Längta barn-svårt att bli gravid-kämpar för ett syskon-pepp

[Lillskrollan]

Hej!
Tänkte vi kunde ha en liten pepptråd för alla oss som har det lite svårt att bli gravida. Jag tycker själv det är så jobbigt med alla som bara "råkar" bli gravida och för att inte tala om alla som gör aborter hit och dit bara för att det inte "passar sig" just nu eller äter dagen-efter-piller som om det vore karameller.
Vi har en son som kom till genom ivf (provrörsbefruktning). Vi försökte i nästan tre år innan vi sökte hjälp och trots otaliga besök hos gyn så hittade de inget fel på varken mig eller min man.
Vi gjorde flera hormonstimuleringar och sen inseminationer men inget hjälpte. Sen på vårt tredje ivf försök (efter nästan 5 års barnalängtan) blev jag gravid och vi fick en liten son i maj i år.
Jag vill gärna ha ett syskon till honom och det jobbar vi på nu. Jag fick tillbaka min mens en månad efter förlossningen men än har inget hänt. De säger ju att det oftast blir lättare att bli gravid igen men men...
Är det någon mer som kämpar i ivfträsket? Vare sig det är första eller andra barnet. Vore skönt att prata med någon som verkligen VET hur det känns.

[SusanD]

Det är naturligtvis omöjligt att sätta sig in i den situationen du, och många andra, befinner sig i när man själv haft lyckan att bli gravid flera gånger. Däremot har vi fått ett missfall och den känslan av att vi aldrig skulle lyckas få barn igen var omtumlande och otroligt påfrestande.

Jag vet att det finns fler på Forumet som är eller har varit i samma situation som du är nu. Så småningom kommer de tassa hit och peppa dig och de dina.

Så länge får du klara dig med en kram från mig.

Kram Susan

[Sara76]

Det är ju inte samma sak, men jag har varit i missfallsträsket. Jag är dock inte kvar där nu, mitt "problem" har hittats och åtgärdats... Men jag vet iallafall vilken sorg det innebär att längta efter en liten till, och att se dessa nästintill oöverstigliga hinder...
Kanske är jag inte det stöd du söker, men om du vill kan jag följa dig i din kamp

[miar70]

Hej Lillskrollan!

När man ser hur många barn jag begåvats med är kanske inte den första tanken att just barnaalstrandet skulle ha varit ett problem för mig, men faktum är att jag känner igen mig väldigt väl i din berättelse.

Mina tre första barn fick jag som rätt ung, och de kom tätt och väldigt lätt! Min dåvarande man och jag separerade och jag träffade en ny man, och efter ett år kände vi att vi var redo att ta emot ett barn tillsammans och när månaderna gick och inget barn kom blev jag lite fundersam.
Jag visste ju hur lätt jag hade blivit gravid innan, och nu hände ingenting...

Efter ett års försök förstod jag att nåt var fel, och självklart trodde vi att det var min nye sambo som inte kunde, för han hade heller inga egna barn sen innan. Vi kontaktade en privat gynekolog (att jag skulle få hjälp av landstinget var liksom uteslutet, då jag redan hade tre barn...) och det första som gjordes var såklart att kontrollera spermakvaliten - vilken var utmärkt!
Och då började månader av pillerätande, hormonvallningar, förväntningar och besvikelser för det bidde inget barn...
Ett år till gick, och efter det året så tyckte gynekologen också att det var lite märkligt att det inte ville bli nån bebis. Så då var det dags för mig att undersökas.
Jag fick göra en sköljning med kontratsvätska, och det var stopp! Båda mina äggledare var helt igenväxta, och chocken blev stor när jag förstod att jag aldrig skulle få egna barn, utan hjälp.

Oj, så ledsen jag blev, för jag hade aldrig kunnat tro att det var nåt fel på mig - jag hade ju tre barn sen tidigare...

Vi bestämde oss direkt för att göra en IVF-behandling, och som du vet så är det ingen rolig tid med piller, sprutor, klimakteriet och en oändlig oro och förväntan. Inte helt gratis heller, eftersom vi fick betala ur egen ficka.

Vi genomgick behandlingen i Falun, och första försöket reluterade i att jag blev gravid och Gud så lycklig jag var! I ett dygn, sen blev det missfall .

Då var jag mentalt och psykiskt så slut, så vi bestämde oss för att vila ett halvår. På våren -02 gjorde vi ett nytt försök, och den här gången låg mina ägg på långodling, något som då var unikt för Falun, och undret skedde och vi fick den första januari -03 vår dotter Oline, efter fyra års kamp!
Vi var fullständigt överlyckliga och storasyskonen var otroligt glada för sin lillasyster.
Vår familj var komplett och vi hade de barn vi önskade oss .

Så när jag ett år efter Olines födelse började må illa, vara onormalt trött, tappa humöret och inte alls kände igen mig så trodde jag att jag blivit allvarligt sjuk.
Ringde läkaren och fick komma genast, min egen teori var cancer på hypofysen... Men den kloke läkaren tog ett gravtest och konstaterade glatt att min cancer var en bebis i magen
Nä, det kunde jag inte tro - jag visste ju att mina äggledare var sammanväxta och jag omöjligt kunde blir gravid den naturliga vägen. Så de fick så lov att skicka mig på ett ultraljud, och jovisst - jag var minsann gravid
Ett under, enligt förbluffade läkare. Men under kan ju ske, så det vara bara att glädjas och ta emot!

Sju månader senare kom så en liten Alice Och om möjligt var vi nu ännu mer komplett!

Men när jag började må dåligt några månader efter Alice födelse så förstod jag rätt snabbt vad "felet" var, och gjorde ett test hemma i smyg, med bara lilla Alice som sällskap.
När testet direkt visade att jag var gravid, så fick jag ett hysteriskt skrattanfall på toa.
För att inte tala om chocken som blivande pappan fick - ännu ett mirakel att vänta på!
Så för två år sen kom vår lilla Frida, och nu är jag alltså sexbarnsmamma! Jag skickade ett brev till min gynekolog som hjälpte oss under de här åren när vi kämpade så för att få vår bebis, och skickade också med ett foto på barnen! Jag har inte fått nåt svar, men jag kan tro att han blev liiite förvånad över hur det blev för oss

Oj, det blev väldigt långt det här, och jag är ju inte i din sits nu. Men jag vet hur hett man kan längta efter ett barn "trots" att man redan har ett (eller tre) och det kan vara lite svårt för omgivningen att förstå.
Fast jag tycker nästan att längtan kan vara ännu lite svårare, för man vet ju hur underbart det är med barn när man varit med om det förr...
Och som en extra gnutta hopp så stämmer det in på mig det du själv är inne på, att det är lättare när man fått ett barn.
För läkarna kan inte förklara hur jag kunnat bli gravid, en sorts hemsnickrad teori är att Oline liksom "öppnade upp" vägen och gjorde det lättare för sina systrar att få komma!

All lycka till som går att uppbringa skickar jag till er, och håller mina tummar för att du också får vara med om ett eller flera små mirakel!

Kram Mia

[miar70]

och chocken blev stor när jag förstod att jag aldrig skulle få egna barn, utan hjälp.

här ska det såklart stå att chocken blev stor när jag förstod att jag aldrig skulle få fler egna barn...

(Och så måste jag få tillägga att jag absolut tror på mirakel, men att vi nu insett att vi nog måste skydda oss lite så det inte blir alltför många mirakel i den här familjen... Så kan det också bli )

[miar70]

Efter mycket letande hittade jag Nancys gamla tråd om just kämpandet för att få ett barn nummer två:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

Massor av fina tips, och både sorgliga och helt underbara vändningar har du i den tråden...
Den är jättefin!

[Stilla]

Jag hade också svårt att få barn, pga av oregelbundna ägglossningar och "otillräckliga" hormoner (jag kände i magen att jag hade ägglossning, men blodprovet som mätte hormonet, vad det nu heter, visade att jag inte hade haft det). Det i sin tur tror jag nu i efterhand (min privata och kanske ovetenskapliga teori) berodde på att jag var för "tunn" i kroppen, nästan underviktig. Övervikt lär inte vara gynnsamt, men inte undervikt heller. Plötsligt en dag "tog" det av sig själv, jag fattade ingenting utan trodde jag fått magsjuka när jag kräktes en dag. Men då hade det gått 4 1/2 år sen första försöket, och vi hade bestämt oss för att vi kunde leva utan barn. Vi började känna oss gamla. Alla våra jämnårigas barn började skolan och höll på, ingen hade bebis längre. Vi skulle ju slippa preventivmedel i alla fall. Typ.
Så jag vet lite om vad du går igenom. Jag "hatade" alla som pratade om preventivmedel och abort och alla lyckliga gravida som jag såg överallt... Fick riktigt anstränga mig för att gå och uppvakta en nybliven mamma i bekantskapskretsen... Ville nästan klå upp en arbetskamrat som pratade om hur praktiskt det var med spiral...
Det är många fler än man tror som gått igenom detta. Men det är ju en klen tröst. Vårt andra barn kom till på andra "försöket". (Mycket riktigt hade jag ju "lagt på mig" en del efter första barnet, och min kropp har gått som en klocka efter det.) Ett år lär vara "normal" tid att få vänta innan man får hjälp att bli gravid, dvs ett "normalt" fruktsamt par kan behöva så många (12) "försök" innan det "tar". Och ännu längre tid kan det dröja utan att det är något fel. Men väntan och längtan kan bli outhärdlig... Allt kretsar kring det. Man kan inte koncentrera sig på något annat. Inget är viktigt utom att försöka bli gravid. Jag kunde inte planera något annat, för tänk om det skulle förstöra just den periodens chans att bli gravid. Och hela tiden gick jag och kände efter om det skulle bli ägglossning idag eller skulle det dröja ett par dagar till... eller skulle det inte bli nån alls den här månaden...

Jag önskar er all lycka till och jag önskar er att kunna njuta av det barn ni har och kunna leva ett gott liv och vara lyckliga trots att ni försöker "skaffa" ett barn till. Jag tror kanske inte att det går lättare att bli gravid om man är "lycklig", men... det blir ju inte bättre av att man är olycklig heller. Glöm inte bort att leva!
Kram Stilla

[Ottilia]

Hej Lillskrollan!

Oj vad jag känner igen mig i dig, så visst är vi fler, men det där vet du ju redan. Helt rätt att skapa en längtanstråd. Jag har också startat ett par olika. Både här och under "klagomuren". Men det var över ett år sedan, nu ligger barnalstrandet på is i ytterligare 5 år eftersom jag äter mediciner mot cancer. Så vi måste vänta med att bli gravida.

Men innan jag blev sjuk (för precis ett år sedan) hade vi försökt få ett syskon till vår Maja i tre års tid. Två IVF-försök som inte gav något mer än förväntan, hopp och förtvivlan. Jag längtar fortfarande ihjäl mig efter fler barn. Ibland kkänns det som om jag äts upp innifrån. Särskilt när vänner blir gravida och föder det ena barnet efter det andra. Men för min del leder det ingen vart att älta, eftersom jag fint får vänta innan vi ens kan börja försöka igen.

Där är min historia lite kort och tanken med den är förstås att du inte ska känna dig ensam här inne. För på detta underbara forum pluppar det ju fram bebisar mest hela tiden , som sig bör, och kanske kan man känna att "är det bara jag?" Men det har ju flera med mig redan visat så ej är fallet.
Tar mig friheten att lämna ett råd och det är att aldrig ge upp, gråta när man vill gråta och även prata med andra om det så mycket som möjligt. Även med sina gravida väninnor. Man är ju inte missunsam, bara lite sorgsen...

Kram från Ottilia

[Lobilina]

Och glöm för guds skull inte att njuta av lilla sonen som ni redan har. Ibland kan jag känna att man bara vill ha mer och mer och glömmer allt det fina man redan har. Jag förstår att ni har gått igenm mycket för att få första barnet men glöm ändå inte att ni har fått ett friskt barn och att det är alldeles fantastiskt som det är. Lycka till

[Lillskrollan]

Labolina: Självklart njuter vi av vår lille son men då min man är 42 är det inte riktigt läge att vänta 5 år till nästa barn så vi vill gärna lyckas så snart som möjligt. Vet inte om du själv har varit i längta-barn-träsket, om inte så går det aldrig att förstå hur det känns.
Miar70; Underbart med en lycklig historia.
Vi gick också privat, på fertilitetscentrum eftersom landstingeskön då var nästan 3 år (men jag hörde att den var nere på några få månader nu men är inte helt säker) I alla fall så är våra ägg också långtidsodlade. Jag vet att Falun lovade pengarna tillbaka om man inte lyckades på första försöket men vi lyckades som sagt på 3:e.
Tack för nancylänken, ska genast läsa..
Stilla: Jag har BMI 23 så det är nog inte vikten det är fel på. Apropå planering eller snarare brist på det har jag lagt ner en halv förmögenhet på ägglossningstest
Ottila: Fy vad jobbigt för er och dig framför allt.
Självklart ska vi inte ge upp, pratar gärna med andra men orkar inte med de gravida i för stor dos.. Underbar blogg förresten, vad mycket fint du har gjort. Kanoninspirerande, ska plocka fram symaskinen på kvällarna och skapa lite
SusanD och sara76, tack för peppen:-)

[Lobilina]

Hoppas inte du tog illa upp, det var inte meningen i så fall. Jag förstår om ni vill skynda på pga åldern. Vi hade turen att bli gravida relativt snabbt med Elin, så jag kan inte säga att jag har varit i "träsket", men det kan ju ta tid med syskon, man vet aldrig.

[Lillskrollan]

Labolina: Förstår att du inte menade illa. Jag tror att när man varit tillräckligt länge i längta barn träsket så blir man hyperallgerisk mot alla sådana kommentarer. Det enda vi fått höra i alla år är slappna av så löser det sig och njut av det ni har. Alternativt vi förstår preciiiis hur ni har det, vi fick försöka hela 3 mån med vårt 4:e barn och var helt förstörda för vi inte kunde få fler barn så jag vet hur du mår. Då har man bara lust att skrika dem i ansiktet att det gör ni inte alls era .....(massa fula ord)....
Nu har vi i alla fall bestämt oss att om vi inte lyckas denna månaden så ska vi göra en ny ivf i jan. Hoppas, hoppas...

[kiki]

Kört hårt nu lillskrollan det är ju riktigt riktigt roligt att tillverka dem så påt 2 ggr om dan hihi. Om det inte är slöa simmare förståss då kan vara värt att vänta några dagar emellan. TorpSara har ju diskuterat detta i någon anna tråd här förleden. Sen tror jag att den kvinnliga orgasmen är BRA och hjälper små trötta simmare på vägen.

Kram
Kristina

[Lillskrollan]

kicki: Vi ligger i (bokstavligt talat, haha.. )
Dock inte alltid så kul när man MÅSTE en viss dag i månaden och kanske inte alls är sugen och blir det inget då så är det en hel månad till nästa gång det finns en chans att lyckas. Värsta lustdödaren, inte lätt att få orgasm då men försöker så gott det går

[kiki]

Eltandborste

och begränsa inte till EN dag utan kör några dar innan, samma dag och några dar efter. De små simmarna lever ju i upp till 3 dagar i värmen där inne och då kan du eltandborsta emellan

Kristina