Attityd – nej, det handlar definitivt inte om att bete sig som att man går på lyckopiller. Men det handlar om att tro på det man gör. Att inte fråga hela tiden: ”Gör jag rätt?” ”Somnar han nu?” ”Kommer det här att fungera?” osv. Frågorna förmedlas vidare till ditt barn – barnet som söker SVAR, och skall inte mötas med frågor. Om du, sekunden innan du ramsar, fyller ditt huvud med en tanke av karaktären: ”Nu skall här fanimej sovas!”, då hörs det in i ramsan. Och det lugnar och ger det besked som barnet behöver.
Attityden handlar om att VETA att man skall ro det här iland. Det kan ta två nätter, det kan ta åtta, men det SKALL gå för att DU har bestämt det! DU har tagit befälet över situationen. Och det handlar inte bara om en situation rörande sömn, det handlar om att du tar befälet som ledare och guide i ditt barns liv. Den attityden skall du ju ha, oavsett situation, eller hur?
Kurer finns det många. Det här är EN. Att vi säger att man skall läsa boken flera gånger beror inte på att kuren är svår eller att boken är svårläst. Det beror på att du plockar upp ännu fler svar på vägen för varje gång du läser. Precis som med Barnaboken. Man uppfattar inte allt första gången. Man behöver inte läsa från pärm till pärm, men läs det som berör dig! Se till att du inte står där med frågorna när du kör kuren! För som jag sade innan – de hörs! All din tvekan och osäkerhet, den känner ditt barn. Det påverkar naturligtvis resultatet.
Det viktigaste när man vill hjälpa sitt barn att sova är faktiskt inte ramsan, solfjädern eller buffandet. Det är verktyg som hjälper till. Har man inte Attityd, en jävlar-anamma-känsla som sitter i hjärtat, hjärnan och i ryggen, en medvetenhet och inriktning att nu FAN, nu skall jag fixa det här – då spelar inte verktygen någon roll. Du måste tro på det. Ditt barn kommer att sova om du bestämmer dig för det. Men då är det inte ens 100% som gäller, utan 110. Och det innebär automatiskt att ditt barn kommer att bli tryggt i dina händer, jag lovar.
Allas vår Attityd har svajat. Jag har traskat i överkoncentrationsträsket så att jag trodde att jag skulle sjunka till botten. Men då får man jobba med sig själv. Ju bättre styrka och medvetenhet jag har om mig, desto tryggare blir min pojke.
Alla föräldrar får kritik någon gång. Visst fräser vi ifrån här också. Det är faktiskt smällar man får ta. Ibland måste vi faktiskt det, för att hjälpa till!
Det är alltid synd när det går snett. Det är extra synd när någon känner sig påhoppad eller missförstådd, men sånt händer. Det bör inte hindra att man ändå gör sitt bästa och mesta för att hjälpa sitt barn att sova! Attityd!
Jag tänker innan jag ramsar "NU JÄVLAR SKA HAN SOVA och KLART DET KOMMER ATT FUNKA, DET GICK JU SKITBRA IGÅR." Därför fattar jag inte varför det inte går fram.
