Jag är helt med på det du säger om att sätta sig ner och få ögonkontakt. Jag prövade. Tyvärr var det inget alternativ att gå hem just då, eftersom hela vårt hus var fyllt med snickare. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen för oss den dagen. Att gå hem till någon annan hade ju bara varit en belöning...
Förstår det du säger om att man inte skall visa att man är ledsen och ignorera är fult. Vet att ignorering är bland det jobbigaste för ett barn att ta, men i detta specifika fallet blev jag verkligen ledsen. Jag är en ganska känslosam person och jag blev sårad. Jag har verkligen svårt att bara stänga av känslorna även om de kommer från ett barn. Samtidigt undrar jag om det är så farligt att visa känslor för sina barn. Nästa gång kommer det ju vara en kompis eller annan jämnårig som hon säger elaka saker till. Men det klart, vill man uppfostra sitt barn så gör nog inte gråt någon nytta.
Att säga förlåt är ett måste i vår familj. Min make har jättesvårt att säga förlåt, något som ärvts i rakt nedstigande led...
Men givetvis måste man ju mena det man säger. Skall kolla länken du nämner om att göra gott.
I helgen blev hon återigen jättearg. Denna gång på sin kompis. Hon kom helt plötsligt instörtande och smällde igen altandörren och gapade och skrek att hon minsann inte tyckte om A. De hade lekt jättebra fram tills dess. Då gick jag fram till henne och sa lugnt och sansat, att vad är det som hänt. Kan du berätta så kan vi kanske lösa det tillsammans. Jag sa också att jag visste att det kanske inte var bara hennes fel...men hon bara skrek och slog och gapade. Då sa jag att jag inte accepterar detta. Antingen talar du om vad som hänt, eller också tar jag A hem. Hon vägrade, varpå jag fick gå ut till A och säga att det nog var bäst att vi gick hem. Hon mumlade något om att hon kunde leka själv ett tag, men jag sa att det nog var bättre om vi väntade lite. Min dotter lungnade senare ned sig men berättade aldrig vad det kommit ihop sig om .
Min dotters 4-årstrots var inte jättejobbig. Hon har alltid varit ganska förståndig och gått att prata med. Men visst hade hon en trotsålder. Men det är bara en bris i jämförelse med den känslomässiga orkan vi och hon går igenom just nu...
Tack igen för dina kloka ord...