tror jag slutade skriva när det blev riktigt jobbigt, tyvärr. Nu mår jag fint igen, lite matt och skör i psyket men glad och positiv .

Var uppmärksam på dig själv nu. Lita på dig själv när du känner igen något som inte är bra.

Hoppas illamåendet går över snabbt!!

Kram Jenny

[Pippilotta]

Jenny: Visst är det svårt att skriva och orka med allt när det är som värst. Skönt att höra att du mår bättre nu i alla fall!

Att man liksom inte orkar när det är som värst märks på mina dagboksanteckningar. Jag brukar skriva då och då och under bb-tiden skrev jag lite, men det är liksom någon slags förnekelse och dimma över det hela då. Inte skrivet på mitt vanliga sätt riktigt. Häromnatten när jag inte kunde sova läste jag för första gången vad jag skrev om den tiden. Och det är nästan lite läskigt för en del saker som jag skrivit minns jag inte ens. Småsaker mest, men inte ens när jag läser det kan jag komma ihåg det. En luddig tid, helt klart.

Denna gången är jag ju mer förberedd, och min omgivning med, så det ska förhoppningsvis gå mycket bättre.

[Gäst]

Jag har tjuvläst lite här och var och har allt läst om allt du håller på med, vem vet vi kanske kommer och går en utbildning hos dig mannen och jag Men än så länge har vi nog inte ork till det. Lycka till med dina kurser i alla fall!

Tack! Ni är så välkomna! Ta nu bara hand om dig och de dina!

[Nancy]

Tack för att du delar med dig av din berättelse. Jag har läst den flera gånger nu och du griper verkligen tag i en.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du denna gång skall få bli sedd och få det bemötande du önskar dig. Jättebra att du är tydlig innan, det hjälper :thumbsup:

Stort grattis till kommande lilla barnet och stor kram från Nancy

[Pippilotta]

Tinis – vi jobbar på det

Nancy – tack för hälsningen! Jag hjälper så gärna någon i retur för all hjälp jag fått genom detta forum. Jag tror att jag vid det här laget har läst alla dina tre förlossningsberättelser så det är ju inte mer än rätt att jag ger något tillbaka Dessutom har du ju skrivit en hel hög med insiktsfulla härliga erfarenheter om barnafostran, förhållningssätt osv så att höra från dig att det jag skrivit kan gripa andra är stort


Annars så har det varit jobbiga intensiva dagar senaste tiden. Bortsett från allt annat runt omkring har jag hunnit med ett läkarbesök och ett kuratorbesök. Läkaren ville sjukskriva mig på en gång utan diskussion. Skickade mig även vidare till sjukgymnast. Där hade de dock inte tid förrän 10:e feb. Pratade även lite om urinvägsinfektionen som berodde på GBS-bakterie så då blir det antibiotika under förlossningen. Så nu har jag läst lite om det. Verkar ju inte så farligt så att säga men jag är sådan att jag måste få svar på alla mina frågor och sen kan jag lägga det åt sidan. Ska till barnmorskan på måndag så då ska jag ställa alla konstiga frågor jag antecknat. Vill vara extra noga nu med att avlägsna alla eventuella frågor som kan uppstå under förlossningen och därefter.

Kuratorn tyckte att det gjorde ont i henne när man såg mig, vilket troligen berodde på min graciösa hållning och framåtfart... Annars har vi fått ordning på det mesta, men hon vill hålla lite fortsatt koll på mig så allt fortsätter att fungera bra nu när det närmar sig. Och det tycker jag bara är bra. Min man har ju tagit över verksamheten här hemma och dessutom ordnat en bärbar dator med internetuppkoppling till sängen så nu behöver jag inte göra mycket. Nu ska jag bara inse att världen faktiskt klarar sig ett tag utan att jag gör en massa...

[miniz]

Grattis till lövet!

Bra att du kan slappa och släppa verksamheten till mannen. De klarar sig

Ville bara berätta att jag födde min andra med intravenöst antibiotika. Jag tyckte det var kanon bra. För min första blev sjuk efter födseln och de hittade inte felet, jag hade ett papper kvar i fickan var det stod om mina bakterier... Men efter mycket letande hittade de bakterier i örgangen (bakterier hon fatt av mig under födseln). Vi stannade 5 dagar med antibiotika för bebisen. Sa när jag fick antiobiotika till den andra födseln var jag lättad, för da behövde jag inte oroa mig för det. Till den tredjes födsel var bakterierna borta, kanske dom for med födseln och antiobiotikan.

Ta det lugnt.
Kram Maria

[Nancy]

Nancy – tack för hälsningen! Jag hjälper så gärna någon i retur för all hjälp jag fått genom detta forum. Jag tror att jag vid det här laget har läst alla dina tre förlossningsberättelser så det är ju inte mer än rätt att jag ger något tillbaka Dessutom har du ju skrivit en hel hög med insiktsfulla härliga erfarenheter om barnafostran, förhållningssätt osv så att höra från dig att det jag skrivit kan gripa andra är stort

Jag tycker verkligen att det är jättebra att du förbereder dig som du gör. Skriver upp frågor och ser till att få svar på dem :thumbsup: Allt kan man ju inte förbereda sig på men man kan undvika väldigt mycket genom att låta sin röst bli hörd. Vi håller på dig

Kram från Nancy

[Pippilotta]

miniz - Tack för att du skriver om dina erfarenheter!
Det känns bra att veta vad som gäller och att det blir antibiotika under förlosssningen. Nu kan jag släppa det på ett helt annat sätt. Bara jag har fått ställa mina frågor så.

Nancy - Frågor är ställda och besvarade Så nu kan jag släppa det. Fler frågor kommer säkert om andra saker, men det tar vi vartefter.


Annars går det väldans tungt nu, tur att min man är hemma. Begriper inte hur det skulle fungera annars. I slutet av förra veckan var det läkarbesök, kuratorbesök osv och i helgen ett födelsedagskalas. Vilket ju var trevligt i sig. Men jägarns vad ont man kan ha ibland. Tog det lugnt och gick tom ifrån och vila en timme på em. Men morgonen efter hade jag så ont att jag faktiskt fällde en och annan tår. Lite smärtlindrande tog i alla fall bort det värsta så det blev lite mer hanterbart igen. Foglossning är inte att leka med. Mycket smärta ska det visst till ibland, tur i alla fall att man får ut så mycket glädje sen när Lövet tittar ut.

Dagens kontroll hos barnmorskan gick i alla fall bra. Alla värden var bra och Lövet skötte sig fint. Och jag kom både upp och ner från undersökningssängen, den är ju inte illa. Det hugger och svider och gör ont både här och där, runt om i hela magen, lite i ryggen, i underlivet och upp mot bröstkorgen. Uppbullad i sängen med kuddar är det bästa och jag jobbar vidare på att inte känna mig som en belastning för omgivningen och att inte känna skuld för att jag gör så lite. Så där, är inte så bra på att beklaga mig, så det där får allt räcka för idag...