Nancyfamiljen på nya äventyr
Om dagen idag varit en film hade den hetat ”Hormonerna anfaller –hotet inifrån”. Jag har gråtit över min egen uselhet, över att Leia, Lussi och Lani förmodligen kommer att förakta mig redan inom ett par år Eller nästan ännu värre – över att ett ägg gått sönder i kartongen och att dess vita fungerat som ett klister och gjort det omöjligt att få loss ett endaste ägg ur kartongen
Tacksamhet över vackra inlägg känner jag. Men eftersom den övergripande känslan idag är patetisk självömkan nöjer jag mig med att så länge viska ett generat ”tack”.
Lani Elektra –a true story del 2
Det kom en man genom en glasdörr. Han var klädd i blå operationskläder och i famnen höll han ett barn insvept i en blå handduk. Jag hade sett bilden förut fast via en kamera. Den gången för tre år sedan var barnet Leia och sjukhuset detsamma.
Det kom en man genom en glasdörr. Det kom en man nedför ett högt berg. Det hade varit en yngling den gången för tre år sedan och nu en självlysande make och far.
Hur mycket hade jag missat Hade jag ens hunnit få barn ännu För det var väl ett barn i min makes armar Hur kunde han se så lycklig ut när jag missat alltihop
Långt senare fick jag veta att de först tänkt söva mig med narkos men att någon av personalen påtalat min starka önskan om att få vara med barnet strax efter födseln och inte behöva ligga ensam på ”uppvak” som de tidigare två gångerna.
De hade således sprutat in lugnande i droppnålen vilket fungerat som ett klubbslag. Efter att barnet var fött hade de väckt mig med en injektion som fått mig att vakna ganska omgående precis som på tv när man väcker lejon och tigrar efter operativa ingrepp.
Maken hade fått följa med in i ”barnrummet” bakom glasväggen och bevittna den omedelbara kollen av barnet. Bilden jag vaknade till var strax efteråt. Hade gett mycket för att få tillbaka de ynka minuterna däremellan.
Barnmorskan kom och omnämnde barnet som ”han”. Trots att jag förstod att det var en felsägning undrade jag bråkdelen av en sekund om fostervattenprovet visat fel. Det hade det inte.
Flickebarnet – var det verkligen vårt Sneda ögon, riktigt mörkt hår och ja hår till skillnad från de andra två.
Mina ögon tårades av blandade orsaker. Vi fick ha flickan hos oss när de sydde. En upplevelse jag njutit storligen av gången innan men som nu tedde sig mest plågsam. Det gjorde ordentligt ont att sys och jag blev rädd att bedövningen skulle hinna släppa helt.
Lani (namnet kändes onekligen rätt) fick följa med pappa för vägning och mätning. 3330 gr och 46 cm. Kunde det stämma Som *frieda* skrev: ”en liten tungviktare i Nancyfamiljen”. Faktiskt tyngre än oss allihop vid födelseögonblicket räknat, mamma och pappa inräknat. Hur kunde denna späda lilla varelse vara tyngst av oss alla Smala små armar och ben och lika liten och nätt som en skogsalv.
Redan innan jag ens rullats ut från operationssalen kunde jag både röra och lyfta benen… Till operationspersonalens försvar måste jag ändå säga att de var oerhört snabba med att agera så snart jag signalerade att något inte stämde.
Vi fick det eftertraktade enskilda rummet på ”uppvak” där vi fick vara tillsammans alla tre.
Som jag drömt om denna stund Att tillsammans med mannen man älskar få tindra ihop över det fantastiska mirakel man åstadkommit. Istället var jag mest förvirrad och tom. Tvivlade fortfarande på att det verkligen var vårt barn (inte förrän dagen därpå upptäckte jag att hon var en avbild av sin morfar och således även hade mina gener i sig).
Men, jag kan faktiskt ärligt och sant säga att jag ändå njöt av stunden på mitt eget vis. Jag njöt av att se Lani så trygg i sin pappas famn. Jag njöt av att se stjärnorna i makens ögon. Jag njöt av tryggheten i att veta att Lani fick uppleva kärlek från första stund och att det faktiskt var ok att den inte kom från just mig.
Pga min graviditetsdiabetes tillmatades Lani nästan omgående med ersättning på kopp. Hon tyckte att det var gott med mat.
Efter en rekordsnabb vistelse på ”uppvak” (bedövningen hade ju i princip släppt redan innan vi hunnit dit) fick vi åka till vårt rum på BB.
Namnet ”Lani Elektra” spikades och annonserades via sms till familj och vänner.
Då Lani blev hungrig nästa gång lade jag henne till bröstet. Intresset var inte överväldigande direkt… Vi bad om lite ersättning som vi hällde på medhavd flaska. Lani sög i sig som om hon tränat i magen i månader.
En sköterska sa: ”Jag vill inte påverka dig åt ena eller andra hållet men du vet kanske att du kan stoppa mjölken innan den ens runnit till? Du slipper de ömmande brösten och känslan av att kanske inte lyckas denna gång heller. Ja, man säger att lite är bättre än inget men jag undrar om det alltid stämmer. Tänk över vad som är bäst för dig och din dotter och meddela imorgon bitti hur du vill göra. Du kan om du vill få en tablett som stoppar mjölken helt. Du har 24 timmar på dig från att barnet föddes”.
Jag sov inget alls den natten. Maken som varit så noga med att ta med andningslarmet till BB sov halva natten med sin lilla dotter i famnen. Han såg lycklig ut t.o.m. i sömnen.
Det var en osynlig glasdörr emellan oss. På ena sidan en självlysande far och på andra sidan en tvehågsen mor som natten lång funderade på vems intressen hon egentligen bevakade Sina egna Lanis Allas Ingens
Dagen grydde och klockan tickade med obarmhärtig hastighet.
fortsättning följer...
Tacksamhet över vackra inlägg känner jag. Men eftersom den övergripande känslan idag är patetisk självömkan nöjer jag mig med att så länge viska ett generat ”tack”.
Lani Elektra –a true story del 2
Det kom en man genom en glasdörr. Han var klädd i blå operationskläder och i famnen höll han ett barn insvept i en blå handduk. Jag hade sett bilden förut fast via en kamera. Den gången för tre år sedan var barnet Leia och sjukhuset detsamma.
Det kom en man genom en glasdörr. Det kom en man nedför ett högt berg. Det hade varit en yngling den gången för tre år sedan och nu en självlysande make och far.
Hur mycket hade jag missat Hade jag ens hunnit få barn ännu För det var väl ett barn i min makes armar Hur kunde han se så lycklig ut när jag missat alltihop
Långt senare fick jag veta att de först tänkt söva mig med narkos men att någon av personalen påtalat min starka önskan om att få vara med barnet strax efter födseln och inte behöva ligga ensam på ”uppvak” som de tidigare två gångerna.
De hade således sprutat in lugnande i droppnålen vilket fungerat som ett klubbslag. Efter att barnet var fött hade de väckt mig med en injektion som fått mig att vakna ganska omgående precis som på tv när man väcker lejon och tigrar efter operativa ingrepp.
Maken hade fått följa med in i ”barnrummet” bakom glasväggen och bevittna den omedelbara kollen av barnet. Bilden jag vaknade till var strax efteråt. Hade gett mycket för att få tillbaka de ynka minuterna däremellan.
Barnmorskan kom och omnämnde barnet som ”han”. Trots att jag förstod att det var en felsägning undrade jag bråkdelen av en sekund om fostervattenprovet visat fel. Det hade det inte.
Flickebarnet – var det verkligen vårt Sneda ögon, riktigt mörkt hår och ja hår till skillnad från de andra två.
Mina ögon tårades av blandade orsaker. Vi fick ha flickan hos oss när de sydde. En upplevelse jag njutit storligen av gången innan men som nu tedde sig mest plågsam. Det gjorde ordentligt ont att sys och jag blev rädd att bedövningen skulle hinna släppa helt.
Lani (namnet kändes onekligen rätt) fick följa med pappa för vägning och mätning. 3330 gr och 46 cm. Kunde det stämma Som *frieda* skrev: ”en liten tungviktare i Nancyfamiljen”. Faktiskt tyngre än oss allihop vid födelseögonblicket räknat, mamma och pappa inräknat. Hur kunde denna späda lilla varelse vara tyngst av oss alla Smala små armar och ben och lika liten och nätt som en skogsalv.
Redan innan jag ens rullats ut från operationssalen kunde jag både röra och lyfta benen… Till operationspersonalens försvar måste jag ändå säga att de var oerhört snabba med att agera så snart jag signalerade att något inte stämde.
Vi fick det eftertraktade enskilda rummet på ”uppvak” där vi fick vara tillsammans alla tre.
Som jag drömt om denna stund Att tillsammans med mannen man älskar få tindra ihop över det fantastiska mirakel man åstadkommit. Istället var jag mest förvirrad och tom. Tvivlade fortfarande på att det verkligen var vårt barn (inte förrän dagen därpå upptäckte jag att hon var en avbild av sin morfar och således även hade mina gener i sig).
Men, jag kan faktiskt ärligt och sant säga att jag ändå njöt av stunden på mitt eget vis. Jag njöt av att se Lani så trygg i sin pappas famn. Jag njöt av att se stjärnorna i makens ögon. Jag njöt av tryggheten i att veta att Lani fick uppleva kärlek från första stund och att det faktiskt var ok att den inte kom från just mig.
Pga min graviditetsdiabetes tillmatades Lani nästan omgående med ersättning på kopp. Hon tyckte att det var gott med mat.
Efter en rekordsnabb vistelse på ”uppvak” (bedövningen hade ju i princip släppt redan innan vi hunnit dit) fick vi åka till vårt rum på BB.
Namnet ”Lani Elektra” spikades och annonserades via sms till familj och vänner.
Då Lani blev hungrig nästa gång lade jag henne till bröstet. Intresset var inte överväldigande direkt… Vi bad om lite ersättning som vi hällde på medhavd flaska. Lani sög i sig som om hon tränat i magen i månader.
En sköterska sa: ”Jag vill inte påverka dig åt ena eller andra hållet men du vet kanske att du kan stoppa mjölken innan den ens runnit till? Du slipper de ömmande brösten och känslan av att kanske inte lyckas denna gång heller. Ja, man säger att lite är bättre än inget men jag undrar om det alltid stämmer. Tänk över vad som är bäst för dig och din dotter och meddela imorgon bitti hur du vill göra. Du kan om du vill få en tablett som stoppar mjölken helt. Du har 24 timmar på dig från att barnet föddes”.
Jag sov inget alls den natten. Maken som varit så noga med att ta med andningslarmet till BB sov halva natten med sin lilla dotter i famnen. Han såg lycklig ut t.o.m. i sömnen.
Det var en osynlig glasdörr emellan oss. På ena sidan en självlysande far och på andra sidan en tvehågsen mor som natten lång funderade på vems intressen hon egentligen bevakade Sina egna Lanis Allas Ingens
Dagen grydde och klockan tickade med obarmhärtig hastighet.
fortsättning följer...
Drama-thriller
/LO
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Tusen tack för er fina respons
miar70: Som svar på din undran måste jag gå händelserna i förväg och lugna er med att såhär en vecka efter Lanis födelse finns det inget alls som sitter i vägen för de moderliga känslorna. Tvärtom Efter det första märkliga dygnet kom kärleken ikapp sig och det var istället annat som spökade. Om det förtäljer historien i nästa del 8)
Dagen idag var helt upp och ned men samtidigt var det rätt skönt att veta vad det berodde på. Till slut nästan lite "jaha, nu gråter jag igen"...
Fortfarande är min ork starkt begränsad och väldigt varierande, därav min sporadiska (och rätt egocentriska) forumnärvaro.
På återseende, snart.
Nancy
miar70: Som svar på din undran måste jag gå händelserna i förväg och lugna er med att såhär en vecka efter Lanis födelse finns det inget alls som sitter i vägen för de moderliga känslorna. Tvärtom Efter det första märkliga dygnet kom kärleken ikapp sig och det var istället annat som spökade. Om det förtäljer historien i nästa del 8)
Dagen idag var helt upp och ned men samtidigt var det rätt skönt att veta vad det berodde på. Till slut nästan lite "jaha, nu gråter jag igen"...
Fortfarande är min ork starkt begränsad och väldigt varierande, därav min sporadiska (och rätt egocentriska) forumnärvaro.
På återseende, snart.
Nancy
-
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Åh vilken berättelse
Mer spännande än det värsta deckar romanen
Jag har förstått sen länge att du har ett bra språk, jag menar du har ju förstått mina inlägg , då jag knappt förstått vad jag skrivit själv.
Och nyförlöst och allt, och likafullt kan du skriva så underbart och fängslande
Och återigen, GRATTIS till det nya lilla livet
Mer spännande än det värsta deckar romanen
Jag har förstått sen länge att du har ett bra språk, jag menar du har ju förstått mina inlägg , då jag knappt förstått vad jag skrivit själv.
Och nyförlöst och allt, och likafullt kan du skriva så underbart och fängslande
Och återigen, GRATTIS till det nya lilla livet