4-år och inte alltid så snälla kompisar - vad göra?

[Två små semlor]

Hej alla kloka mammor och pappor!

Våran äldsta lilla semla på snart 4 år leker mer och mer med dom andra barnen i kvarteret och det är ju jätteroligt! Hon leker med både tjejer och killar och åldrarna är både plus ett par månader och minus ett par månader, men ändå relativt jämngamla barn. Vi bor i ett härligt kvarter utan trafik och barnen går själva mellan husen och vi föräldrar turas om att ha koll på dom.

Vårt problem är att både jag och min man har börjat se tendenser hos ett av kompisbarnen att hon inte är go mot dom andra barnen så fort nåt går emot henne. Våran lilla tjej säger alltid "är man bästa kompisar ska man dela med sig och turas om". Jag upplever att hon tycker det är jobbigt att vänta på sin tur, t ex när dom gungar, men hon gör det och efter en stund säger hon försynt "nu har du gungat länge, nu är det min tur".

Men igår brast våra hjärtan.... Hon satte sig på gungan och då säger X till Y att "Kom, vi går hem till dig och leker istället". Våran lilla satt ju på gungan och blev så ledsen, för dom andra två sprang iväg utan att vänta på henne eller fråga om hon ville med.

För ett par dagar sedan var det samma sak fast på studsmattan... Här har vi inte 100% fakta, men vi tror att hon spottat på vår dotters fleecetröja som låg vid sidan av på gräset.

Så fort något går emot X sätter hon upp en attityd som jag inte visste att 4-åringar kunde besitta.

Vi säger till henne mycket men inget verkar bita. Jag vill heller inte lära vår dotter att "ge igen med samma mynt", däremot vill jag på nåt sätt lära henne att man har ett val - att leka eller att våga säga "gör du så vill jag inte leka med dig". När ska man prata med som andra föräldrarna?!? Hur tuffa ska vi vara mot X???

Vi har märkt dom här tendenserna under en längre period men nu under semestern har det eskalerat tack vare att dom ju lerker mer när man är hemma... Det skär så i hjärtat när man ser att barn inte är goa mot varandra.

Tacksam för input här!

[Ewa]

Hej ! Och välkommen hit !

Ja, du, det här är inte alltid det lättaste :-k . Vare sig man är föräldern till den som drabbas eller till den som "ställer till", om man så vill. Jag tror dock att man, oavsett vilket, måste göra sitt bästa för att lära sitt barn att hantera situationerna de hamnar i. Visa, Leda, Lära, Hjälpa. Så gott det går. När de nu har börjat bli så här stora. Så tänker i alla fall jag.

Samtidigt tror jag man ska försöka prata med de andra föräldrarna och se hur man gemensamt kan hitta ett fungerande sätt. Särskilt som ni turas om att hålla koll på varandras barn. Det här kan ibland vara knivigt, men när det går så blir det betydligt bättre för alla. Sedan kan man överväga om man inte själv ska vara med lite mer och inte lämna barnen helt själv att lösa konflikterna - i de lägen som det går att påverka det negativa beteendet genom att visa och lära ett annat, och ge vederbörlig uppmuntran därefter, så tror jag man vinner mest på det.

Vi har inte samma situation just, men liknande, som jag inte riktigt har fått kläm på hur jag bäst ska bemöta. Hemma hos oss är "skvaller" inte ok, såvida inte någon är i fara. Det fungerar bra och sonen springer inte med småskvaller. Det gör dock de tre kompisar han umgås mest med och HÄR blir det problem. För sonen har lärt sig att man inte ska skvallra och berättar följaktligen inte vad som föregått tillbudet, utan får hela tiden bära hundhuvudet. "Anton gjorde si, Anton gjorde så". Och risken blir då att han ser sig själv som busen och BLIR lite buse också. Så nu försöker jag återigen vara med mer när de är tillsammans. Det har inte behövts på ett bra tag och de har förstås också behövt få vara för sig själva också. Men just nu funkar inte det - eftersom någon då hamnar i kläm. Så nu är jag med mer, och ser då att det inte alls (eller bara) är Anton som är stökig. Ofta föregås det av att någon säger "Dumma Anton". Inte på skoj, utan truligt och surt, som en hälsningsfras som några som går på samma dagis uppenbarligen har börjat med. De har knappt setts i en minut innan det börjar. Eller så får han höra att han inte får ha någonting eller att han inte kan använda någonting på det sätt han använder det (typ prinsesskjolen som trollkarlshatt eller så) och de tar den ifrån honom och när han tar det åter och säger, den hade ju jag, du får den när jag är färdig, så springer de iväg för att berätta... Och så där pågår det. Föräldrarna hör då bara "Anton gjorde, Anton sa" och då blir han busen. Alldeles utan grund, oftast.

Här ser jag det som min uppgift att dels ge honom redskap att själv hantera situationerna och dels se till så att han inte BLIR busen.

Hantera situationerna övar vi då på hemma. Hur gör man när kompisar säger "Dumma" till en. Jo, förslagsvis: Du får inte säga dumma till mig. Jag säger inte så till dig. Jag är inte dum. Jag är snäll. Och vi tycker om varandra, då ska vi inte säga dumma. Vi ska säga snälla." Och det säger då sonen när kompisen hälsar honom med "Dumma", nästa gång. Och det fungerar en stund - och barnen har kul som ropar snälla A och snälla V åt varandra. Sen glöms det bort. Och efter en stund när det sätter igång igen, om inte Antons påminnelse hjälper, så går även jag in: "Oj då, inte är Anton dum. Han är ju snäll! Och du med. Snälla V. Och snälla A. Det är bra tur ni har varandra va!"

När det gäller att se till att han inte BLIR busen, vilket är lätt hänt om man får höra det tillräckligt ofta och från tillräckligt många. Det blir lätt självuppfyllande. Man ikläder sig den rollen, helt enkelt. Och det vill jag inte medverka till. Därför ser jag nu alltså till att vara med mer igen. Och gå in, när så krävs, för att stötta sonen. "Oj vilken fin trollkarl du blev, Anton!" "Vad är DU för någonting, T?"

JAG har pratat med föräldrarna om hur DE ser på det här beteendet. Där har vi lite olika syn. Någon uppmuntrar barnet till att berätta allt som sker för att han ska berätta om saker som sker på dagis för personalen. Någon annan säger att det här beteendet uppstått sedan barnet (nyligen) började på dagis, medan det i den familjen inte uppmuntras alls. Hur som, kan man ju då se om man kan diskutera fram något gemensamt förhållningssätt just när man umgås.

Hoppa gärna in fler här, för också jag är intresserad av andra tankar på temat

[Två små semlor]

Tack! Jag har varit på forumet och läst sen jag köpte BB när första barnet var ca 3 månader! Båda barnen har klarat sig utan nattkur och det tror jag vi har BB att tacka för (+ att dom är semlor!)! Hittills har jag alltid hittat svar och inspiration här på forumet, men nu var det dags att bli aktiv själv!

Tack för jättebra tips, vi ska absoult vara med mera redan imorgon! Jag glömde skriva innan att jag försökt med positiv uppmuntran till X, men det kan absolut bli mera. Vi ska även träna på att inte skvallra!

Återkommer med rapporter! Tills dess är all input välkommen!

[Susanne*]

Hej
Och ett välkommen hit också från mig.

Det är verkligen inte lätt och det blir heller verkligen inte lättare med åren. Uppmuntrande va

Precis som ni har skrivit så ser jag bara tre sätt att jobba på.

Vara närvarande så mycket det går och lägga sig i lagom mycket. Viktigt tror jag att hålla på med sitt på ett avstånd där man fortfarande kan se och höra olika mönster. När problem uppstår så stärker jag den som behövs stärkas, men kör framför allt, "föreläsningar" och drar alla över en kam à la syskon. Dels för att inte peka ut någon och dels för att alla behöver den informationen i visa/leda/lära attityden.

Prata med föräldar. Klart man måste försöka men det är ofta mycket svårt. "Alla" tenderar att se att alla andra barn ställer till det men inte ens eget. Men absolut diskutera fram ett gemensamt förhållningssätt och, kanske framför allt, se till att någon alltid finns närvarande.

Stärka ens eget barn, och andras, genom samtal i hur man uppför sig mot varandra och "hur man gör". Ta sig tid att lyssna och småprata om hur dagen och leken varit och därigenom kunna ge stöd.

Vårt största problem just nu är ett kompisbarn som börjar gnälla och gråta så fort hon inte får som hon vill. "Jag blir ledsen om du inte gör som jag säger". Dels så känner sig de oskyldiga barnen ofta sig oförtjänt skyldiga och dels så reagerar alla närvarande vuxna med att fokusera på det skrikade barnet. "Något måste ju ha hänt".

Här kan jag ju bara försöka stärka mitt barn att "man måste turas om men när det är din tur så får du säga att det är din tur och stå på dig även om hon skriker". Hur lätt är det då. Här tar jag gärna emot tips själv...

AW skriver att de är helt klart inte mogna för så långa stunder med egen lek. Det tycker jag är mycket klokt. Om man försöker ha som utgångspunkt att kanske leka kort, eller bryta med annat med jämna mellanrum. Allt från frukt, fika till någon lek där vuxna eller anda är med.

Gärna fler funderingar.

Kram alla

[Pimm]

Hej
jag vet inte om jag är helt fel ute men jag tycker att det blir lite så som du beskriver när barnen för tidigt får springa för mycket utan någon vuxen som kan kliva in och hjälpa till i konflikten. Det kan lätt bli lite "flugornas herre".
Med att lägga sig i menar jag inte att skylla på någon eller bli arg men som vi varit inne på visa vad man får göra och inte.
Personligen tycker jag att vuxna över lag för sällan agerar förebilder för barnen och inte heller vågar gå in och hjälpa till att lösa konflikter.
Det sägs ju att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn....
Vi kan väl märka lite av dessa tendenser här också där barnen börjat "gå runt mellan husen". Våra tjejer som är två stycken tar inte åt sig än utan skiter faktiskt i vad de andra tycker/ gör. Passar det inte så leker de själva, (än så länge) men jag ser fram mot de svar du får för jag ser ju vilket håll det hela lutar åt och tror att vi komer ha samma problem här...
Vi försöker ha ngn vuxen med som håller ett "hundöga eller hundöra" utan att det märks... så man kan gå in och vägleda
Kramar Pimm

[Nillan]

Va bra att det här kom upp. Jag skulle gärna gräva ännu lite mer i detta om Två små semlor och andra tycker det är OK.

Vilken bra inspiration från Ewa och Susanne. Skönt när någon strukturerar upp det viktiga.

Precis som Susanne skrev så tycker jag inte heller att det har blivit lättare med tiden. Jag har haft mycket funderingar kring detta hela det senaste året eftersom jag är hemma helt och även de två äldsta barnen ju är hemma den största delen av tiden.

Vi bor också i ett tätt område med massor av barn nära där vi turas om att se till varandras barn.

De slutsatser jag själv dragit kring detta med kompisar är just detta att

-det krävs rätt stor vuxennärvaro, om än passiv, (även för min sjuåring). Ju fler barn desto viktigare.
- barnen fixar inte allt för långa stunder när de är flera
-och inte heller alltför stora grupper av barn.

Redan tre barn kan ofta vara i mesta laget för min femåring om jag inte
hela tiden är beredd att ingripa i situationer liknande den beskrivna vid gungan ovan. Och det är inte alltid så lätt att hinna med när man är upptagen med annat och andra.

Mina egna värderingar har ställts lite på sin spets den senaste tiden.

T ex, alla får vara med!

Två kompisar är redan hemma hos oss eller i trädgården och ytterliggare en eller flera knackar på och vill vara med.

I normalfallet säger vi ja och bryter sedan för alla efter ett tag men då får jag inte mycket annat gjort eftersom det helt klart blir fler situationer som kräver att jag ingriper på ett eller annat sätt. Och det har hänt med att det räckt med ett blöjbyte i tvättstugan för att jag ska missa något som sedan urartar.

Men hur och när är det OK för oss och barnen att säga nej? Går det att hålla en hyfsat konsekvent linje här? Inga kompisar eller alla välkomna?

8-[ Det är bara det att jag ibland önskar både för barnens skull för att det ibland känns som det är mycket begärt att de ska fixa att vara med så många på en gång (och vår ) att vi åtmistone emellanåt kunde ha en kompis här i taget... 8-[

[Ewa]

Hej Nillan!

Tack för kloka synpunkter!

Men hur och när är det OK för oss och barnen att säga nej? Går det att hålla en hyfsat konsekvent linje här? Inga kompisar eller alla välkomna?

8-[ Det är bara det att jag ibland önskar både för barnens skull för att det ibland känns som det är mycket begärt att de ska fixa att vara med så många på en gång (och vår ) att vi åtmistone emellanåt kunde ha en kompis här i taget... 8-[

Nu har jag varken så stora barn, eller bor så tätt så att ungarna bara dyker upp. Så för det mesta leker barnen bara med 1-2 kompisar åt gången. Men jag har sett precis samma tendenser som du, att det lätt blir för mycket bara de blir ytterligare någon. Och jag tycker inte din begäran är för mycket. Visst är det ok att säga stopp. Och det får man ju som förälder göra ÅT sina barn. Och jag skulle tro att det för det mesta tas emot med tacksamhet.

[Två små semlor]

Hej allihopa!

Jag tycker Nillan sätter huvudet på spiken!!! Jag har alltid sagt "alla får vara med" men känner att det faktiskt måste finnas gränser! Men dom är svåra att sätta eftersom att utesluta någon inte känns naturligt för mig. Men jag börjar inse att man kanske måste hitta en form för detta i en positiv anda. Tips mottages tacksamt!

Dom senaste veckorna har vi varit med (passivt) i möjligaste mån och sett både gamla och nya mönster. Vi har insett att vi måste träna på situationer som uppstår med våran tjej. Min man har också kommit på att den som är "lilla trubbelmakerskan" (i våra ögon) ibland har dåligt ordförråd vilket naturligtvis är frustrerande för alla parter!

Hur som helst har vi kört "alla över en kam àla syskon" som Susanne tipsar om det tycker jag varit jättebra. Det känns bra både för oss och barnen att inte peka ut / bli utpekad. Vi har också när dom varit här och t ex varit på studsmattan pratat om reglerna INNAN dom börjar hoppa och dom har fått repetera. Bryts dom blir det kollektiv bestraffning och inget mer hoppa den dagen.

Susanne, du skriver ju också om att bryta med annat, t ex frukt. Här på kvarteret har alla ungefär samma måltids-schema och om mellanmål infaller när dom leker är alla väldigt generösa och ger till alla barnen. Det är ju superbra. Men det blir också lite svårt att säga "nu ska vi ha mellis, så du/ni får gå hem". För jag har som ni skriver börjat inse - våran tjej orkar inte leka så långa stunder, särskilt inte om hon leker med mer än en kompis!

Fy skäms på mig - jag inser också att jag tagit lekstunderna som sammanfallit med lillebrors middagsvila som en chans att pusta ut själv. Typ dricka kaffe och läsa tidnigen ifred. Nu är det ju fixat eftersom vi är med så mycket det går och kan ingripa när det behövs. (En trevlig bonus är ju att rabatterna är rensade och gräsmattan hyfsat fri från maskrosor...!)

Allt för denna gången tror jag!

Kram till er alla!

[Nillan]

Hej igen !

Tack själva för era svar och bra synpunkter!

Visst är det ok att säga stopp. Och det får man ju som förälder göra ÅT sina barn. Och jag skulle tro att det för det mesta tas emot med tacksamhet.

Det är just så jag känner. Vi måste ju sätta gränserna åt dem och lära dem att det är OK att göra det själva. Det jag snubblar på är just hur man gör det utan att såra de barn som får ett nej i situationen när någon annan är här. Och att ge mina barn tydliga redskap för att själva sätta de gränserna. Kanske är det lättare än jag tror . Räcker det att säga, - idag kan vi inte ha fler kompisar här. En annan dag kan ni säkert leka. :-k Att säga nej när ingen annan är här redan funkar ju bra.

Någonstans hade jag önskat att jag kunde ge barnen en enkel regel typ, en kompis i taget hemma, fast i praktiken vill jag inte ha det så. Det beror ju på liksom....

Vi bra, Två semlor, att ni hittat verktyg som funkar. Ska tänka mer på det där med att dra alla över en kam själv. Jag försöker ju praktisera det med syskonen redan.

Själv införde jag sent omsider i våras ensamlek för de två större barnen efter lunch i samband med den minstas middagsvila. Det har varit jätteskönt för oss allihop. Grannbarnen har också lärt sig att våra barn inte är tillgängliga då eftersom dom har "lungn stund" efter maten. Barnen njuter av det och vi vuxna får en skön paus. Ska försöka fortsätta med detta i höst men får anpassa tiden till att den äldsta går i skolan till ett alla dagar.

Känner igen situationen med mellanmålen...

[Nillan]

Sorry, "lugn stund" ska det stå förstås....

[Susanne*]

Hej alla
Bra att ni tar upp tråden igen. Är onekligen både ett mycket intressant ämne, och ganska svårt.

Nillan - har egentligen inte mycket att tillföra till dina och allas kommentarer. Visst hade det underlättat att säga "bara en kompis" men det är ju inte så man vill ha det. Beror ju mycket på vilka det är och när det frågas. Jag tror man helt enkelt får just säga ifrån efter magkänslan, och dessutom vad man själv mäktar med just den stunden. Precis som du skriver så gäller det förstås att säga det glatt och med "en väg ut".

Jag har också alltid kört alla får vara med. Stötte sedan på problem när Astrid kom till dagmamman att de hade lite annan syn. De tycker förstås att alla ska få vara med, men när några leker så kan heller inte den regeln alltid gälla. Absolut jag förstår det men upplevde att min flicka hade svårt för det då hon var upplärd i andra skolan. Så livet blir inte lätt för dem "out there".

Semlornas mamma Ha inte dåligt samvete. Vem har inte gjort det. Men det är viktigt - onekligen. Gällane att bryta så menar jag att "styra" lite i aktiviteten. När det känns lagom så kan man då erbjuda ett spel, en fika, en saga, något alla måste hjälpa till med (brukar vara hemskt uppskattat) etc. Att man alltså bryter tillsammans om man inte vill avsluta. Sedan tycker jag gott att man kan skicka hem folk när det passar om man så vill. Givetvis ska man vara snäll mot alla - men första prio är egna barn och familjens harmoni.

Helt klart har jag blivit mycket tydligare och hanterar situationer både rakare och tydligare. När första tjejen var liten så kände jag inte att jag ens kunde säga ifrån när barn gjorde något hemma hos oss. Lärde mig sedan att säga glatt "hemma hos oss gör vi såhär, men inte såhär". Ibland kan barn ändå vara ganska uppkäftiga men då tar jag fram "tonen". 8)

Kram

[Nillan]

Jag tror man helt enkelt får just säga ifrån efter magkänslan, och dessutom vad man själv mäktar med just den stunden. Precis som du skriver så gäller det förstås att säga det glatt och med "en väg ut".

Precis! Pratade om just detta igår kväll med en granne. Hon brukar helt enkelt så självklart och glatt som möjligt säga:- Idag passar det inte, men kom gärna en annan dag.
Så enkelt alltså....

Skönt att ha fått reda ut det. Jag får så mycket bra tips och inspiration här. Ni är fantastiska!