På kattklos begäran:
Mira
Jag gick över 11 dagar och på julaftons morgon (vid 4-snåret) -99 startade värkarna.
Ganska snabbt tätnade de och jag hade tre minuter mellan dem regelbundet vid 7-tiden. Fast de gjorde inte ont alls, bara spände och tryckte.
Jag hade haft ganska högt blodtryck den sista tiden och när vi åkte in vid 8-tiden så behöll de mig där trots att jag bara var öppen runt 1-2 centimeter.
Värkarna höll i sig regelbundet utan någon smärta, men däremot var jag tvungen att stå upp vid varje värk, annars spydde jag.
Vilket var rätt jobbigt när jag skulle undersökas.
Tja, dagen gick med konstant upprättstående. Jag ville inte bada, inte göra nåt utom att ha min vetevärmekudde på ländryggen..
Vid 23-tiden gick vattnet. Efter det somnade jag, Då hade jag slutat spy, tack och lov.
På morgonen satte de en skalpelektrod. Då var jag öppen 6 centimeter.
Vid 9-tiden, tror jag, dippade hjärljuden helt plötsligt. Och så igen. Och igen.
Nu blev det fart på sjukhusfolket. Jag flyttades över till en annan säng och fick ligga på sidan. De frågade mig hela tiden om mitt personummer och jag tyckte själv att jag svarade snabbt. Men sambon sa efteråt att jag verkade helt borta och groggy. Chocken antagligen.
Sen skulle en sköterska sätta kateter. Det gick inte, och desto mer hon försökte desto mer spände jag mig. Tillslut hämtade hon läkaren och tillsammans fick de in den. (Hon kom upp på BB sen och bad om ursäkt för det där, men hon hade tydligen aldrig varit med om en så stark bäckenbotten förut.. ridningen kan man gissa.)
Jag grät hysteriskt och rullades iväg. Minns att jag åkte hiss nedåt och att jag sen var i en operationssal. Någon bad mig räkna bakifrån från hundra, men jag bara grät.
Sen vaknar jag, någon kommer fram och säger "grattis du har fått en dotter".
Jag fattade inget och somnade igen.
Sen vaknade jag och somnade ett par gångger innan jag fattade..
Den här förlossningen var väl sådär, kan man säga...
Mina förlossningar
Felix
Innan den här förlossningen hade jag lånat "föda utan smärta" på biblioteket och tränat min diafragma jättemycket.
Här startade värkarna klockan tolv på dagen.
Vis av erfarenheten stannade vi hemma till runt etttiden på natten. Men jag var lite orolig eftersom det slutade med akutsnitt med Mira, så vi åkte in.
Jag var inte öppen mer än 2-3 centimeter. Tog ett bad.
Min vana trogen spydde jag som en kalv hela tiden igen.
På förmiddagen tog man hål på hinnorna för att se om det blev någon fart på det hela. Då var jag öppen 6 centimeter.
Efter det somnade jag. Till allas förvåning vaknade jag 2 timmar senare och var helt öppen!
Däremot hade huvudet trängt ner så man beslutade att jag skulle få värkstimulerande dropp.
Jag fick för mig att jag skulle få så fruktansvärt ont av det!
Så jag skulle minsann ha lustgas, tyckte jag då.
Droppet kom igång och jag testade lustgasen. Åh, vad skönt det var. Visserligen gjorde inte värkarna ont den här gången heller men det spände och molade ju ändå.
Så där låg jag och bara vilade i min lustgasdimma.
Tills jag fick en ny barnmorska. Jag hann ju gå igenom en del..
Hon vred upp droppet lite till och sa att jag måste gå på toaletten. Jag var såå trött och mumlade mest "jaja".
Då tog hon min droppställning och gick!
Det var ju bara att hänga på. På toaletten tänkte jag att jag skulle byta ut henne!
Men där insåg jag också att jag alldeles utmärkt klarade mig utan lustgas.. jag hade bara varit bekväm.
Tillbaka i rummet hann jag inte fundera på att byta ut henne.
För nu började jag få krystkänningar.
Nu ville jag bara stå upp. Krystimpulserna blev starkare och starkare, men fortfarande ingen smärta.
När jag hade stått upp ett bra tag så ville barnmorskan titta hur det såg ut.
jag la mig ner på sängen med benstöden. Det visade sig att Felix var påväg ut!
Nu gick barnmorskan och hämtade en äldre sköterska. Hon sa själv att hon ville byta för att den här var så bra. Inte för att det var något fel på den förra förstås.
Jag började inse att det var tur att jag inte bytte ut henne, trots hennes burdusa start. Hon och sköterskan var otroligt samspelta.
Sköterskan la en arm på min diafragma, inte för att trycka, sa hon, utan för att få mig att spänna den.
Jag fick en sån otrolig coachning av dem. BM sa till mig exakt när jag skulle krysta, när jag skulle trycka upp tungan i gommen och flämta, när jag skulle slappna av.
Tre gånger kände jag smärta under krystningen, men det kunde jag ta, för nu visste jag att han var påväg ut!
Jag kunde direkt efter säga, helt ärligt, att det här kunde jag göra om dagen efter!
Helt fantastisk förlossning!
Innan den här förlossningen hade jag lånat "föda utan smärta" på biblioteket och tränat min diafragma jättemycket.
Här startade värkarna klockan tolv på dagen.
Vis av erfarenheten stannade vi hemma till runt etttiden på natten. Men jag var lite orolig eftersom det slutade med akutsnitt med Mira, så vi åkte in.
Jag var inte öppen mer än 2-3 centimeter. Tog ett bad.
Min vana trogen spydde jag som en kalv hela tiden igen.
På förmiddagen tog man hål på hinnorna för att se om det blev någon fart på det hela. Då var jag öppen 6 centimeter.
Efter det somnade jag. Till allas förvåning vaknade jag 2 timmar senare och var helt öppen!
Däremot hade huvudet trängt ner så man beslutade att jag skulle få värkstimulerande dropp.
Jag fick för mig att jag skulle få så fruktansvärt ont av det!
Så jag skulle minsann ha lustgas, tyckte jag då.
Droppet kom igång och jag testade lustgasen. Åh, vad skönt det var. Visserligen gjorde inte värkarna ont den här gången heller men det spände och molade ju ändå.
Så där låg jag och bara vilade i min lustgasdimma.
Tills jag fick en ny barnmorska. Jag hann ju gå igenom en del..
Hon vred upp droppet lite till och sa att jag måste gå på toaletten. Jag var såå trött och mumlade mest "jaja".
Då tog hon min droppställning och gick!
Det var ju bara att hänga på. På toaletten tänkte jag att jag skulle byta ut henne!
Men där insåg jag också att jag alldeles utmärkt klarade mig utan lustgas.. jag hade bara varit bekväm.
Tillbaka i rummet hann jag inte fundera på att byta ut henne.
För nu började jag få krystkänningar.
Nu ville jag bara stå upp. Krystimpulserna blev starkare och starkare, men fortfarande ingen smärta.
När jag hade stått upp ett bra tag så ville barnmorskan titta hur det såg ut.
jag la mig ner på sängen med benstöden. Det visade sig att Felix var påväg ut!
Nu gick barnmorskan och hämtade en äldre sköterska. Hon sa själv att hon ville byta för att den här var så bra. Inte för att det var något fel på den förra förstås.
Jag började inse att det var tur att jag inte bytte ut henne, trots hennes burdusa start. Hon och sköterskan var otroligt samspelta.
Sköterskan la en arm på min diafragma, inte för att trycka, sa hon, utan för att få mig att spänna den.
Jag fick en sån otrolig coachning av dem. BM sa till mig exakt när jag skulle krysta, när jag skulle trycka upp tungan i gommen och flämta, när jag skulle slappna av.
Tre gånger kände jag smärta under krystningen, men det kunde jag ta, för nu visste jag att han var påväg ut!
Jag kunde direkt efter säga, helt ärligt, att det här kunde jag göra om dagen efter!
Helt fantastisk förlossning!
-
kattklo
Å tack!
Vikket fantastiskt sätt du föder barn på!
Just det där att somna mellan 6-10 cm...
Kan dom inte vara så vana med på förlossningen.
Med Mira, tror du hennes hjärtljud gick ner för att det var så långdraget?
Du har inte lust att föda igen?
KRAM!
(Nu ska jag läsa en gång till och högt för min man)
Vikket fantastiskt sätt du föder barn på!
Just det där att somna mellan 6-10 cm...
Kan dom inte vara så vana med på förlossningen. Med Mira, tror du hennes hjärtljud gick ner för att det var så långdraget?
Du har inte lust att föda igen?
KRAM!
(Nu ska jag läsa en gång till och högt för min man)
ElleDe är ganska lika i starten, men som dag och natt i slutet.
Det jag tyckte var synd, var när jag gick på föräldragrupp när jag väntade Felix och försökte berätta att jag inte hade ont under min första förlossning, så "fick" jag knappt det för BM.
Hon stoppade mig och kom med alla möjliga argument till att det inte gjorde ont för mig. Men hon stod där och drog skräckpropaganda för alla, om hur 
ont det "ska" göra.
Och vilka bedövningar som finns och hur de funkar. Och det var ok.
Jag vill liksom att folk åtminstone ska veta att det KAN vara så för vissa. Även om alla är olika.
Ibland upplever jag att själva rädslan för smärta i sig skapar smärta. Helt i onödan. Om man blir fullproppad med information om hur ont det gör, så tror man såklart på det. Och tro kan försätta berg, det vet vi ju..
Att jag inte har ont beror säkert på att det tar sån tid, kroppen hinner ju med. Plus att jag har extremt hög smärttröskel, är ju t.o.m testad för det.
Det jag tyckte var synd, var när jag gick på föräldragrupp när jag väntade Felix och försökte berätta att jag inte hade ont under min första förlossning, så "fick" jag knappt det för BM.
Hon stoppade mig och kom med alla möjliga argument till att det inte gjorde ont för mig. Men hon stod där och drog skräckpropaganda för alla, om hur ont det "ska" göra. Och vilka bedövningar som finns och hur de funkar. Och det var ok.
Jag vill liksom att folk åtminstone ska veta att det KAN vara så för vissa. Även om alla är olika.
Ibland upplever jag att själva rädslan för smärta i sig skapar smärta. Helt i onödan. Om man blir fullproppad med information om hur ont det gör, så tror man såklart på det. Och tro kan försätta berg, det vet vi ju..
Att jag inte har ont beror säkert på att det tar sån tid, kroppen hinner ju med. Plus att jag har extremt hög smärttröskel, är ju t.o.m testad för det.