Nej nej!
Det är ju absolut ingenting historiskt över en sån ersättning.
Det vore ju någonting ännu unikare än de bidrag och ersättningar vi redan får idag bara för att vi har barn!
Min "historiska återblick" handlade istället om hur bra vi faktiskt har det idag, som det är, om man jämför med en annan tid när barnen var hemma för att inga alternativ fanns. Om det så var i bondesamhället eller före utbyggnaden av barnomsorgen. Vi har alltså alla möjligheter som det är, men det kostar förstås.
Jag tror tyvärr inte att en sådan peng skulle leda till att fler män var hemma när de inte är det redan nu. Det enda som ska till är en sänkning av levnadsstandarden. Men upprätthållandet av en levnadsstandard verkar gå före jämställdhet och TID med sina barn, tyvärr.
Elise Claeson på Expressen Debatt i dag
-
Fjällfolket
Jag håller fullständigt med dig! Just därför anser jag att ALLA har råd att prioritera tiden med barnen... Nej vi har inte rätt till fler bidrag än fp och barnbidrag, eller rättare sagt:kattklo skrev: Fjällmor skriver att ni lever mer som i det gamla bondesamhället.
Och det gör ni ju. Men med den stora skillnaden att ni förmodligen tar emot barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning (även lägsta-dar räkanas...) och kanske andra bidrag om ni är berättigade till det?!
Om en torparhustru från 1907 hade fått mer än 10000 kr (givetvis dåtidens motsvarande summa) i månaden för sina 8 barn och till exempel en sjukpenning när hon inte orkade jobba i skogen fram till förlossningen hade hon nog trott att hon var i himmelriket.
Och hon hade haft råd att köpa kaffe och socker mer än till jul.
Jag vet inte, för det har vi inte kollat upp.
Att undvika lönerarbete betyder inte automatiskt att man vill mjölka samhället på pengar....
Jag lyckades vara hemma med mina storbarn när de var små - trots att jag då var ensamstående
Även då genom annat tänk i vardagen, hårda prioriteringar, och studielånsberättigade studier på halvtid på tider som inte gjorde att barna behövde vara på dagis../Fjällmor
-
Fjällfolket
Jag har fått den frågan förr - och jag funderar!Solglimt skrev:Detta trodde jag inte var möjligt idag! HUR bär ni er åt? Snälla berätta!!!Vi har valt BÅDA att komma bort från lönearbete, att hitta andra vägar till försörjning, för att få TID att vara tillsammans...
Allihop!
Men den är inte lätt att besvara.....
Hur beskriver man ett helt förhållninssätt...? Ett sätt att leva?
:-k :-k :-k
Jag lovar att återkomma, men det måste kluras på..
/Fjällmor
Du kanske har rätt Kattklo att det inte skulle bli fler som vore hemma.Vad vet jag.Jag skulle nog övrväga det iallafall om det gav mig några år till hemma.
.Som jag skrev i tidigare inlägg så har det blivit så nu att man ska ha massa prylar.Försäljninngshandeln toppar år på år.Och vi drar på oss mer och mer prylar.Lite otäckt är det.eller mycket.
ulrika
.Som jag skrev i tidigare inlägg så har det blivit så nu att man ska ha massa prylar.Försäljninngshandeln toppar år på år.Och vi drar på oss mer och mer prylar.Lite otäckt är det.eller mycket.
ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 
och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 -
Fd Medlem
Hej igen!
Fjällmor - den här diskussionen började med Elise Claessons debattartikel om Ulrica Messing och hennes beslut att lämna sin riksdagsplats och lägg mer tid på familjen, eller som Claesson uttryckte det - bli hemmafru (eller som jag påpekade, leva på sin statsrådslön på drygt 49 000/mån...)
Sen har diskussionen fortsatt och det visar sig att flera av de som gör sig hörda i tråden (kvinnorna) stannar hemma, medan männen jobbar. Det låter som om ekonomiska skäl ligger bakom i många fall, mannen tjänar bättre eller har ett jobb som är svårt att vara borta ifrån osv. Och då är det väl precis det vi diskuterar: Att kvinnan stannar hemma, frivilligt eller omedvetet ofrivilligt, eftersom henens inkomst är lägre, jobb mindre viktigt och alltså är mer lämplig att stå för markservicen. Eller har jag fått allt om bakfoten??
Er lösning låter rätt unik, att hitta vägar till inkomst utan lönearbete, ja, det undrar vi flera här i tråden hur det går till. Du är ganska förtegen om det rent praktiska kring hela upplägget, men jag har en känsla av att er ambition är att vara självförsörjande (jag har läst om ert fiske och skördearbete och det låter härligt!) Men de flesta av oss lever helt andra liv, och för mig är det svårt att förhålla mig till ett upplägg där båda föräldrarna avstår från traditionell inkomst för att vara hemma. Jag kan absolut snåla, men jag måste ha ett visst kassaflöde, det finns inga gamla pengar att leva på här...
Miar - inkomsten ja... Kanske spelar det ingen roll om du får lön av en arbetsgivare eller din man. Bara det att lön från din man inte ger pensionspoäng, SGI eller räknas om du vill gå till baken och ta ett lån. Så viss roll för självständigheten tycker jag att det spelar.
Ulrikaj - Jodå, kristdemokraterna har varit flitiga förespråkare för vårdnadsbidraget och alliansen har hängt med. (tror dock att fp har motsatt sig) Och nu är det infört i flera blåa kommuner. I runda slängar får man 5000 kronor skattefritt av kommunen på vissa håll i landet (nu har jag inte alla siffror och detaljer i huvudet, rätta mig någon om jag har fel!). Och det är rätt generäst, för samhället får ju inte tillbaka cash i form av arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, som i det fall man lönearbetar och har sitt barn i barnomsorg där det går flera barn per vuxen (och alltså är något mer rationellt än om var och en stannar hemma med ett eller två egna barn.
Hur det än är, efterfrågan på samhälleliga insatser för att möjliggöra alternativ barnomsorg tycks vara mycket liten. Här i Stockolm har vi till exempel ett nytt tilltalande system, flerfamiljssystem, där ett par familjer går ihop och har sina barn i en av familjernas lägenheter, dit en förskollärare kommer och är med barnen på dagarna. Men enligt en artikel i gårdagens Vi i Vasastan är det enda (!) flerfamiljssystem i den här kommundelen nedläggningshotat. De behöver 4 barn i gruppen för att kommunen ska fortsätta subventionera upplägget, men är i dagsläget bara 3. Och ivrig jakt på någon som vill ha sitt barn i systemet har inte hjälpt. Idag läser jag i DN att antalet dagmammor i Stockholm har halverats de senaste tio åren. Själv har jag raggat på varenda förälder i min grupp på BVC om en helt egen lösning: går vi ihop, säg två-tre familjer, och alla jobbar en dag i veckan mindre, kan vi ju turas om att ta hand om varandras barn, i hemmiljö, i lugn och ro. Ingen ville. Alls. Nu har de flesta skolat in sina 14-15 månaders på dagis istället och vill hellre jäkta fram och tillbaka mellan hämtningar och lämningar, jobb och möten...
Folk vill ha ungarna på dagis!
Det här är egentligen ämne för en ny tråd. Jag startar en strax, kanske kan vi som både vill jobba, men samtidigt undvika institution för våra små vänner hjälpas åt lite!
Fjällmor - den här diskussionen började med Elise Claessons debattartikel om Ulrica Messing och hennes beslut att lämna sin riksdagsplats och lägg mer tid på familjen, eller som Claesson uttryckte det - bli hemmafru (eller som jag påpekade, leva på sin statsrådslön på drygt 49 000/mån...)
Sen har diskussionen fortsatt och det visar sig att flera av de som gör sig hörda i tråden (kvinnorna) stannar hemma, medan männen jobbar. Det låter som om ekonomiska skäl ligger bakom i många fall, mannen tjänar bättre eller har ett jobb som är svårt att vara borta ifrån osv. Och då är det väl precis det vi diskuterar: Att kvinnan stannar hemma, frivilligt eller omedvetet ofrivilligt, eftersom henens inkomst är lägre, jobb mindre viktigt och alltså är mer lämplig att stå för markservicen. Eller har jag fått allt om bakfoten??
Er lösning låter rätt unik, att hitta vägar till inkomst utan lönearbete, ja, det undrar vi flera här i tråden hur det går till. Du är ganska förtegen om det rent praktiska kring hela upplägget, men jag har en känsla av att er ambition är att vara självförsörjande (jag har läst om ert fiske och skördearbete och det låter härligt!) Men de flesta av oss lever helt andra liv, och för mig är det svårt att förhålla mig till ett upplägg där båda föräldrarna avstår från traditionell inkomst för att vara hemma. Jag kan absolut snåla, men jag måste ha ett visst kassaflöde, det finns inga gamla pengar att leva på här...
Miar - inkomsten ja... Kanske spelar det ingen roll om du får lön av en arbetsgivare eller din man. Bara det att lön från din man inte ger pensionspoäng, SGI eller räknas om du vill gå till baken och ta ett lån. Så viss roll för självständigheten tycker jag att det spelar.
Ulrikaj - Jodå, kristdemokraterna har varit flitiga förespråkare för vårdnadsbidraget och alliansen har hängt med. (tror dock att fp har motsatt sig) Och nu är det infört i flera blåa kommuner. I runda slängar får man 5000 kronor skattefritt av kommunen på vissa håll i landet (nu har jag inte alla siffror och detaljer i huvudet, rätta mig någon om jag har fel!). Och det är rätt generäst, för samhället får ju inte tillbaka cash i form av arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, som i det fall man lönearbetar och har sitt barn i barnomsorg där det går flera barn per vuxen (och alltså är något mer rationellt än om var och en stannar hemma med ett eller två egna barn.
Hur det än är, efterfrågan på samhälleliga insatser för att möjliggöra alternativ barnomsorg tycks vara mycket liten. Här i Stockolm har vi till exempel ett nytt tilltalande system, flerfamiljssystem, där ett par familjer går ihop och har sina barn i en av familjernas lägenheter, dit en förskollärare kommer och är med barnen på dagarna. Men enligt en artikel i gårdagens Vi i Vasastan är det enda (!) flerfamiljssystem i den här kommundelen nedläggningshotat. De behöver 4 barn i gruppen för att kommunen ska fortsätta subventionera upplägget, men är i dagsläget bara 3. Och ivrig jakt på någon som vill ha sitt barn i systemet har inte hjälpt. Idag läser jag i DN att antalet dagmammor i Stockholm har halverats de senaste tio åren. Själv har jag raggat på varenda förälder i min grupp på BVC om en helt egen lösning: går vi ihop, säg två-tre familjer, och alla jobbar en dag i veckan mindre, kan vi ju turas om att ta hand om varandras barn, i hemmiljö, i lugn och ro. Ingen ville. Alls. Nu har de flesta skolat in sina 14-15 månaders på dagis istället och vill hellre jäkta fram och tillbaka mellan hämtningar och lämningar, jobb och möten...
Folk vill ha ungarna på dagis!
Det här är egentligen ämne för en ny tråd. Jag startar en strax, kanske kan vi som både vill jobba, men samtidigt undvika institution för våra små vänner hjälpas åt lite!
-
Fd Medlem
Måste bara flika in, men det här är så politiskt korrekt att jag nästan spyr själv: Jag har precis varit och skurat bilen, med min gravidmage gott putande... Vaxat och skurat fälgarna... Krupit omkring i skuffen och dammsugit... Bilen är inte ens min!! Det är den ömme faderns bil, ska vi kalla honom Cityfar?, och nu ska den säljas, så att han kan vara hemma längre med sonen vår. 
*kräks lite*
*kräks lite*
-
Fjällfolket
Japp, och det är fortsättnigen på diskussionen som engagerar mig!Nya mamman skrev:Hej igen!
Fjällmor - den här diskussionen började med Elise Claessons debattartikel om Ulrica Messing och hennes beslut att lämna sin riksdagsplats och lägg mer tid på familjen, eller som Claesson uttryckte det - bli hemmafru (eller som jag påpekade, leva på sin statsrådslön på drygt 49 000/mån...)
Sen har diskussionen fortsatt och det visar sig att flera av de som gör sig hörda i tråden (kvinnorna) stannar hemma, medan männen jobbar. Det låter som om ekonomiska skäl ligger bakom i många fall, mannen tjänar bättre eller har ett jobb som är svårt att vara borta ifrån osv. Och då är det väl precis det vi diskuterar: Att kvinnan stannar hemma, frivilligt eller omedvetet ofrivilligt, eftersom henens inkomst är lägre, jobb mindre viktigt och alltså är mer lämplig att stå för markservicen. Eller har jag fått allt om bakfoten??
Er lösning låter rätt unik, att hitta vägar till inkomst utan lönearbete, ja, det undrar vi flera här i tråden hur det går till. Du är ganska förtegen om det rent praktiska kring hela upplägget, men jag har en känsla av att er ambition är att vara självförsörjande (jag har läst om ert fiske och skördearbete och det låter härligt!) Men de flesta av oss lever helt andra liv, och för mig är det svårt att förhålla mig till ett upplägg där båda föräldrarna avstår från traditionell inkomst för att vara hemma. Jag kan absolut snåla, men jag måste ha ett visst kassaflöde, det finns inga gamla pengar att leva på här...
Men jag tycker att det finns fler ingångar i den diskussionen än just hemmafruns vara eller icke vara... Just för att vi faktiskt kommit så långt i Sverige att kvinnan har rätt att välja sitt eget liv. Varför är det då så att om jag som kvinna väljer att leva som hemmafru räknas som en bakåtsträvare/sämre feminist/ mindre klok som är ovetande om mina egna behov...etc..? Jag hade hoppats att vi år 2007 kommit längre än så i diskussionen. Kanske det är jag som fått det om bakfoten?!
Ja!
Visst är vår lösning unik. Och det är jag tokstolt över!!! Vi har kämpat för att komma hit, där vi är idag...
Vi har inga "gamla pengar". Vi bodde i storstan och levde som de flesta. Men vi gjorde ett val att påbörja en resa mot ett annat liv...
Som jag skrivit tidigare i tråden så är det svårt att beskriva, det innefattar ju allt vi gör! Men jag lovar att det inte är min mening att vara förtegen. Jag vet bara inte hur.. :-k 8-[
/Fjällmor
-
Fd Medlem
Fjällmor, jag tror inte att någon i den här diskussionen har anklagat dig för att vara varken bakåtsträvare, sämre feminist eller ovetande om dina behov. JAG tvivlar inte alls på att dina val är medvetna, tvärtom.
Däremot lever vi i ett samhälle som fortfarande följer vissa mönster: pappor ÄR sämre på att ta ut föräldraledighet, vara hemmamän, ta ansvar för hushållet osv. Kvinnor gör fortfarande stor del av det obetalda jobb som utförs på hemmets arena. Och det får ju konsekvenser: för nuvarande och framtida privatekonomi, för självständigheten och valfriheten, för barnens syn på könsroller, för jämställdheten i samhället, för löneutvecklingen, i synnerhet inom kvinnodominerade yrken. Så inte kan det väl förvåna dig att det väcker frågor när kvinnor 2007, med generationer av förfäder som har kämpat och slagits för rätten till ett liv utanför hemmet och tillgång till universitet, jobb, sina egna pengar, sin egen kropp osv, väljer att överlåta "det stora" livet på maken, och själv stanna hemma flera år och sköta hemmet. De män som väljer att göra det samma är ju lätträknade, tyvärr.
Självklart ska vi välja själva - och det gör vi ju - men för min del är det i alla fall oerhört givande att höra de som valt att dela upp ansvarsområdena (mannen drar in stålar, kvinnan tar hemmaplan) resonerar, tänker och löser jämställdhetsdilemmat det kan skapa. Dock är jag inte säker på att jag ska räkna in dig i den skaran, eftersom ni inte lönearbetar någon av er, utan arbetar i hemmet både man och kvinna. Det är väl lika jämställt som jag tycker vårt upplägg är: Att vi jobbar lika mycket/lite i och utanför hemmet, både man och kvinna?
Nu har jag dock nya frågor till er hemmamammor!!
Jag tror att jag är med på hur ni (som jobbar i hemmet medan mannen yrkesarbetar) har resonerat er fram till den lösning ni valt, och att ni har tänkt igenom de konsekvenser det får för er ekonomi.
Frågan: Saknar ni inte jobbet? Saknar ni inte kollegor, kunder, möten, pulsen..? Saknar ni inte den tillfredsställelse en avslutad arbetsuppgift kan ge? Saknar ni inte känslan av att gå på semester, eller att fira fredag efter en veckas hårt, men givande slit?
Jag kan vara skittrött på att jobba, jag älskar att ha semester och jag njöt verkligen av min föräldraledighet. Men jag blev också deppig stundvis, hade svårt att hålla styrfart (trots att jag jobbade enligt schema när sonen sov - och han sover MYCKET!) och kände mig lite avskuren från omvärlden (hallå, jag bor supercentralt, jag har snabb uppkoppling, flera telefoner, flera vänner i krokarna, både med och utan barn. Men ändå. Mitt liv som arbetsmyra känns viktigt och stimulerande. Och jag undrar hur ni andra tänker?
Förtell, förtell!
Däremot lever vi i ett samhälle som fortfarande följer vissa mönster: pappor ÄR sämre på att ta ut föräldraledighet, vara hemmamän, ta ansvar för hushållet osv. Kvinnor gör fortfarande stor del av det obetalda jobb som utförs på hemmets arena. Och det får ju konsekvenser: för nuvarande och framtida privatekonomi, för självständigheten och valfriheten, för barnens syn på könsroller, för jämställdheten i samhället, för löneutvecklingen, i synnerhet inom kvinnodominerade yrken. Så inte kan det väl förvåna dig att det väcker frågor när kvinnor 2007, med generationer av förfäder som har kämpat och slagits för rätten till ett liv utanför hemmet och tillgång till universitet, jobb, sina egna pengar, sin egen kropp osv, väljer att överlåta "det stora" livet på maken, och själv stanna hemma flera år och sköta hemmet. De män som väljer att göra det samma är ju lätträknade, tyvärr.
Självklart ska vi välja själva - och det gör vi ju - men för min del är det i alla fall oerhört givande att höra de som valt att dela upp ansvarsområdena (mannen drar in stålar, kvinnan tar hemmaplan) resonerar, tänker och löser jämställdhetsdilemmat det kan skapa. Dock är jag inte säker på att jag ska räkna in dig i den skaran, eftersom ni inte lönearbetar någon av er, utan arbetar i hemmet både man och kvinna. Det är väl lika jämställt som jag tycker vårt upplägg är: Att vi jobbar lika mycket/lite i och utanför hemmet, både man och kvinna?
Nu har jag dock nya frågor till er hemmamammor!!
Jag tror att jag är med på hur ni (som jobbar i hemmet medan mannen yrkesarbetar) har resonerat er fram till den lösning ni valt, och att ni har tänkt igenom de konsekvenser det får för er ekonomi.
Frågan: Saknar ni inte jobbet? Saknar ni inte kollegor, kunder, möten, pulsen..? Saknar ni inte den tillfredsställelse en avslutad arbetsuppgift kan ge? Saknar ni inte känslan av att gå på semester, eller att fira fredag efter en veckas hårt, men givande slit?
Jag kan vara skittrött på att jobba, jag älskar att ha semester och jag njöt verkligen av min föräldraledighet. Men jag blev också deppig stundvis, hade svårt att hålla styrfart (trots att jag jobbade enligt schema när sonen sov - och han sover MYCKET!) och kände mig lite avskuren från omvärlden (hallå, jag bor supercentralt, jag har snabb uppkoppling, flera telefoner, flera vänner i krokarna, både med och utan barn. Men ändå. Mitt liv som arbetsmyra känns viktigt och stimulerande. Och jag undrar hur ni andra tänker?
Förtell, förtell!
Fjällmor, jag är ärligt och uppriktigt väldigt nyfiken på hur ni får det att gå ihop! Hur och var lever ni, vad har ni för omkostnader och hur drar ni in pengar till det nödvändiga? ...Tänk om vi kan ta till oss en del av era knep och gå ner ännu mer i arbetstid! Statusprylar etc struntar vi fullkomligt i Japp, jag är feminist och beundrar hemmaföräldrar...Det jag inte gillar i sammanhanget har jag sagt förut, men det tål att sägas igen: Att det bara är kvinnan som är hemma istället för att föräldrarna delar någorlunda lika.
Statusprylar etc struntar vi fullkomligt i Japp, jag är feminist och beundrar hemmaföräldrar...Det jag inte gillar i sammanhanget har jag sagt förut, men det tål att sägas igen: Att det bara är kvinnan som är hemma istället för att föräldrarna delar någorlunda lika.Lycklig mamma till tvillingar födda i april -06
-
Fjällfolket
Åh men det trodde jag inte heller!Nya mamman skrev:Fjällmor, jag tror inte att någon i den här diskussionen har anklagat dig för att vara varken bakåtsträvare, sämre feminist eller ovetande om dina behov. JAG tvivlar inte alls på att dina val är medvetna, tvärtom.
Däremot är det uttryck/frågeställningar som dyker upp här i tråden och jag valde att spetsa till dem (genom att använda mig själv som exempel) för att belysa hur lätt det är att fördomar bryter sig in i en diskussion som denna.
En annan fråga i feminismens namn:
Skulle ni ställa samma frågor till en hemmaman...?(ex. Hur gör du om hon hittar en ny, har du tänkt på pensionen..etc..)
Vad gäller hur vi lever så sitter jag och funderar med papper och penna - det kommer i en egen tråd så småningom, tror jag...
/Fjällmor
Jag arbetar 2dar i veckan om man slår ut det eftersom mina arbetstider är väldigt ojämna.Vissa veckor är jag helt hemma medans andra kanske jag arbetar 4dagar eller 5.(men som sagt just nu är jag hemma och tänker vara ett bra tag)förrutom att jag tänker arbeta extra vid behov främst helger.
Jag älskar att gå en vända i skogen eftersom den ligger runt knuten.Jag har äntligen köpt ett årskort på simhallen som jag ska använda flitigt.Men framför allt så älskar jag hemmalivet-att fixa och doma,att vara med barnen och se hur dom utvecklas.
Jag älskar att gå en vända i skogen eftersom den ligger runt knuten.Jag har äntligen köpt ett årskort på simhallen som jag ska använda flitigt.Men framför allt så älskar jag hemmalivet-att fixa och doma,att vara med barnen och se hur dom utvecklas.
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 -
Gäst
Känner mig inte alls klok/pigg/klar nog att komma med något inlägg i debatten. Men jag följer den med stort intresse!
Men jag vill gärna berätta hur vi valt!
När vi bestämde hur vi ville ha det efter Antons födelse, utgick vi först ifrån hur vi VILLE ha det. Vem är hemma när/hur mycket osv. Försäkringskassans regler för föräldrapenning var så krångliga att vi inte riktigt orkade sätta oss in i dom, som TUR var . Sm tur är har vi båda arbetsgivare (samma 8) ) som är flexibla, och vi kan styra i princip själva. Bara vi säger till några veckor i förväg. Lyxigt va!?
När vi hade bestämt oss, alltså helt utan några ekonomiska tankar än så länge, så kollade vi på vad vår sammanlagda inkomst skulle bli och om den skulle räcka. Och, ja, det gör den, oftast. Så vi har jobbat 20-80% båda två, lite olika i olika perioder, sedan Anton föddes. Jag var hemma heltid de första 5 månaderna dock. Ingen av oss har jobbat heltid sedan Anton föddes. Vilket betyder att vi haft MINST tre dagar per vecka tillsammans allihopa. Det har vi prioriterat. Vi är kommnalt anställda, så några topplöner har vi inte. Men inte heller stora utgifter.
Hittills har jag tagit ut lite fler dagar än sambon (143 mot 114), men det beror på att jag valt att behålla min SGI, och sambon inte. Jag behöver alltså fylla ut mina veckor, men inte sambon. Anledningen är att mitt jobb tar slut vid nyår, och sambon har fast anställning.
Känner att vi är helt jämställda! Men säkert finns det någon fälla vi inte tänkt på.
Kram Jenny
Men jag vill gärna berätta hur vi valt!
När vi bestämde hur vi ville ha det efter Antons födelse, utgick vi först ifrån hur vi VILLE ha det. Vem är hemma när/hur mycket osv. Försäkringskassans regler för föräldrapenning var så krångliga att vi inte riktigt orkade sätta oss in i dom, som TUR var
. Sm tur är har vi båda arbetsgivare (samma 8) ) som är flexibla, och vi kan styra i princip själva. Bara vi säger till några veckor i förväg. Lyxigt va!?När vi hade bestämt oss, alltså helt utan några ekonomiska tankar än så länge, så kollade vi på vad vår sammanlagda inkomst skulle bli och om den skulle räcka. Och, ja, det gör den, oftast. Så vi har jobbat 20-80% båda två, lite olika i olika perioder, sedan Anton föddes. Jag var hemma heltid de första 5 månaderna dock. Ingen av oss har jobbat heltid sedan Anton föddes. Vilket betyder att vi haft MINST tre dagar per vecka tillsammans allihopa. Det har vi prioriterat. Vi är kommnalt anställda, så några topplöner har vi inte. Men inte heller stora utgifter.
Hittills har jag tagit ut lite fler dagar än sambon (143 mot 114), men det beror på att jag valt att behålla min SGI, och sambon inte. Jag behöver alltså fylla ut mina veckor, men inte sambon. Anledningen är att mitt jobb tar slut vid nyår, och sambon har fast anställning.
Känner att vi är helt jämställda! Men säkert finns det någon fälla vi inte tänkt på.
Kram Jenny
-
Fd Medlem
Hm, jaaa du… Skulle jag ställa samma fråga till en hemmaman…?
Vet inte. Jag har aldrig träffat någon. Det är så pass ovanligt, att jag nog skulle förutsätta att det är ett mycket genomtänkt och medvetet val personen i fråga har gjort. Men jag har tänkt om Messings och Wallströms män, att ATTAN vilka starka och banbrytande typer de måste vara, som så radikalt bryter könsrollsmönstret. (Och nu drog ju Messings med en superrik man. HOPPAS att han har sett om sitt hus!!)
Men att fråga en hemmaman hur han tänker, tycker jag ändå är annorlunda. Det vore som att fråga en kvinna som väljer att både vara mamma och arbetsmyra hur hon tänker. Det gör jag inte.
Däremot har jag MASSOR av frågor till män som väljer bort livet hemma och gör det traditionella, det förväntade (precis om jag har en massa frågor till kvinnor som väljer bort yrkeslivet). Jag tror att de missar väldigt mycket. Och de brukar svara väldigt förutsägbart, typ vill inte halka efter i karriären, vill inte avstå sin feta lön, KAN inte vara borta för att de har så viktigt jobb eller egen firma.
Då brukar jag säga typ: "Vilken tur att du inte är kvinna då!"
Då brukar de säga: "Men när jag är med mina barn är jag 110 procent närvarande! Och jag hjälper till med städningen också!"
Sic.
Vi är lite lurade, många av oss...
Vet inte. Jag har aldrig träffat någon. Det är så pass ovanligt, att jag nog skulle förutsätta att det är ett mycket genomtänkt och medvetet val personen i fråga har gjort. Men jag har tänkt om Messings och Wallströms män, att ATTAN vilka starka och banbrytande typer de måste vara, som så radikalt bryter könsrollsmönstret. (Och nu drog ju Messings med en superrik man. HOPPAS att han har sett om sitt hus!!)
Men att fråga en hemmaman hur han tänker, tycker jag ändå är annorlunda. Det vore som att fråga en kvinna som väljer att både vara mamma och arbetsmyra hur hon tänker. Det gör jag inte.
Däremot har jag MASSOR av frågor till män som väljer bort livet hemma och gör det traditionella, det förväntade (precis om jag har en massa frågor till kvinnor som väljer bort yrkeslivet). Jag tror att de missar väldigt mycket. Och de brukar svara väldigt förutsägbart, typ vill inte halka efter i karriären, vill inte avstå sin feta lön, KAN inte vara borta för att de har så viktigt jobb eller egen firma.
Då brukar jag säga typ: "Vilken tur att du inte är kvinna då!"
Då brukar de säga: "Men när jag är med mina barn är jag 110 procent närvarande! Och jag hjälper till med städningen också!"
Sic.
Vi är lite lurade, många av oss...
-
Fd Medlem
Jenny, ja visst är det en spännande diskussion!!
Det KAN ju sluta med att man står här med insikten om att man är helt fel ute, som gör som man gör. Jag har en väldigt homogen omgivning, alla jag umgås med delar ganksa lika på hem- och lönearbete. Nääästan i alla fall.
Så det är uppfriskande att höra om andras val och tankar!
Det KAN ju sluta med att man står här med insikten om att man är helt fel ute, som gör som man gör. Jag har en väldigt homogen omgivning, alla jag umgås med delar ganksa lika på hem- och lönearbete. Nääästan i alla fall.
Så det är uppfriskande att höra om andras val och tankar!