Idag lovade jag till barnen att vi skulle baka pepparkakor. 8) Hugo kikar över spiskanten och ser förhoppningsfullt på degen, som är på G. Sofia rotar i lådorna och letar efter pepparkaksformena. Stämningen är hög.
Slutligen får jag degen klar och sätter barnen en stund framför "Thomas och vännerna" medan jag gör i ordning i köket. En tredjedel av degen har jag lagt i frysen så att vi kan göra pepparkakor redan idag, som jag lovat.
Hugo kommer med jämna mellanrum till köket och påminner mig: "pepparkakor" säger han, och plockar med formarna.
Jag börjar värma ugnen och säger att när ugnen är varm DÅ skall vi börja baka! Undertiden kan han bära alla grejerna vi behöver till bordet. Så blir det äntligen dags!
Sofia kavlar deg så energiskt att jag får lite diskret försöka rädda undan lite deg till själva baket - jag räknar med en plåt. Hugo äter deg med en salig min. Jag lyckas rädda undan en giraff. Stämningen är avslappnad. Vad spelar det för någon roll ifall det blir mest kladd och äta deg? Jag kan ändå inte låta bli att öva lite med sonen när jag nu har en ypperlig chans: "vilken form vill DU ha, giraffen eller kaninen?" Han funderar ett tag och väljer kaninen. Så får han trycka en kanin, och jag snor undan den till plåten. TVÅ pepparkakor klara för ugnen!
Slutligen har vi faktiskt en hel plåt, ifall man tänker generöst och sprider ut figurerna... 8)
Nu skall pepparkakorna in i ugnen!
Barnen är helt vilda. Sofia springer runt och skriker av glädje, Hugo jagar henne. Till en början tar han alldeles för hårt när han får tag i henne och puttar omkull henne och hon gråter. Han skrattar.
Jag koncentrerar mig på ugnen. Hur skall hon lösa det här? Hon VILL ju bli jagad, men inte omkull vält? Hon springer, skrattar och tjoar, ser sig om över axlen. Kommer han?Det gör han. Och hon blir omkullvält igen.
Gråt. Skratt. Strax upp på fötterna och spring igen. Kommer han? Slutligen löser hon det. När han får fatt henne sätter hon sig stoiskt ner och gör en boll av sig själv, med händerna och huvudet mot golvet. Han trycker båda händerna mot hennes rygg eller huvud, och hon väntar. När han springer ifrån, ställer hon sig upp och tjoar: IGEN!
Och så springer hon: kommer han? 
Mellan varven kikar han in i ugnen genom glaset och hoppas. Är de inte klara snart?
Så kommer pepparkakorna äntligen ut ur ugnen. Han klarar att nappa åt sig en, men hon tycker de är alldeles för varma. Nu skriker hon i vild ilska och frustration: varmt!
Bränns! 
Jag har lagt undan en pepparkaka som jag tog ut ur ugnen lite tidigare och försöker erbjuda den till henne, men hon rasar. NÄ! VILL INTE HA 
Mellan varven kommer storebror och vill fortsätta jageleken, och medan hon härjar och skriker och är arg som ett bi, sätter hon sig helt sonika ner, gör sig själv till en boll, låter honom trycka på ryggen, sedan reser hon sig, och fortsätter att skrika, härja och protestera över det orättvisa med varma pepparkakor. Jag lyssnar utan att kommentera. Hon springer och skriker och det vill aldrig ta slut, i hallen möter hon storebror, går ner till en boll, så där vid sidan om, han trycker, och sedan fortsätter hon att härja. Slutligen har hon lugnat ner sig och fått sin avsvalnade pepparkaka. MJÖLK MÅSTE MAN HA! Deklarerar hon på finska, lite lagom upprörd över att det inte redan står på bordet.
Båda barnen sitter vid köksbordet och mumsar i sig. När de är klara hoppar de ner, och hon skriker till igen, på det där lyckliga viset, när hon vill att han skall jaga henne.
Han kommer och kramar mig.
Tack och lov gör man det här bara EN gång om året!
Och där satt en förvånad mamma med resten av degbaket själv. Har aldrig hänt förr.
Så vi har läst om Thomas under somrarna. 
Nu fick jag ny inspiration av BOKEN