Kotte påväg
-
kattklo
Tack för alla gratulationer!
Nu är vi här hemma alla fyra och pussas.
Kotten väntar ivrigt på att brösten ska flöda över.
Vi funderar mycket lite på namn, kanske tänker vi en vända i kväll.
Kotten är en mycket vaken och mycket hungrig kotte.
Han har väldigt öppna och djupa ögon som han låter oss alla drukna i.
Han nöjer sig egentligen inte med denna mjölkbeställning som pågår just nu, han vill bli mätt. Så han suger och suger och suger tills bröstvårtorna ramlar av och han får några matskedar ersättning.
Om han inte är nöjd, ja då är han väl helt enkelt vaken tills han blir det.
Vi vuxna återhämtar oss från en förlossning som blev bra mycket tuffare än vi räknat med. Vi dumma kossor som räknat med något...
, bara för att alla säger att tvåan är så mycket enklare... [-(
Jag ska skriva en rapport så snart jag hinner!
Just nu är jag så tacksam och ödmjuk inför livet.
Nu är vi här hemma alla fyra och pussas.
Kotten väntar ivrigt på att brösten ska flöda över.
Vi funderar mycket lite på namn, kanske tänker vi en vända i kväll.
Kotten är en mycket vaken och mycket hungrig kotte.
Han har väldigt öppna och djupa ögon som han låter oss alla drukna i.
Han nöjer sig egentligen inte med denna mjölkbeställning som pågår just nu, han vill bli mätt. Så han suger och suger och suger tills bröstvårtorna ramlar av och han får några matskedar ersättning.
Om han inte är nöjd, ja då är han väl helt enkelt vaken tills han blir det.
Vi vuxna återhämtar oss från en förlossning som blev bra mycket tuffare än vi räknat med. Vi dumma kossor som räknat med något...
, bara för att alla säger att tvåan är så mycket enklare... [-( Jag ska skriva en rapport så snart jag hinner!
Just nu är jag så tacksam och ödmjuk inför livet.
-
ms Sophie
-
kattklo
Hej alla påhejare!
Nu ska jag ge er min förlossningsupplevelse, på ett ungefär och väldigt förkortad.
För det blev en lång förlossning. Lång näsa till mig som verkligen tagit åt mig och trott på alla som säger att andra förlossningen är så mycket snabbare och så mycket enklare.
Inte för mig, men det har sin förklaring.
Det började redan på fredagen, ojämna sammandragningar hela eftermiddagen som blev regelbundna efter jag lagt storasyster.
Jag visste att det var på riktigt, äntligen.
Jag badade och åt choklad, klockade sammandragningar och njöt.
Men Ludvig började bli nervös. Vid åtta ringde vi barnvakten och klockan elva åkte vi in. Då kom sammandragningarna med 5 minuters mellanrum och sög tag rejält.
Väl inne möttes vi av levande ljus men jag var knappt öppen!
CTGn visade dock på rejäla och regelbundna värkar så vi blev inskrivna. Sen fortsatte värkarna komma med samma mellanrum under hela natten. Det tröck på rejält, men inte neråt utan ut genom nedre delen av magen.
Det gjorde ont och kändes inte som någon bra förlossningssmärta. På morgonen var jag urlakad, jag hade öppnat mig till 3-4 cm men bebisens huvudet låg fortfarande högt i magen och helt rörligt. Värkarna hade inte blivit tätare.
Vi gick på promenad i ett vårlikt Tanto. Mina sammandragningar blev tätare och jag fick stanna och lättandas varje gång. Ludvig masserade. Här kändes det verkligen som att det var nära, men det var fortfarande långt kvar. Smärtan i nedre delen av magen var inte sund.
Väl tillbaka, mjuk och mogen men inget tryck nedåt, huvudet var ju någon annanstans. Beslut om hinnspräckning tas. Mina hinnor är så sega att BM får sticka och sticka och sticka. När väl vattnet går blir värkarna mer intensiva men huvudet sjunker inte ned.
Så där vankar jag runt i timmar, jag hoppar på medicinboll och står upp och kämpar för att få ner kottens huvud. Jag svettas som en gris. Magen håller på att spricka i nederkant. Till slut beslutas om värkstimulerande, vad som händer är att jag öppnar mig till göttiga 7-8cm och sen står vi där och stampar i 3 timmar.
3 timmar med värkar som kommer som glesast varannan minut, somliga är 3 minuter långa.
Tack för profylaxandningen!
Tack för lustgasen!
För här skulle jag kunnat bli rädd. BM har satt skalpelektrod på bebisens huvud och hon är inte nöjd med hjärtljuden.
Varför går det så långsamt?
Jag sliter som ett djur med mina värkar, får inte ligga, kan inte ligga, måste stå, hoppa, dansa, gunga upp och ner på bollen. Det känns som om bebisen ska komma ut ur magen som en annan alien.
Plötsligt känner både jag och barnmorskan att bebis måste ut! Hon höjer droppet ordentligt och tåget kör över mig där jag står hängandes över sänggaveln.
Nu måste jag krysta! Från 7 cm till fullt öppen på 10 minuter.
Om du vill krysta så gör det men ta det försiktigt. Säger barnmorskan som inte riktigt törs tro att jag är framme än. Jag vänder mig om till sittande ställning och nu kommer min revansch. Efter över ett dygn av värkar får jag krysta. Och bebisen ligger äntligen i rätt läge. Barnmorskan måste känna efter ändå och när hon känner att jag är fullt öppen och mjuk som en smörask säger hon att jag är ett proffs.
Jag krystar precis på mina villkor, fullt medveten och helt kontrollerad. När huvudet pressar som allra mest i öppningen ber jag om lite att dricka.
Ut kommer han på lakanet och han är det vackraste jag sett.
Han tar ett halvt andetag sen svimmar han av och det ser ut som han sover. Barnmorskan gnuggar honom hårt med en handduk och säger kom igen, kom igen. Efter nästan en minut drar han efter andan och skriker.
Jag tar emot honom själv och lägger honom på bröstet.
Han hade haft navelsträngen hårt lindad runt halsen och den hade varit för kort i magen. Han hade hängt där upp och ner i sin korta navelsträng och mina vanliga värkar hade inte varit nog för att pressa huvudet på plats.
Efter moderkakan avgått blöder jag 1 1/2 liter.
Nu ska jag ge er min förlossningsupplevelse, på ett ungefär och väldigt förkortad.
För det blev en lång förlossning. Lång näsa till mig som verkligen tagit åt mig och trott på alla som säger att andra förlossningen är så mycket snabbare och så mycket enklare.
Inte för mig, men det har sin förklaring.
Det började redan på fredagen, ojämna sammandragningar hela eftermiddagen som blev regelbundna efter jag lagt storasyster.
Jag visste att det var på riktigt, äntligen.
Jag badade och åt choklad, klockade sammandragningar och njöt.
Men Ludvig började bli nervös. Vid åtta ringde vi barnvakten och klockan elva åkte vi in. Då kom sammandragningarna med 5 minuters mellanrum och sög tag rejält.
Väl inne möttes vi av levande ljus men jag var knappt öppen!
CTGn visade dock på rejäla och regelbundna värkar så vi blev inskrivna. Sen fortsatte värkarna komma med samma mellanrum under hela natten. Det tröck på rejält, men inte neråt utan ut genom nedre delen av magen.
Det gjorde ont och kändes inte som någon bra förlossningssmärta. På morgonen var jag urlakad, jag hade öppnat mig till 3-4 cm men bebisens huvudet låg fortfarande högt i magen och helt rörligt. Värkarna hade inte blivit tätare.
Vi gick på promenad i ett vårlikt Tanto. Mina sammandragningar blev tätare och jag fick stanna och lättandas varje gång. Ludvig masserade. Här kändes det verkligen som att det var nära, men det var fortfarande långt kvar. Smärtan i nedre delen av magen var inte sund.
Väl tillbaka, mjuk och mogen men inget tryck nedåt, huvudet var ju någon annanstans. Beslut om hinnspräckning tas. Mina hinnor är så sega att BM får sticka och sticka och sticka. När väl vattnet går blir värkarna mer intensiva men huvudet sjunker inte ned.
Så där vankar jag runt i timmar, jag hoppar på medicinboll och står upp och kämpar för att få ner kottens huvud. Jag svettas som en gris. Magen håller på att spricka i nederkant. Till slut beslutas om värkstimulerande, vad som händer är att jag öppnar mig till göttiga 7-8cm och sen står vi där och stampar i 3 timmar.
3 timmar med värkar som kommer som glesast varannan minut, somliga är 3 minuter långa.
Tack för profylaxandningen!
Tack för lustgasen!
För här skulle jag kunnat bli rädd. BM har satt skalpelektrod på bebisens huvud och hon är inte nöjd med hjärtljuden.
Varför går det så långsamt?
Jag sliter som ett djur med mina värkar, får inte ligga, kan inte ligga, måste stå, hoppa, dansa, gunga upp och ner på bollen. Det känns som om bebisen ska komma ut ur magen som en annan alien.
Plötsligt känner både jag och barnmorskan att bebis måste ut! Hon höjer droppet ordentligt och tåget kör över mig där jag står hängandes över sänggaveln.
Nu måste jag krysta! Från 7 cm till fullt öppen på 10 minuter.
Om du vill krysta så gör det men ta det försiktigt. Säger barnmorskan som inte riktigt törs tro att jag är framme än. Jag vänder mig om till sittande ställning och nu kommer min revansch. Efter över ett dygn av värkar får jag krysta. Och bebisen ligger äntligen i rätt läge. Barnmorskan måste känna efter ändå och när hon känner att jag är fullt öppen och mjuk som en smörask säger hon att jag är ett proffs.
Jag krystar precis på mina villkor, fullt medveten och helt kontrollerad. När huvudet pressar som allra mest i öppningen ber jag om lite att dricka.
Ut kommer han på lakanet och han är det vackraste jag sett.
Han tar ett halvt andetag sen svimmar han av och det ser ut som han sover. Barnmorskan gnuggar honom hårt med en handduk och säger kom igen, kom igen. Efter nästan en minut drar han efter andan och skriker.
Jag tar emot honom själv och lägger honom på bröstet.
Han hade haft navelsträngen hårt lindad runt halsen och den hade varit för kort i magen. Han hade hängt där upp och ner i sin korta navelsträng och mina vanliga värkar hade inte varit nog för att pressa huvudet på plats.
Efter moderkakan avgått blöder jag 1 1/2 liter.
Men kattklo 8-[ vilken historia, tack för att du delar med dig
Vad bra att du är proffs och kunde puffa ner honom till rätt "hål" =D> =D> =D>
Massor med grattis
{|= 
{|=
Kristina
Vad bra att du är proffs och kunde puffa ner honom till rätt "hål" =D> =D> =D>
Massor med grattis
{|= 
{|= Kristina
Mamma till Felix född januari 92, och Mio augusti 06
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Jättegrattis till lillkille
OJ, vilken berättelse... Det jag undrar över är varför de inte kollar läget när du så tydligt känner att det inte känns helt rätt. Skulle de inte kunna upptäcka navelsträng runt halsen med ett UL?
Härligt att allt gick bra och att du fick ut din guldklimp till slut
/LO
till lillkille OJ, vilken berättelse... Det jag undrar över är varför de inte kollar läget när du så tydligt känner att det inte känns helt rätt. Skulle de inte kunna upptäcka navelsträng runt halsen med ett UL?
Härligt att allt gick bra och att du fick ut din guldklimp till slut
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum