Har läst kapitlet om trotåldern och nu vet jag

[Katarina-Mamma duracell]

Min lille kille är en liten Sebastian, envis som synden, vill inte, vill inte vill inte, och när inte det funkar kommer det stora utbrottet, blåvägrar, sparkar och slåss. Han är viljestark, och kan hålla på i timtal innan han ger upp på kvällen när det handlar om sömnen och att gå att sova.
På dagarna är det likadant men då handlar det om att klä på sig, byta blöja osv.
När han inte får som han vill försöker han om och om igen, i hopp på att det ska gå den här gången, vi håller just nu på med att ta diskussionen om blöjan. ](*,) ](*,)
Jag ger inte upp, men med det tålamod han visar på att han klarar av, så måste mamma vara stark som en hulken i psyket, tur att detta i slutänden gör honom till en bättre människa, för anars skulle det nog kännas outhärdligt.

[annawahlgren]

Om du ser det som att han är "viljestark" och ska förmås att "ge upp" är du dessvärre fel ute Det du kan lära av trotskapitlet är VARFÖR små barn bär sig åt som de gör och att svaret DU ger, i ord men framförallt i handling, är helt avgörande för deras LÄTTNAD (som ska vara slutreaktionen, inte att de "ger upp").

Tortsåldern är förtroendets tydligaste utmaning, skriver jag där avslutningsvis, och det är då verkligen inte DITT förtroende för ditt barn som åsyftas. Det är barnets förtroende för DIG, som pålitlig ledare och vän, som trotsåldern ställer inför sin tydligaste utmaning.

"När han inte får som han vill försöker han om och om igen, i hopp om att det ska gå den här gången..." Fel, fel Det han vill är att du ska kunna hjälpa honom. Som hans ledare och som hans bästa vän i världen. Då måste du börja med att FÖRSTÅ. Det är din uppgift som förälder att förstå det han inte förstår själv, och det är vad han förväntar sig av dig. Så läs på - betydligt bättre och med nya, mycket klarare ögon

[Katarina-Mamma duracell]

nej nu blev det klantigt uttryckt från min sida, jag blev så till mig när jag efter att gång på gång läst trotskapitlet och inte fått det att gå ihop äntligen såg var vi passade in i det kapitlet. #-o

självklart är det hela tiden en fråga från min son, och mitt klumpiga uttryck om att han ger upp skulle jag naturligtvis tänkt på, men det jag menade var att han tillslut själv väljer att gå och sova, men före han själv väljer att gå och sova får han göra sysslor där han behövs, och som vi behöver få gjorda oavsett om lilleman är vaken eller ej, tex att diska för kvällen, städa upp i hall och vardagsrum, eller hänga tvätt, när allt sådant är färdigt brukar vi läsa godnattsaga och sedan säga, nu är det dags att sova, får vi svaret nej, vilket blivit mer sällan nu förtiden säger vi, då får du inte sova nu, då sitter vi här, och hela familjen sätter sig i soffan, tvn avstängd, mamma och pappa med varsin tidning eller bok, samt en barnbok åt lilleman ( detta brukar ge reaktionen tråkigt att sitta här lika bra att gå att sova) efter ca 10 minuter uppkrupen i soffan där ingenting händer brukar snuttefilten hämtas och det bär av till sängen, när han sedan klättrat upp i sin säng ( han har spjälsäng) ropar han på oss, vi går in säger godnatt, pussas och ramsar, sen lägger sig en sömntung och nöjd liten kille med huvudet på kudden och somnar.

jag citerar:
"När han inte får som han vill försöker han om och om igen, i hopp om att det ska gå den här gången..." Fel, fel Det han vill är att du ska kunna hjälpa honom. Som hans ledare och som hans bästa vän i världen. Då måste du börja med att FÖRSTÅ. Det är din uppgift som förälder att förstå det han inte förstår själv, och det är vad han förväntar sig av dig. Så läs på - betydligt bättre och med nya, mycket klarare ögon Slutcitat



jag ska läsa mer, men tror ändå att min son har förtroende för mig eftersom han vågar testa allt inför mina ögon. ibland är det bra saker som jag mer än gärna accepterar och låter honom utforska , men sen finns det tillfällen då jag av egen rädsla för barnets säkerhet inte vågar låta honom fortsätta sina vådliga försök. det kanske är på fel sätt jag avleder honom från detta vådliga, men vi lär oss både han och jag, för besvikelsen när mamma säger nej utlöser en kraftig reaktion, och flera gånger efter varann kollar han om jag verkligen inte ångrat mig vad gäller det han inte får göra. detta följs av stora tårara och storgråt. (känns lite som ett test från honom eftersom de slutar om det händer något nytt spännande )

Tack Anna för ditt inlägg, jag ska bättra mig

[annawahlgren]

Det låter bra Då är du på rätt väg Men var NOGA Du får aldrig låta honom tro annat än att du verkligen är hans bästa vän i världen

[Katarina-Mamma duracell]

yepp, bästa vännen i världen, det är mitt mål iallafall