Kära nån
Muminmamman - jag blir alldeles matt
Men precis så är det ju
Ett litet barnbarn, tre år, skulle vara hos mig, och den goda modern som förstås bara ville vara tjänstvillig och hjälpa till rabblade entusiastiskt upp diverse trevliga lekparker som finns häromkring. DIT kunde vi gå
Skulle hon ta med vagnen
Älsklingen. Jag insåg hur tiderna förändrats. Om jag inte gjort det förr.
"Vi behöver ingen vagn", sa jag. "Vi ska bara gå runt kvarteret."
Och så gick vi runt kvarteret, barnet och jag. I hennes takt. Vilket betydde att titta i alla skyltfönster, spana in genom öppna dörrar, stanna och glo på hundar, hoppa över vissa ojämnheter i trottaren, prata med folk som sa snälla saker, stanna och lyssna på andra som pratade, titta på folk som inte pratade, "hitta" små märkliga saker och studera märkliga stora, som hustak och balkonger, och himlen där ovanför, och gatlyktor och grus och staket och en och annan tappad påse och en affär med blommor utanför.
Att gå runt kvarteret tog en och en halv timme. Utan att vi köpte någonting, gick in någonstans, satt ner och åt någonting eller "gjorde" någonting alls.
Vi såg världen. En liten liten bit av den som var enormt stor
Nästa gång gick vi runt kvarteret från andra hållet.