Jag och Axel brukar vara i parken under eftermiddagarna. Nu på senaste tiden har han börjat stoppa stenar i munnen och sen springa iväg. Antagligen för att han vet att han inte får! (Jag är rädd att han ska sätta i halsen.)
Han springer och tittar skrattandes bakåt för att se om jag följer efter.Hur ska jag göra? Ibland när jag inte är snabb nog att få ut stenarna känner jag mig tvungen att följa efter så att han ska spotta ur dem. Sen brukar jag följa efter när jag ser att han springer mot en trappa eller nåt annat halvfarligt.
Men idag så ramlade han så klart när jag sprang efter och det vill jag ju inte! Han ramlar ju såklart för att han tittar bakåt och skrattar...
En gång stod jag kvar och då stannade han också och började plocka lite på marken. Så då funkade det ju.
Men då var han inte på väg åt något farligt håll.Och hur ska jag göra med stenarna? Vara som en hök några dagar och hoppas att han snart tröttnar? Försökte med att "stenar stoppar man i fickan eller lägger på bänken", men det kan ju lätt gå överstyr kom jag på senare, så det kanske inte är en långsiktig lösning.
Det känns som att det skulle vara lite förtrots. Innan har förtrotsen bara yttrat sig som frustation, inte såna här upptåg!
Någon som har nåt tips eller råd?
