Ville bara tacka för denna nyttiga trad. Stortjejen, 4.5 ar!, har plötsligt börjat säga nej. Hon säger nnnnnnnnnej...
Sa nu ska hon fa nagot mer utmanade att göra, hon dukar bordet, lagar mat nagon gang och hjälper med kläderna pluss sma greier här och där och det är nog inte nog. Jag glömmer verkligen att hon kan och är stor.
Tack alla ni som skrivit i traden! [-o<
Kram
Maria
Behöver konkreta tips att hantera 4,5-åring.
Välkommen i gänget Miniz 
Godmorgon alla. Kom till sängen men hittade en bok så har sovit på tok förlite. Är ju så mysigt att läsa.
Lo - vi måste skrivit om varandra igår. Jag har lite svårt att förstå exakt vad du menar med surheten och kom gärna med ett exempel. Jag hade nog bara glatt haft en liten föreläsning om att saker inte blir som man tänkt "men blev ju bra på det sättet ändå etc"
samt "om man inte säger vad som är fel så kan ju ingen veta - kan du veta nu vad jag tänker" Detta för att lära dem att uttrycka känslor och åsikter.
"Då vill jag ALDRIG vara med dig" är ju egentligen inte så hemskt i sig men de går under kategorin oacceptabelt här hemma. "Hade du velat att någon sa så till dig" Hur kan man säga istället Grejen är att barn och kompisar i den åldern, samt uppåt, ofta använder det mot varandra i "utpressningssyfte" och det är inget jag tänker supporta eller vill att mina barn ska använda - eller acceptera för den delen.
Ha en bra dag alla
Kram
Godmorgon alla. Kom till sängen men hittade en bok så har sovit på tok förlite. Är ju så mysigt att läsa.
Lo - vi måste skrivit om varandra igår. Jag har lite svårt att förstå exakt vad du menar med surheten och kom gärna med ett exempel. Jag hade nog bara glatt haft en liten föreläsning om att saker inte blir som man tänkt "men blev ju bra på det sättet ändå etc"
samt "om man inte säger vad som är fel så kan ju ingen veta - kan du veta nu vad jag tänker" Detta för att lära dem att uttrycka känslor och åsikter."Då vill jag ALDRIG vara med dig" är ju egentligen inte så hemskt i sig men de går under kategorin oacceptabelt här hemma. "Hade du velat att någon sa så till dig"
Hur kan man säga istället Grejen är att barn och kompisar i den åldern, samt uppåt, ofta använder det mot varandra i "utpressningssyfte" och det är inget jag tänker supporta eller vill att mina barn ska använda - eller acceptera för den delen.Ha en bra dag alla
Kram
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Ny dag - nya möjligheter
Storebror vaknade i natt. Mycket funderingar i huvudet. Och äntligen fick vi lite bra prat kring bråk. Kanske inte bästa tiden på dygnet, men samtidigt något vi båda behövde få ur oss. 
Läser och tar till mig allt ni skriver. Social delaktighet ska vi bli bättre på. Mycket bättre. Vi har redan vissa planer, maken och jag. Även han har börjat inse att vi måste göra något aktivt just nu, när det är som det är.
Fula ord kommer inte accepteras. Även Melvin säger saker som "då vill jag inte leka med dig, bara med pappa". Ska inte heller accepteras.
Det där med att alla ska vara delaktiga i matlagningen försöker jag vareviga dag. Ibland funkar det, ibland spårar allt ur. Särskilt de senaste veckorna.
Snabba avslut och ny omstart måste jag också bli bättre på. Och visst blir det så att en står utanför och en får kärlek allt som oftast. Men det har oftast varit tvärtom, då lillkillen haft en rejäl trotsperiod i vinter.
Intressant tanke att hantera syskonen som team. Samtidigt vill jag ju att de ska vara individer också.
Igår hade tydligen storebror fått en tillsägelse på dagis. "M (en av personalen) sa att jag inte får skratta". Och så putade han med underläppen och såg så förolämpad och ledsen ut. När vi pratade lite mer om det kom anledningen fram till varför han inte fick skratta. Han hade skrattat när en liten kille räknat fel. (han gör även så mot lillebror allt som oftast - ibland skrattar lillebror också, ibland inte). Försökte förklara att alla gör fel och att det inte är något att skratta åt. "Men det lät ju så roligt" säger han då. Så rätt de har. Men samtidigt så fel.
Ny dag - nya möjligheter. Har laddat rejält inför eftermiddagen idag. Får väl se hur det slutar....
Läser och tar till mig allt ni skriver. Social delaktighet ska vi bli bättre på. Mycket bättre. Vi har redan vissa planer, maken och jag. Även han har börjat inse att vi måste göra något aktivt just nu, när det är som det är.
Fula ord kommer inte accepteras. Även Melvin säger saker som "då vill jag inte leka med dig, bara med pappa". Ska inte heller accepteras.
Det där med att alla ska vara delaktiga i matlagningen försöker jag vareviga dag. Ibland funkar det, ibland spårar allt ur. Särskilt de senaste veckorna.
Snabba avslut och ny omstart måste jag också bli bättre på. Och visst blir det så att en står utanför och en får kärlek allt som oftast. Men det har oftast varit tvärtom, då lillkillen haft en rejäl trotsperiod i vinter.
Intressant tanke att hantera syskonen som team. Samtidigt vill jag ju att de ska vara individer också.
Igår hade tydligen storebror fått en tillsägelse på dagis. "M (en av personalen) sa att jag inte får skratta". Och så putade han med underläppen och såg så förolämpad och ledsen ut. När vi pratade lite mer om det kom anledningen fram till varför han inte fick skratta. Han hade skrattat när en liten kille räknat fel. (han gör även så mot lillebror allt som oftast - ibland skrattar lillebror också, ibland inte). Försökte förklara att alla gör fel och att det inte är något att skratta åt. "Men det lät ju så roligt" säger han då. Så rätt de har. Men samtidigt så fel
.Ny dag - nya möjligheter. Har laddat rejält inför eftermiddagen idag. Får väl se hur det slutar....
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Re: Ny dag - nya möjligheter
Det tror jag inte du behöver oroa dig för alls. Barn ÄR individer oavsett vad!Nika skrev: Intressant tanke att hantera syskonen som team. Samtidigt vill jag ju att de ska vara individer också.
Att ge syskon arbetsuppgifter att lösa gemensamt tycker jag är kanon, de lär sig samarbete! Olika är de alltid ändå.
Att hantera konflikterna som de vore ett team ser jag inte heller som ett problem när det gäller individen.
Mina barn är så otroligt olika i personligheten, ingen syskonlikhet alls där!
Dessutom måste jag gnälla lite när det gäller Sverige i allmänhet. Vi är världens mest individuella land. Individens val är så viktigt för oss, att vi glömmer bort familjen. (Överlag alltså, nu generaliserar jag rejält)
Vi ska få ha fria val, välja el och telefon, pensionssparande och försäkringsbolag. Vi ska utveckla oss själva hela tiden. Men i många fall så har man inte tid att hjälpa sin gamla mamma (som har älskat och uppfostrat en), har inte tid att vara med sina barn för att man ska utvecklas på jobbet..
Jag tror det här är Sveriges stora fälla! Familjen blir oviktigare för att individen är så viktig!
Det här var alltså inte riktat till dig Nika, utan jag bara gled från ämnet lite..
Hej!
Jag håller helt med blomman, syskonen är och förblir de individer och de personligheter de är. Men de SAMMANSVETSAS av att behandlas som team. Man kan som förälder verkligen lägga grunden för syskonsvartsjuka, utan större svårigheter, men man kan också aktivt jobba för att kitta ihop dem, från första mötet och framåt, så gör man tydligt att de är viktiga och livsnödvändiga för varandra. Det här är så oerhört viktigt, tycker jag! Och Syskon-kapitlet i BB är fantastiskt rikt på tankar, erfarenhet och råd!
Sen till det /LO skrev om Veras darrande underläpp och surhet när man inte förstår hur de tänker. Jag har ju en lika samma hemma och jag har gjort som Susanne* skriver - just. Det handlar ju egentligen om samma, dvs att visa, leda, lära hur man får göra här i världen om man vill ha något kommunicerat. Och att gissa sig till hur andra tycker och tänker utan att något sägs ÄR ju inte så lätt. Så ÄR det ju.
Visst har du haft en tråd om det, nu när jag tänker efter - ska leta lite, så får Susanne* lite mer konkret att gå på, kanske...
Hittade den:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15157
för er som vill följa.
Verkar också som att det bara är att bocka av på listan över små otrevligheter och egenheter som hör beteendefostran till. Idag - på sin 4-årsdag - fick raring för första gången för sig att kalla mormor och diverse annat runtomkring för fult. Det har inte hörts här förut. Mitt i allt blir jag faktiskt lite full i skratt, just för att det liksom bara SKA gås igenom. Väldigt bra är det då att ha en pågående tråd att dryfta diverse i. Om inte annat så blir jag definitivt mer förberedd och inte tagen på sängen som jag annars stundom blir när något dyker upp.
Jag håller helt med blomman, syskonen är och förblir de individer och de personligheter de är. Men de SAMMANSVETSAS av att behandlas som team. Man kan som förälder verkligen lägga grunden för syskonsvartsjuka, utan större svårigheter, men man kan också aktivt jobba för att kitta ihop dem, från första mötet och framåt, så gör man tydligt att de är viktiga och livsnödvändiga för varandra. Det här är så oerhört viktigt, tycker jag! Och Syskon-kapitlet i BB är fantastiskt rikt på tankar, erfarenhet och råd!
Sen till det /LO skrev om Veras darrande underläpp och surhet när man inte förstår hur de tänker. Jag har ju en lika samma hemma och jag har gjort som Susanne* skriver - just. Det handlar ju egentligen om samma, dvs att visa, leda, lära hur man får göra här i världen om man vill ha något kommunicerat. Och att gissa sig till hur andra tycker och tänker utan att något sägs ÄR ju inte så lätt. Så ÄR det ju.
Visst har du haft en tråd om det, nu när jag tänker efter - ska leta lite, så får Susanne* lite mer konkret att gå på, kanske...
Hittade den:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15157
för er som vill följa.
Verkar också som att det bara är att bocka av på listan över små otrevligheter och egenheter som hör beteendefostran till. Idag - på sin 4-årsdag - fick raring för första gången för sig att kalla mormor och diverse annat runtomkring för fult. Det har inte hörts här förut. Mitt i allt blir jag faktiskt lite full i skratt, just för att det liksom bara SKA gås igenom. Väldigt bra är det då att ha en pågående tråd att dryfta diverse i. Om inte annat så blir jag definitivt mer förberedd och inte tagen på sängen som jag annars stundom blir när något dyker upp.
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Gäst
Helt rätt. Bara inte så lätt vissa dagar när man snarare känner sig som en näve smågrus...blomman skrev: Jag tänker "klippa"! Jag ska vara den de kan luta sig emot när det stormar, och det gör det ju när man är barn. Mig kan man lita på och oavsett hur många frågor de ställer så ska de få samma svar. Som en klippa!
Haha! Som på beställning!Ewa skrev:Verkar också som att det bara är att bocka av på listan över små otrevligheter och egenheter som hör beteendefostran till. Idag - på sin 4-årsdag - fick raring för första gången för sig att kalla mormor och diverse annat runtomkring för fult. Det har inte hörts här förut. Mitt i allt blir jag faktiskt lite full i skratt, just för att det liksom bara SKA gås igenom.
Jag håller med dig, Susanne*! Överhuvudtaget tycker jag det är svårt med kompisgrejer. Hur mycket lägger ni er i? Idag t ex så var granntejen över och lekte. Vi umgås väldigt mycket och barnen kommer och går. Men så kom en dagiskompis med pappa i ett ärende till oss och då är plötsligt granntjejen inte så kul längre. Jag kan ju inte tvinga barnen att leka med varandra, men jag vill heller inte acceptera ett dåligt beteende. Och vid rena konflikter, taskigheter barnen säger till varandra, osv, hur agerar ni då?Susanne* skrev:"Då vill jag ALDRIG vara med dig" är ju egentligen inte så hemskt i sig men de går under kategorin oacceptabelt här hemma. "Hade du velat att någon sa så till dig" Hur kan man säga istället Grejen är att barn och kompisar i den åldern, samt uppåt, ofta använder det mot varandra i "utpressningssyfte" och det är inget jag tänker supporta eller vill att mina barn ska använda - eller acceptera för den delen.
Nu kommer jag snart få släppa tråden tyvärr. På torsdag ger oss av till Internet-löst boende en månad. Bara så ni inte undrar...
Bortrest några dagar
Har varit bortrest några dagar och det har säkert fler varit.
Ville bara ge en reflektion kring att tillbringa 30 mil i bil med en 4,5-åring. Ena stunden sjunger vi roliga sånger tillsammans, skrattar och har kul. Nästa bryter han ihop för att jag inte får in en viss radiokanal han vill lyssna på (som enbart finns i den stad där vi bor) och börjar skrika, sparka, slå och hoppa på rumpan (samtidigt som lillebror bryter ihop och blir rädd för storebror). För att sekunden senare allvarligt fråga om man kan höra något när man är död och om jag vet vad som finns under golven i alla hus. 4,5-åringen i ett nötskal känns det som. Så liten, så stor, så rolig, så enormt arg. Allt i ett. Hela tiden.
Igår vägrade han för övrigt helt plötsligt att sova när det var dags för det - trots att han var trött. Han som alltid haft lätt för att somna annars. Han förklarade att "jag tycker om att läsa saga, men jag gillar inte att ligga ner sedan och somna så då tänker jag inte göra det". Vi stred en timme om detta. Men ikväll somnade han på två minuter så jag hoppas det var en engångsföreteelse.
Ville bara ge en reflektion kring att tillbringa 30 mil i bil med en 4,5-åring. Ena stunden sjunger vi roliga sånger tillsammans, skrattar och har kul. Nästa bryter han ihop för att jag inte får in en viss radiokanal han vill lyssna på (som enbart finns i den stad där vi bor) och börjar skrika, sparka, slå och hoppa på rumpan (samtidigt som lillebror bryter ihop och blir rädd för storebror). För att sekunden senare allvarligt fråga om man kan höra något när man är död och om jag vet vad som finns under golven i alla hus. 4,5-åringen i ett nötskal känns det som. Så liten, så stor, så rolig, så enormt arg. Allt i ett. Hela tiden.
Igår vägrade han för övrigt helt plötsligt att sova när det var dags för det - trots att han var trött. Han som alltid haft lätt för att somna annars. Han förklarade att "jag tycker om att läsa saga, men jag gillar inte att ligga ner sedan och somna så då tänker jag inte göra det". Vi stred en timme om detta. Men ikväll somnade han på två minuter så jag hoppas det var en engångsföreteelse.
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Hej
Japp, det var en resehelg för många tror jag.
Nu har det varit så många turer så jag har nog tappat tråden och om det var några obesvarade funderingar egentligen. :-k
Några reflektioner som jag memorerade.
Ewa - raringen kände nog att det låg i luften. 8)
Tinis - försöker att hålla mig ifrån småsaker men vid rena taskigheter etc tycker jag absolut att man ska gå in och visa hur man gör. Jag tänker att hur ska de annars lära sig om vuxna inte griper in Ha nu en underbar månad och ser fram emot när du kommer tillbaka.
Lo - sådana små modeller som din och Ewas har jag inte här hemma, dock på nära håll genom vänner. Nu blir det lite generellt eftersom jag inte vet exakt hur ni har det. Vet att jag pratat med Ewa om det förrut och jag tror ofta det är lättare att hantera barn som är mer utåtriktade med sin trots/ilska. Surhet, ledsenhet är precis lika viktigt men svårare för vi det blir ofta per automatik "tycka synd om" eller låta vara.
Jag tänker att man, som du skriver om din händelse, lära dem hur man beter sig - både för sin skull och andras skull. Surandet är så destruktivt för både suraren och övriga och jag försöker här gå på linjen "säg ifrån eller släpp det". Ofta kan de då behöva hjälp, och tid, att sätta ord på saker.
Återkom gärna så funderar vi vidare.
Nika - lägg lite mer saklighet i saker - mer ojdå hoppsan hejsan - och mindre känslor. Jaha ojdå, nu är det denna kanalen men en anna kommer nog snart. Lägg sedan inte större värderingar i det.
Gällande syskon så förtydligade både Blomman och Ewa det jag menade.
Detta är för mig oerhört viktigt och en grundbult i att syskonen ska ha ett framtida liv tillsammans. Det är så lätt att ställa dem i en konkurrens situation och skapa problem som inte egentligen finns.
Ett litet exempel som bottnar i det du skrev tidigare...som kanske jag kan få till...
Tänk dig själv på din arbetsplats. Din chef kommer och skäller på dig för du gjort fel. Han avslutar dock inte och ger dig ingen väg ut eller reder upp och går vidare. Istället går han till dina kollegor och skojar/skrattar och tar sig massa tid med dem. Du sitter där med en tokig känsla i kroppen och vet inte riktigt hur du ska göra. I den situationen så förbannar man chefen, men också de insmilande kollegorna som står där och har så trevligt när de vet att du precis fått en utskällning.
Förstår du hur jag menar...kanske inte var världens bästa exempel men en liten hint i alla fall.
Kramar
Susanne
Japp, det var en resehelg för många tror jag.
Nu har det varit så många turer så jag har nog tappat tråden och om det var några obesvarade funderingar egentligen. :-k
Några reflektioner som jag memorerade.
Ewa - raringen kände nog att det låg i luften. 8) Tinis - försöker att hålla mig ifrån småsaker men vid rena taskigheter etc tycker jag absolut att man ska gå in och visa hur man gör. Jag tänker att hur ska de annars lära sig om vuxna inte griper in Ha nu en underbar månad och ser fram emot när du kommer tillbaka. Lo - sådana små modeller som din och Ewas har jag inte här hemma, dock på nära håll genom vänner. Nu blir det lite generellt eftersom jag inte vet exakt hur ni har det. Vet att jag pratat med Ewa om det förrut och jag tror ofta det är lättare att hantera barn som är mer utåtriktade med sin trots/ilska. Surhet, ledsenhet är precis lika viktigt men svårare för vi det blir ofta per automatik "tycka synd om" eller låta vara.Jag tänker att man, som du skriver om din händelse, lära dem hur man beter sig - både för sin skull och andras skull. Surandet är så destruktivt för både suraren och övriga och jag försöker här gå på linjen "säg ifrån eller släpp det". Ofta kan de då behöva hjälp, och tid, att sätta ord på saker.
Återkom gärna så funderar vi vidare.
Nika - lägg lite mer saklighet i saker - mer ojdå hoppsan hejsan - och mindre känslor. Jaha ojdå, nu är det denna kanalen men en anna kommer nog snart. Lägg sedan inte större värderingar i det.Gällande syskon så förtydligade både Blomman och Ewa det jag menade.
Detta är för mig oerhört viktigt och en grundbult i att syskonen ska ha ett framtida liv tillsammans. Det är så lätt att ställa dem i en konkurrens situation och skapa problem som inte egentligen finns. Ett litet exempel som bottnar i det du skrev tidigare...som kanske jag kan få till...
Tänk dig själv på din arbetsplats. Din chef kommer och skäller på dig för du gjort fel. Han avslutar dock inte och ger dig ingen väg ut eller reder upp och går vidare. Istället går han till dina kollegor och skojar/skrattar och tar sig massa tid med dem. Du sitter där med en tokig känsla i kroppen och vet inte riktigt hur du ska göra. I den situationen så förbannar man chefen, men också de insmilande kollegorna som står där och har så trevligt när de vet att du precis fått en utskällning.
Förstår du hur jag menar...kanske inte var världens bästa exempel men en liten hint i alla fall.
Kramar
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Återanvänding :)
Jag skulle precis skriva och be om hjälp och råd när det gäller min 4,5-åring och alla hans utbrott. Hittar då en tråd jag själv skrev när min 4,5-årings storebror var i den åldern. Nästan komiskt . Så jag läser den här tråden istället (och ska söka lite på 6-årstrots istället för där är storebror nu!!)
. Så jag läser den här tråden istället (och ska söka lite på 6-årstrots istället för där är storebror nu!!)Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Tack!
Känns som om det behövs lite matnyttigt nu när jag har en 4,5-åring som är värre än vad storebror var. DÅ, när jag skrev här första gången, kunde jag inte ana att det kunde bli VÄRRE . Tur är väl det.
Nu har 4,5-åringen dessutom en 6,5-årig storebror som är mitt inne i fruktansvärd sexårstrots som jag inte vet hur jag ska hantera alla gånger.
Så nu slår jag mig ner med datorn i knät och läser här på forumet!!!
. Tur är väl det. Nu har 4,5-åringen dessutom en 6,5-årig storebror som är mitt inne i fruktansvärd sexårstrots som jag inte vet hur jag ska hantera alla gånger.
Så nu slår jag mig ner med datorn i knät och läser här på forumet!!!
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Så var det ju inte näää