Riktiga arbetsmyror!

[bluegoose]

Nu sitter jag här alldeles omtumlad efter första kvällen och morgonen på barnveckan. Inte det minsta krångel över huvud taget!

Tvärtom var min älskade sexåring: glad, utåtriktad, bubblig, energisk, meddelsam, humoristisk och pratglad. Vi navigerade oss igenom några svårare passager:

Besvikelse över att mamma inte köpt "rätta" flingorna - jag paktade, höll med om hur trist det var och skrev genast FLINGOR med stora bokstäver på inköpslistan - flickan gick in en sväng i tvättstugan och grät, men sansade sig sedan och nöjde sig med "fel" flingor.

Irritation över att vi läste "fel" bok till läggdags - hon grumsade, men avstod från att börja skrika och jag föreslog att jag bara skulle läsa x sidor i denna bok och sedan ta hennes bok också, men då fick hon gå och hämta den på en gång, annars hann vi inte. Så det gjorde hon och störde inte läsningen mer.

Sen var det nog inget mer tjafs på hela kvällen, när jag tänker efter! Inte ens något gruff syskonen emellan. Tvärtom. Flickorna övade på att hjula i vardagsrummet och storasyster coachade sin lillasyster på ett helt fantastiskt sätt. Jag var uppriktigt imponerad, där har hon mycket att lära mig! Och jag passade förstås gärna på att uppskatta henne för det sen vid nattningen.

Läggningen gick bra, men sexåringen tog lång tid på sig att somna, låg och pladdrade oavbrutet och försökte få kontakt med mig. (Jag svarade med ramsan eller svarade inte alls. Hon VET ju hur det är, egentligen.) Men hon somnade nog inte förrän strax efter kl. 21.

Morgonen gick ännu bättre. Sexåringen vaknade glad, hjulade lite i vardagsrummet och klädde sedan på sig utan besvär. Kom själv ihåg frukt till fruktstunden - och packade själv. Kom själv på att hon skulle ha med sig inneskor - letade fram och packade själv. Kokade kaffe åt mig. Tog in morgontidningen. Åt frukost. Tog på sig ytterkläder när vi skulle iväg... (haha, sånt man inte tar för givet efter de senaste två-tre månaderna!)

Vi lär ju säkert få bakslag igen, men det var så himla skönt att se hennes "vanliga" jag glimta fram igen. Som jag har längtat efter den ungen! Påminn mig om att jag ska läsa detta nästa gång jag drabbas av förtvivlan och uppgivenhet!

[Luvisen]

Busvissling! =D> =D> =D> =D>
Lysande bluegoose!

You go girl! \:D/ /Luvisen

[Sarisparis]

Den här trâden är sââââ BRA!

Tack för otroligt givande läsning, bluegoose :thumbsup: !

[bluegoose]

Tack, vad ni är snälla! - Fast det är ju sexåringen som gjort det största jobbet tycker jag.

[Ber redan nu om ursäkt för superlångt inlägg. Jag tänker så bra när jag skriver och behöver reda ut saker och ting för mig själv...]

Igår kväll var det lite svajigare, igen. Först var det åttaåringen som tvärvägrade att duscha och tvätta håret. (Jag gjorde ju det förra veckan! ) Min första impuls var att bli irriterad och skälla på henne tills hon böjde sig och hoppade in i duschen i alla fall. Tack och lov poppade det upp nån liten mening jag läst i en annan tråd här i forumet, som gick ut på att man ibland behöver HJÄLPA sitt barn att hantera saker... (Hm... borde man ju fatta automatiskt.) Så jag lyckades hålla tand för tunga och inte börja härja med henne. I stället satte mig bredvid henne och frågade vad det var som kändes så jobbigt med duschen och om jag kunde underlätta på något vis.

Hon kunde inte riktigt förklara problemet, men det hela slutade med att jag erbjöd mig att tvätta håret på henne. Då lyste hon upp, slängde av sig kläderna och skuttade in i duschen. Så jag förvandlades raskt till "ungersk badmadame" och tvålade in ungen både kors och tvärs tills hon fnittrade hejdlöst. Jag tror hon njöt av att få bli omhändertagen ordentligt för en gångs skull. Inser att hon alltid är under ganska starkt tryck att alltid klara allt på egen hand.

Efter duschen smorde jag in henne med hudlotion och satte till och med på henne lite parfym - för att hon skulle känna sig ännu mer omhuldad och ompysslad. Och sen var älsklingen märkbart glad och avspänd hela kvällen. Kära barn, hon längtar verkligen över mer uppmärksamhet och att få ta lite mindre ansvar för saker och ting. (Så ledsen jag blir att jag inte gett/ger henne tillräckligt! Hon har fått stå tillbaka alldeles för mycket medan sexåringen krisat. )

Sexåringen gormade som vanligt vid läsningen, men inte så farligt och inte så länge. Vid läggningen började hon tjata om att få sova i min säng. ("Jag får aldrig sova gott - jag måste sova i din säng - jag sover inte gott i min säng.") Sedan började hon gå upp och ta sig ut ur rummet, ända in i mitt rum. Jag blev arg och sa med STORA BOKSTÄVER att NU ÄR DET NATT OCH NU SKA MAN SOVA! Hon blev extra upprörd och gjorde en tjurrusning ut ur sitt rum för att ta sig till mitt sovrum.

Jag motade/baxade henne tillbaka, medan hon spjärnade emot av alla krafter ... Jag tog henne om livet och gjorde ett riktigt björnlyft för att få henne till sängen - och det gjorde ont på henne. Jag satte mig bredvid henne på sängen, strök henne över ryggen och sa att det var inte meningen att det skulle göra ont, utan att jag vill att hon ska vara i sin säng. Hon sa att det inte hade gjort ont när jag tog henne tillbaka till sängen utan att det var kinden som gjorde ont för hon hade skrapat sig där förut under dagen, i skolan. Och sedan lutade hon sig mot mig och snyftade hejdlöst en lång stund.

Jag satt bara väldigt stilla och försökte hålla mig närvarande och inte släppa fram någon otålighet eller frustration, eller något dåligt samvete, för den delen (jösses, man vill ju inte skada ungen, bara få henne till den förnicklade sängen!). Till slut lugnade hon sig, började gnugga ögonen och lade sig ner så jag kunde stoppa om henne och gå ut ur rummet. Det sista hon sa innan hon somnade var, "Jag kommer nog att sova riktigt gott här i min säng också!"

Allt detta gjorde att läggningen tog ungefär två timmar - varav en dryg timmes krångel med sexåringen. Inte bra. Måste hitta en bättre metod!

Ikväll ska sexåringen ansvara för middagen, på samma sätt som storasyster gjorde häromveckan. - Det är hennes egen idé och jag håller med henne om att det självklart att hon fixar det. Hon ska handla i eftermiddag (jag följer med som assistent, men hon har ansvaret) och sedan är det hon som är chef i köket.

[bluegoose]

Läggningen igår blev om möjligt ännu besvärligare.

Sexåringen började krångla så snart jag sa "dags att läsa". Hon krånglade så till den grad att jag - som nu börjar bli rejält trött på krångel - bestämde att ojdå, nu var visst lästiden redan slut! Dags att borsta tänderna. Nä, det skulle förstås inte borstas tänder heller. Krångel, krångel, krångel. Ojdå, nu är tandborstningstiden också slut! Upp i säng! Det fick fösas och baxas en del uppför trappan.

När sexåringen väl var i säng blev det ett enormt tjatande: "Jag vill sova i din säng, mamma! Om jag sover i din säng i natt, så sover jag i min egen säng på fredag i stället. Mamma, varför får jag ALDRIG sova i din säng???"

(Åh, jag vet. Som man bäddar får man ligga! - Önskar att jag verkligen ALDRIG hade låtit dem sova i min säng, någonsin! )

En timmas tjatande blev det innan hon äntligen slocknade. Upp ur sängen, ledas tillbaka under protest, tjat, gråt och skrik, upp ur sängen igen, ledas tillbaka under protest. Och så börja om från början. "Mamma, jag VILL sova i din säng!"

Men hur många gånger måste man fråga egentligen?!

Kanske fick hon någon slags bebisattack eftersom hon varit så "stor" hela eftermiddagen och kvällen ända fram till läggdags: följt med en kompis hem från fritids, haft ansvar för en middag och lagat mat (visserligen med mycket hjälp och uppbackning av mig, men hon kände säkert ANSVARET själv)...

Jag har så svårt att hantera min egen otålighet och frustration. Rent förnuftsmässigt fattar jag ju att det bara är att fortsätta att ge samma, samma, samma svar hela tiden. Tills hon äntligen förvissat sig om att det stämmer det jag säger. Och att jag inte gör processen kortare genom att försöka variera svaren. (Suck! - Över mig själv alltså!) Men JAG VILL INTE SVARA PÅ SAMMA FÖRGJORDADE FRÅGA LÄNGRE! BYT SPÅR!!!

Och inte blev jag förstås mindre otålig av att jag hade jobb som låg och väntade och att jag visste att jag skulle få sitta uppe till midnatt och ändå behöva stiga upp klockan 5 för att bli klar i tid. (Men det är ju inte flickebarnets fel!)

Hmm... får nog ta tag i den dagliga meditationen igen.

[miniz]

Bluegoose! Kram till dig!
Du gör ett sà stràlande jobb tycker jag. Varje situation tar du till dig och forsöker hitta en väg ut, istället för att gorma till och fà saker gjort fort och lätt för ögonblicket och utan att barnen lärt sig nàgot av det.

Nu är det läggningen som inte fungerar och problemen börjar när det är läsdags.
Visst?

Sà ändra pà det.

Läs direkt när ni kommer hem istället. Inget läsande till kvällen.
Sedan när det är läggdags, satsa stort pà skrattet till godnattet.
Làt 6àringen välja ny tandkräm och ny tandborste, för att fà en positiv början pà det nya kvällslivet.
Försök sedan ha kul under kvällsrutinerna. Jag brukar ha lite svàrt med det för jag är otàlig själv att fà dem i säng. Men dà brukar jag andas djupt och tänka om 20 smà minuter är de i säng.

Försök hitta en lösning för sängen att den ska bli lika gosig och bra som din säng. Svàrt, jag vet, men ibland är det bara en liten fjuttigrej som gör hela skillnaden. Kanske hon kan byta sängkläder, hon kan fà välja fritt i skàpet kanske. Eller ta in en ny kudde eller et annat gosedjur.
Jag vet inte vad det kunde vara, men förstàr du hur jag menar?
Och allt detta ska grejas med pà dagen inte när det är läggdags.

Vad skönt det lät med 8 àringens badmadame.
Jag vill ocksà ha lite SPA-treatment.

Kram.

[bluegoose]

Tack för kloka ord miniz! Jag ska försöka ladda om med lite glädje och humor nu, efter ett riktigt lågvattenmärke till middagen. (Hm. Redan dags att gå tillbaka och läsa vad jag skrev i tisdags! )

Sexåringen fick något mellan tänderna - och satte igång ett stort skrikutbrott och började sparka på mig! Jag tände till direkt och tog henne i armen, lyfte upp henne från stolen och tog ut henne i hallen. När jag gick tillbaka till köket följde hon efter mig och slogs, sparkades och nöps.

Och då blev jag VÄLDIGT ARG. Det bara brann till i skallen på mig. Jag vände mig om, knöt näven åt mitt barn och hotade med att rätt vad det är slår jag tillbaka! Ånej! Vad sa jag???!!! #-o =;

Och sedan SKREK jag med väldigt stora bokstäver att man ska kunna sitta vid sitt middagsbord utan att bli sparkad av en unge som fått nåt i tänderna! (Så här efteråt låter det helt absurt...)

Sedan lugnade jag mig väldigt snabbt igen, men med en hård knut i magen av skam över mitt utbrott. Sexåringen lugnade sig också och satte sig vid bordet igen, men muttrade att hon hatade mig och att jag var världens sämsta mamma. Jag sa att så där pratar vi inte till varandra i vår familj.

Då reser sig plötsligt åttaåringen från sin stol och säger med extremt vuxen röst, "Jag ser på dig att du behöver en kram, mamma", kommer runt och ställer sig och kramar mig.

Jag försökte hålla mig, men kunde inte låta bli, utan började gråta. - Inte för vad sexåringen sa, det tar jag inte så hårt på, utan för att jag gick över gränsen och blev alldeles för arg.

Efter några ögonblick släppte jag åttaåringen och sa att nu är det bra. Ibland spiller det över tårar, det är inte farligt och det går över. Och sen bytte vi samtalsämne. Bland annat kom vi på att sexåringen lagat en väldigt bra middag igår, eftersom den räckte till middag även i dag. Sexåringen morrade.

Men sen hoppade hon in i samtalet och började prata om vad vi skulle göra efter maten. Och så var det hela över för den här gången.

Usch, vilken dålig episod. Hatar att jag trampade över. Hatar att åttaåringen tog på sig det ansvaret för mig. Inte bra.

Nu en kort andningspaus för att ordna anletsdragen och satsa på skrattet till godnattet, trots allt.

Håll tummarna!

[Sarisparis]

Det heter ju att man lär av sina misstag och du har verkligen en otrolig kapacitet till insikt i ditt och dina döttrars beteende. Vad jag verkligen imponeras av är ditt sätt att i nästintill realtid inse vad som blev fel och hur man gör sâ att det blir rätt. Middagen slutade ju bättre än den började, eller hur?

Du är en fantastisk mamma , tänk bara pâ hur du vänt er tillvaro pâ sistone.

Imorgon ny dag, nya tag Och hoppas att ni fick en mysig kväll du och tjejerna.

[bluegoose]

Åh, tack sarisparis!

Resten av kvällen gick väldigt mycket bättre, som tur var.

Vi flätade hår på varandra (hihi, typiskt människoapor, sitta och "plocka" varandra för att stärka flocken efter en konflikt!) och sedan övade flickorna på att hjula... Ingen läsning alls - och det var ingen som frågade efter den heller.

Nya tandborstar (strålande tips från miniz där!) och nystädade rum gjorde att båda tjejerna tyckte det var jättemysigt att gå och lägga sig.

Sexåringen tjatade och frågade ändå en massa om att få sova i min säng - men vi höll oss båda rätt lugna, ingen brusade upp eller skrek. Hon var uppe och knallade ett par gånger, men det gick lätt att ta henne i handen och bara leda henne tillbaka till sängen.

I morse funkade allt helt strålande med båda ungarna. Allt bara flöt på och jag fick på nytt en glimt av min "vanliga" sexåring... Det är verkligen rejäla svängningar i den här familjen just nu! Puh.

Att få skriva av mig här i tråden och att få era uppmuntrande tillrop och fantastiska tips - det betyder så mycket att jag knappt kan beskriva det. Just det där att få bolla med andra vuxna saknar jag ofta enormt mycket som ensam förälder. Så ni är guld värda, allihop, utan er hade detta inte varit möjligt.

[bluegoose]

Jaha, så var den intensiva barnveckan över för denna gång.

Efter torsdagens härdsmälta hade vi det tämligen lugnt och fridfullt i flera dagar (jamen, det kanske går åt rätt håll i alla fall?). Ända tills igår eftermiddag, då vi trasslade in oss i det där totalt låsta läget som jag inte vet hur jag ska få fason på.

Scenario: mamma sitter i godan ro och läser en bok. Lilla A kommer ner och frågar (frustrerad/arg redan från början) var deras leksaksmobiltelefon är. Mamma vet inte, hon har inte sett den på väldigt länge. Mamma föreslår några ställen där de kan leta (ovillig att slita sig från sin bok ). (Men mammor ska väl få ta paus nån gång?! )

Lilla A svarar argt och skrikigt på alla förslag och drar sedan mamma i armen och skriker ilsket KOOOM!!!! Då blir mamma sur och sätter sig på tvären. "Prova att fråga med vanlig röst", svarar hon och sitter bestämt kvar på sin stol. Då blir A riktigt tvärarg och börjar skrika ännu mer och dra ännu hårdare i mammas arm. Då blir mamma envisare än en gammal get och vägrar ännu mer att flytta på sig.

Sedan skriker A med ANINGENS lugnare röst KOOOMMMM!!! Mamma tycker inte att det duger som "vanlig röst" (även om det där tonläget i och för sig har blivit A:s "vanliga"... hrm), utan kräver ännu snällare röst. A börjar gråta och utbrister att mamman aldrig hör när hon pratar med vanlig röst. Utbrottet eskalerar och mamman börjar känna sig ganska dum, men nu finns ingen återvändo. A skriker, sliter, slåss och sparkar.

Så håller vi på så i ca 40 minuter. A skriker, sliter och drar i mammas arm. Mamma tittar uppmärksamt på A och väntar, eller säger med lugn röst "Prova att fråga i stället".

Efter ungefär 40 minuter står A och skriker "eh! eh! eh!" och smäller på mammas armar med öppna handflator. Mamma parerar/föser bort/fångar hennes händer tills det blir som en lek. A börjar fnissa. Sedan börjar hon sparka mamma. Mamma fångar hennes fot och börjar leta efter fotvårtor, fotsvampar, maskar och andra kryp. Ger lite fotmassage och nyper lite lätt i tårna. A rycker till sig foten, men sparkar snabbt upp den igen så mamma kan fånga den på nytt.

Mamma vill hela tiden ha "andra" foten, men hur hon än frågar så är det bara "första" foten som åker upp. A fnissar mer och mer och skrattar till sist högt. Sedan slutar hon tvärt och springer till sin storasyster för att fortsätta leken som blev avbruten när hon inte hittade leksakstelefonen.

Frågor till er kloka: ställde jag för höga krav på vad som är "normal samtalston"? Skulle jag ha erkänt att hon försökte? Just då tyckte jag att hon "borde" ha kunnat lugna sig ännu mer, men ... ? Och var det sedan fel av mig att låta det hela utvecklas till en lek till slut? Jag kände att vi var helt fastlåsta i en maktkamp och detta blev en väg ut där ingen egentligen behövde "vinna" eller "förlora". Men vad lärde hon sig egentligen? Att man får slå sin mamma tills det blir kul???

Efter den här konflikten var i alla fall allt lugnt mellan oss, även vid läggningen. (Vi spelade spel och lekte sedan en låtsaslek där A var mamma, jag storasyster och storasyster var hunden .)

Men när jag senare höll på att natta storasyster kom A in i hennes rum och snyftade hejdlöst. Jag följde henne tillbaka till sängen och hon bara grät och grät. Hon ville inte åka till pappa nästa dag. Hon tycker att hon alltid får vara så länge hos pappa och så kort tid hos mig. Hon vill vara mer hos mig.

Jag kunde inte säga så mycket mer än att "oj då, känns det så" och så satt jag kvar hos henne tills hon gråtit färdigt och lugnat sig. Sedan bad hon mig att justera möbleringen lite i hennes rum, så att hon skulle se mig bättre när jag satt i trappen och läste. (Som jag alltså fortfarande gör, tills hon somnar.) Jag förstod att hon var redo att låta mig gå, så jag stoppade om henne på nytt och gick ut ur rummet. Sedan somnade hon nästan direkt.

Det skär i hjärtat att hon ska behöva ha det så här! Nu förstår jag plötsligt ännu bättre varför hon exploderar när hon kommer till mig. Hon går och håller mycket inombords under pappaveckorna och säkert även i skolan/på fritids, där hon inte känner sig helt trygg. Sedan måste allt komma ut på våra eftermiddagar och kvällar tillsammans.

Så nu har jag bestämt att hon och storasyster ska gå mindre på fritids under mina veckor. De får gå hem själva direkt efter skolan några dagar i veckan. Jag jobbar hemifrån och båda flickorna är så pass stora och självgående nu. Jag kan säkert pussla ihop både jobbandet och det "passande" som krävs. Tror att själva vetskapen om att jag finns där kommer att räcka långt för A.

[helamig]

Hej!

Vilken fin mamma du är och så modig som vågar dela med dig. Skönt om du kan lösa det med kortare dagar, säkert bra för dina döttrar att bara få "vara" hos dig.

Styrka och kramar till dig och er

[Stilla]

Vilken fin mamma du är

Instämmer! Jag sitter helt tårögd...

Kan inte svara på vad du gjorde rätt eller fel, det får nån annan göra... men jag är säker på att du/ni kommer lösa alla knutar i sinom tid.

[bluegoose]

Åh, blir alldeles generad. Och varm i hjärtat av era snälla ord.

Sitter här och läser bakåt i tråden och funderar. Inser att det är MIG hon frågar efter. Det är MIG hon vill ha. (Oj, vad det lät självcentrerat då. Men jag menar, hon behöver sin "mamma" - och det råkar vara jag...) Det är så tydligt - när jag inte orkar vara närvarande och möta henne, när jag vill försöka avfärda henne utan att själv riktigt engagera mig, det är DÅ hon får de där totala bryten.

Så jag måste alltså (av många andra skäl också, inte minst min egen hälsa) ändra mitt vardagsliv så att jag inte är så himla utsliten hela tiden. (Suck - borde ju vara självklart - men är inte så självklart när man hela tiden har piskan över sig att få ihop tillräckligt med pengar för att gå runt varje månad. Ja ja, det bekymret är jag garanterat inte ensam om här i världen. ) Och jag blir ju garanterat inte mindre sliten av att försöka hantera dessa utbrott hela tiden.

Men, men. Nu har jag åtminstone fått ögonen på ännu en bit i pusslet. Social delaktighet, vettiga sovtider och en NÄRVARANDE MORSA. Jamen ska det va så himla svårt?

[miniz]

Bra plan! :thumbsup:

Det är inte alltid lätt att vara närvarande och förstàndig, men det hjälper att tänka att man kan läsa den där boken om 3 timmar när barnen ligger och susar i sina sängar.

Jag gillade skarpt att du tänkt dra ner tiden pà förskolan, sà de fàr vara hemma i stället.
Du kan göra ett avtal med dem att när ni kommit hem ska alla jobba själv, typ ensamlek. Du leker med dina grejer, medan flickorna kanske har läxor, pyssel, nàgot husarbete eller annat att hàlla pà med själv. Sedan när 1.5 timme eller vad ni nu kommer överens om är över, dà är du närvarande morsa.
När ni kommer hem kanske 6àringen har behov för att landa innan ni sätter igàng med egenaktivitet. Det kan räcka med 7 minuter i soffan var ni pratar om dagen eller bara skrattar och skojar eller bara sitta och myspysa litegrann.

Säger som de andra. Du gör ett fantastiskt arbete.

Kram.

[Luvisen]

Ja, verkligen fantastiskt! =D> =D> /Luvisen