Mitt hjärta brister när barnen är på dagis

[Ingela]

Mina pojkar 3,5 och 2,5 har börjat på dagis och mitt hjärta går snart i tusen bitar
Jag har lämnat dem två gånger och annars får min man lämna dem för det funkar inte när jag gör det..
Igår så var morgonen misslyckad då min största var arg och gick runt och hytte med näven. Han ville inte sjunga och spelade inte trummor. När vi skulle Gå ut sa jag till mina pojkar att jag snart skulle gå... Min lilla blev orolig och sa nej mamma stanna här och min största vägrade klä på sig och var arg. När vi tillslut kom ut slog min stora pojke mig, han var jättearg och ville inte leka. Innan jag lämnade dem sa min stora- mamma gå inte adam gråter så mycket. Jag vill gå hem! Min lilla grät och jag grät och sprang därifrån. Satt utanför i tre timmar och grät tills det snart var dags att hämta då hörde jag min lilla utifrån hur han skrek. Jag ringde och fråga om det var adam sen sprang jag in och tog min pojke. Min lättnad när jag fick hämta mina barn. När jag kom var min stora jätteglad och tjatade med alla vid matbordet. Min lilla slutade gråta och blev lugn när jag kom...
Jag vet inte varför jag skriver, är det meningen att det ska vara såhär??
Varför går det så bra för min man när han lämnar?? Nu svarar jag väl på min egen fråga men känner mig inte trygg på dagiset, ska jag aldrig kunna lämna barnen??
Jag har aldrig gillat dagis men märker hur min stora faktiskt får en paus från oss och vi en paus som vi behöver... Har ingen chans till hjälp med barnpassning.
Pratade med en granne och hon sa att det är bara barn som mår dåligt hemma som gråter!!?? Är det så?? Vissa barn gråter ju inte alls!??
Vi trodde att vi skulle kunna jobba om varandra och få ta föräldraledigt de sista dagarna vi har men fick nej från min mans jobb och nej från försäkringskassan.. Man måste visst ha sammanhängande perioder, varför fick vi inte veta det??

[Ewa]

Hej!

Jag vet inte om jag har några mer konkreta råd eller erfarenhet att komma med. Men min första reaktion är på din grannes ord Så urbota korkat, rent ut sagt. Så det skulle jag låta rinna av mig som en gås. Funderar istället på vad AW brukar säga, att det inte är förrän barnet självt söker sig utanför flocken som det är moget för att vistas utanför flocken på det vis som dagis är.

Du skriver inte hur inskolningen har gått - eller om ni ens anses vara färdiga med den. Jag har själv inte skolat in barn förrän nu - med min 4,5-åring. Och han är mogen och tycker det är (nästan) toppen. Min 2,5-åring har jag dock fortfarande hemma - och kommer att ha tills hon är 3,5 eller 4. Något annat kan jag inte tänka mig. Men jag vet att inte alla har den möjligheten. Själva får vi snåla förskräckligt och jag har nu vårdnadsbidrag och jobbar helger och kvällar för att få ihop det. Så har vi kunnat lösa det. Men kan man inte det kanske det vore bättre med dagmamma för den lilla, eller vad tror du? Eller som JennyH, som ordnade en barnflicka några timmar om dagen, tror jag det var. Fundera och utforska alternativen, tycker jag.

Kram Ewa

[ulrikaj]

Pratade med en granne och hon sa att det är bara barn som mår dåligt hemma som gråter!!?? Är det så?? Vissa barn gråter ju inte alls!??
??

Nej så är det defenitivt INTE!!!
Seperationsångest att vara tvungen att lämna flocken.Att känna sig lämnad.

Vet vad du går igenom då vi haft liknande situationer.Dock läste det sig för oss då vi tog ur Jacob ur dagis så han fick vara hemma med mig tills han blev mogen för det.Vi kunde pussla med arbete då jag riktade in mig på helger.
När Jacob var redo att lämna flocken så märktes det så tydligt på honom.
Finns inga andra alternativ så tycker jag som Ewa att försöka få en barnflicka elelr en bra dagmamma där det är lite lugnare miljö.

/ulrika

[Ingela]

Jag vet att min lilla inte är redo, det känner jag och vet ända ut överallt. Sånt vet man som förälder. Min stora känner jag inga tvivel om för jag märker att han verkligen får ut ngt av det, förutom att hans bror är där och ledsen. Jag och min man har en konflikt här och våra barn hamnar ikläm i dagisfrågan. Vi har bråkat så många gånger om detta och han tycker att jag är velig. Hinner inte skriva mer skriver mer sen..

[mamaSandra]

Hej.

Jag tänker så här -alla har ju inte möjlighet att stanna hemma hemma med sina barn i flera år.. Har man nu valt att ha sina barn på förskola så är det ju ett val man gjort.
AW talar ju om Attityden. Denna är ju viktig här!! Att ha en attityd av lugn och trygghet smittar av sig på barnen! Barn känner av våra rädslor och osäkerhet på direkten. Jag blir lite förvånad måste jag säga att Aldrig att nån pratar om Attityden i dessa sammanhang

Om man dessutom har barn som reagerar så tydligt på att bli lämnad så måste man som förälder "försäkra" barnet genom sin egna hållning.
Det är vikigt att ha så korta lämningar som möjligt, annars blir det som Hundägaren som skulle kupera svansen på sin hund -han tyckte så synd om hunden så han klippte bara en bit i taget. Symboliken är väldigt tydlig tycker jag. Dvs att du underlättar för barnet genom att gå direkt! Att säga hejdå flera gånger och pussas och kramas flera gånger men att inte gå gör det bara svårt för barnet och barnet blir än mer upprörd när mamma till slut går -och då skriker förmodligen barnet i högan sky...Man förlänger den jobbiga situationen för barnet

På mitt barns förskola så lämnar man direkt i hallen. En fröken välkomnar barnet (alltid samma fröken -trygghet för barnen) vi säger hejdå och vår flicka går in i kapprummet och tar av sig Själv (med hjälp av fröken om så behövs) sina kläder och hänger upp snyggt. Lämningen tar kanske en halv minut och sen kan hon i lugn och ro pula med sina grejer...

(själv tyckte jag också det var jättejobbigt när stora tjejen började fsk vid 2 års ålder -tycker ju att man är för liten...)

Eller vad tycker ni

Hälsar sandra

[ulrikaj]

AW talar ju om Attityden. Denna är ju viktig här!! Att ha en attityd av lugn och trygghet smittar av sig på barnen! Barn känner av våra rädslor och osäkerhet på direkten. Jag blir lite förvånad måste jag säga att Aldrig att nån pratar om Attityden i dessa sammanhang

Hälsar sandra

Det är nog så att det är svårt att hitta den rätta attityden när man känner innerst inne att det egentligen ÄR fel att låta någon annan ha ansvar för ens barn under dagarna när dom är så pass små.Vissa redan under året .
Det är vi föräldrar och inte barnet som gjort det valet att lämnas på dagis.
För det är INTE rätt mot barnen.AW pratar om att man kan flytta över halva jordklotet för kärleken,men när det gäller barnen prioriterar man inte i vissa fall.Kanske det finns undantag,men inga barn under 3år bör lämnas längre stunder(Jacob min son närmare 4år).Som jag skrev förrut så märker man så tydligt på barnet när det är redo.
Tex Liw min dotter nu 1.8år har fullt upp på dagarna att utforska våran trädgård och den närmaste omgivningen.Hon är inte redo någonstans att lämnas iväg än.I höst börjar vi eventuellt att utforska den öppna förskolan.Vi får se.Det beror som sagt på Liw......
/ulrika

[Ewa]

Ingela, om maken behöver bearbetas, eller helt enkelt få andra infallsvinklar, så ges det här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=16612
Kram Ewa

[TorpSara]

Men jag är nog inne på mamaSandras linje. OM man tar beslutet så måste man stå för det med Attityden. Sina känslor får man spara.

Du har två val tycker jag:
Fortsätta med dagis, och stå för det. Med rejält uppgaskad attityd.
Låta bli dagis.

Valet är ditt, inte lätt, men om ni fortsätter med dagis så får du stå för beslutet och inte föra över din ångest på lillebror. Det är din uppgift som förälder.

[Ingela]

Tack för alla tankar!!
Nej, jag måste vara ärlig och säga att jag inte kan stå för detta 100%, det kan jag inte. Jag fick mer än 3,5år med min pojke och jag förstår vikten av att vara hemma med sina barn jag skulle inte byta ut det mot ngt. Men vet också hur tungt jag emellanåt tyckt att det varit kanske för att vi inte har möjlighet till barnpassning!? Vet inte, eller så är vintern väldigt lång och mörk utan andra hemma...
Faktiskt så tycker jag verkligen att det ger min stora pojke ngt som jag inte kan ge, nu menar jag inte att inte jag som förälder utan som person. När han varit där i sina tre timmar dansar och sjunger han när han kommer ut Nu får jag och han en chans till vila.
Jag är en bättre mamma efteråt..Och han en gladare pojk..

Nu hade jag svaret på alla mina frågor själv men min lilla skär det i hjärtat och jag lämnar inte utan min man gör det och frågan är om jag kommer nånsin att göra det...Han kommer väl att vara hemma när jag är det...
Som sagt så kan jag inte stå för det men jag kommer att ge det lite tid och om min man kan tänka in sig i andra banor. Vi har iallafall försökt som han så gärna ville och jag är inte helt ensam i mina beslut...Utan vi är två och inte alltid helt enkelt att komma överens.....

[Ingela]

Tänkte på det med attityden, den har jag absolut inte eftersom mina barn får panik när jag är med....
När min man är där slutar han gråta men inte när jag är där......

[Ingela]

Hej igen!!
Tänkte bara på det här med dagmamma och barnvakt. Har alltid känt mig ännu mer osäker med det. Tänker att på ett dagis och speciellt ett kooperativ som mina barn går på har man insyn och de är flera som samarbetar.. Skulle ha väldigt svårt att lita på en person bara så om jag inte kände den. Men lättare på en verksamhet, vet inte varför ?? Sån är jag!!
Jag var dagmammebarn, min mamma var dagmamma och vet inte men jag tyckte nog mest hon aldrig hade tid..Kanske inte passade henne men det är klart det är ju olika hos olika personer.

Ivilketfall så går det jättebra nu, Adam min lilla är lite ledsen vid lämning men gråter inte sen utan leker. Berättar för fröknarna att hans pappa kommer och hämtar honom om en liten stund. Han skrattar och har roligt, gillar inte samlingen men då läser han och hans fröken en bok istället.
Och när jag hämtade honom SKREK han av glädje när jag kom, så lycklig.
Då vet jag att han har det bra.

[mamaSandra]

Hej. Härligt att din pojke verkar börjar trivas på sin förskola! Och du med, möjligen Jag tror dagmamma kan vara bra men det gäller ju verkligen att personkemin stämmer, förälder-dagmamma-barn-dagmamma
Vi har vår flicka på föräldrakooperativ (montessori). Och det krävs och förväntas Mycket delaktighet av oss föräldrar. Man får vara beredd på att totalt lägga ner en arbetsvecka per familj på förskolan, fixardagar, städdagar, koopgrupper, jour etc. Men jag instämmer med dig, känns som om man får lite mer insyn...

Roligt som sagt, att det vänt för er

Hälsar Sandra

[mamaSandra]

En arbetsvecka per år alltså....

[mandel]

Hei alle dere kloke foreldre!

Håper det ikke er feil av meg å legge mitt innlegg inn her isteden for å starte en ny tråd. Men ser at vårt problem er av lignende art siden det også handler om dagis/adskillelsesangst.

Vil først si at jeg med stor interesse har besøkt dette forumet regelmessig i lengre tid, og fått mange gode tips og råd. Forumet I stellet for dagis har vært spesielt interessant for meg siden vår 4 1/2 år gamle datter fortsatt er hjemme.

Min datter er altså 4 1/2 år og enebarn. Vi, hennes mor og far, driver eget foretak, så hun har alltid vært hjemme med oss og er derfor vant til å være sosialt delaktig. I perioder arbeider og overnatter far borte, så totalt sett er det meg hun er mest sammen med.

For et år siden, da hun var 3 1/2 år, forsøkte vi dagis, men ga opp etter 2 uker, fordi hennes adskillelsesangst var så åpenbar. Vi fant derfor et alternativ og har i et år nå hatt et barn på hennes alder hjemme hos oss en gang pr.uke.

Vi har nå valgt å forsøke dagis igjen, 2 dager pr.uke, hovedsaklig av to grunner:

1. Barnet er svært sosialt og finner seg lett til rette sammen med andre barn. Hun har på mange måter virket klar for å forlate flokken sin for kortere perioder.

2. Vi vil gi henne mulighet til å bli kjent med de barna hun skal gå på skole sammen med om to år. Skolen( 1-4.klasse) og barnehagen er i samme bygning.
Noen av disse barna treffer hun sporadisk i andre sammenhenger,

Men problemet er altså at hun vegrer seg sterkt for å skilles fra meg(mor).
Hun har nå vært i dagis tre dager, fordelt på to uker.

Den første dagen var jeg der sammen med henne, fordi dette var avtalen vår.
Den andre dagen var alle barna på tur i skogen, hun ble, noe tvilende, med, uten meg, og vi ble enige om at jeg skulle hente henne senere.

Da vi kjørte hjem sammen denne dagen, var hun bare positiv til dagens opplevelser. Hun virket fornøyd med at hun hadde mestret det å være i dagis uten meg. Vi avtalte at neste dag skulle hun også være i dagis uten meg.

Men idag var altså all trygghet borte igjen. Normalt ville jeg tenkt at dette bare er et spørsmål om tid og om å være tålmodig. Kanskje bare en dårlig dag, sliten etter gårsdagen fordi hun ikke er vant til å ha mange barn rundt seg to dager etter hverandre.

Men pga erfaringen fra ifjor, og det faktum at hun alltid har vært svært knyttet til meg, er jeg redd vi heller ikke denne gangen lykkes.

Presset er dessuten stort, og de fleste mener at i en situasjonen som denne, må man "ta affære" og trosse barnets signaler, opptre overbevisende, bagatellisere og signalisere til barnet at dette er helt ok og så gå derifra, med et smil. Fordi dette går over. Barnet vil snart lære seg å like dagis, hun vil glede seg, bare hun kommer over denne første tilvenningstiden....

Men likevel står hun der og gråter, føler seg sviktet og forlatt. Viss jeg går ifra henne da, hva gjør dette med henne?
Selv om hun etter 10 minutt eller en halvtime tilsynelatende har glemt den opprivende situasjonen. Selv om hun erfarer at hun faktisk ikke blir permanent forlatt. Er kanskje likevel adskillelsessituasjonen så vond at den overskygger alt det andre?

Jeg forstår at jeg, ved ikke å gå, i praksis sier til barnet at dette ikke er ok, at dette er utrygt, derfor blir jeg her hos deg.

Likevel mener jeg at å forlate barnet i en slik tilstand er å ignorere barnets følelser, å svikte.

Kan ikke dette like gjerne være sunn institusjonsangst, tenker jeg. Hvorfor ikke ta det på alvor? Hun er jo en livsglad jente som liker å være sammen med andre barn. Langt i fra asosial. Hun har dessuten mange ganger sagt at hun mye heller vil at andre barn kommer hjem til oss, eller vi til dem.

Skal vi ikke bare la henne være den hun er, kan jeg da tenke.
Gjør vi henne dermed til en avviker i et lite samfunn, der alle kjenner alle?

Viss vi ikke presser dette igjennom, men sier opp dagisplassen, vil dette i enda større grad bygge opp under barnets angst?

Eller er svaret så enkelt som at hun ikke er klar/rede, at hun må vente enda et år?

Dette ble et langt innlegg...Håper dere er der fortsatt og orker å gå inn i problemet vårt!

[mandel]

Hei alle dere kloke foreldre!

Håper det ikke er feil av meg å legge mitt innlegg inn her isteden for å starte en ny tråd. Men ser at vårt problem er av lignende art siden det også handler om dagis/adskillelsesangst.

Vil først si at jeg med stor interesse har besøkt dette forumet regelmessig i lengre tid, og fått mange gode tips og råd. Forumet I stellet for dagis har vært spesielt interessant for meg siden vår 4 1/2 år gamle datter fortsatt er hjemme.

Min datter er altså 4 1/2 år og enebarn. Vi, hennes mor og far, driver eget foretak, så hun har alltid vært hjemme med oss og er derfor vant til å være sosialt delaktig. I perioder arbeider og overnatter far borte, så totalt sett er det meg hun er mest sammen med.

For et år siden, da hun var 3 1/2 år, forsøkte vi dagis, men ga opp etter 2 uker, fordi hennes adskillelsesangst var så åpenbar. Vi fant derfor et alternativ og har i et år nå hatt et barn på hennes alder hjemme hos oss en gang pr.uke.

Vi har nå valgt å forsøke dagis igjen, 2 dager pr.uke, hovedsaklig av to grunner:

1. Barnet er svært sosialt og finner seg lett til rette sammen med andre barn. Hun har på mange måter virket klar for å forlate flokken sin for kortere perioder.

2. Vi vil gi henne mulighet til å bli kjent med de barna hun skal gå på skole sammen med om to år. Skolen( 1-4.klasse) og barnehagen er i samme bygning.
Noen av disse barna treffer hun sporadisk i andre sammenhenger,

Men problemet er altså at hun vegrer seg sterkt for å skilles fra meg(mor).
Hun har nå vært i dagis tre dager, fordelt på to uker.

Den første dagen var jeg der sammen med henne, fordi dette var avtalen vår.
Den andre dagen var alle barna på tur i skogen, hun ble, noe tvilende, med, uten meg, og vi ble enige om at jeg skulle hente henne senere.

Da vi kjørte hjem sammen denne dagen, var hun bare positiv til dagens opplevelser. Hun virket fornøyd med at hun hadde mestret det å være i dagis uten meg. Vi avtalte at neste dag skulle hun også være i dagis uten meg.

Men idag var altså all trygghet borte igjen. Normalt ville jeg tenkt at dette bare er et spørsmål om tid og om å være tålmodig. Kanskje bare en dårlig dag, sliten etter gårsdagen fordi hun ikke er vant til å ha mange barn rundt seg to dager etter hverandre.

Men pga erfaringen fra ifjor, og det faktum at hun alltid har vært svært knyttet til meg, er jeg redd vi heller ikke denne gangen lykkes.

Presset er dessuten stort, og de fleste mener at i en situasjonen som denne, må man "ta affære" og trosse barnets signaler, opptre overbevisende, bagatellisere og signalisere til barnet at dette er helt ok og så gå derifra, med et smil. Fordi dette går over. Barnet vil snart lære seg å like dagis, hun vil glede seg, bare hun kommer over denne første tilvenningstiden....

Men likevel står hun der og gråter, føler seg sviktet og forlatt. Viss jeg går ifra henne da, hva gjør dette med henne?
Selv om hun etter 10 minutt eller en halvtime tilsynelatende har glemt den opprivende situasjonen. Selv om hun erfarer at hun faktisk ikke blir permanent forlatt. Er kanskje likevel adskillelsessituasjonen så vond at den overskygger alt det andre?

Jeg forstår at jeg, ved ikke å gå, i praksis sier til barnet at dette ikke er ok, at dette er utrygt, derfor blir jeg her hos deg.

Likevel mener jeg at å forlate barnet i en slik tilstand er å ignorere barnets følelser, å svikte.

Kan ikke dette like gjerne være sunn institusjonsangst, tenker jeg. Hvorfor ikke ta det på alvor? Hun er jo en livsglad jente som liker å være sammen med andre barn. Langt i fra asosial. Hun har dessuten mange ganger sagt at hun mye heller vil at andre barn kommer hjem til oss, eller vi til dem.

Skal vi ikke bare la henne være den hun er, kan jeg da tenke.
Gjør vi henne dermed til en avviker i et lite samfunn, der alle kjenner alle?

Viss vi ikke presser dette igjennom, men sier opp dagisplassen, vil dette i enda større grad bygge opp under barnets angst?

Eller er svaret så enkelt som at hun ikke er klar/rede, at hun må vente enda et år?

Dette ble et langt innlegg...Håper dere er der fortsatt og orker å gå inn i problemet vårt!