Vår tjej kan också somna precis var som helst, i nya miljöer och nya sängar på egen hand. När vi lärde henne somna i egen säng och senare även somna om utan oss så gjorde vi helt enkelt så att vi la henne i sin säng, så länge hon var ledsen/upprörd stannade vi hos henne, hon fick inte komma upp ur sängen men vi fanns där hela tiden. Sen när hon var lugn gick vi ut.Jannika skrev: Så kan det ju se ut och vara i en familj och föräldrarna drar samma slutsats som ni har gjort. I andra familjer kan barnet vakna men kan inte somna om utifall föräldern inte är i rummet. Det hade inte fungerat hos mig med fyra små barn födda inom loppet av fem år. Jag hade inte velat sova med alla fyra i samma rum, eller för den delen sprungit mellan olika rum varje gång någon vaknade. Nu vet mina ungar att det är tryggt och lugnt att sova i sin egen säng och att vi håller vakt även om vi inte befinner oss i deras säng eller i deras rum. Det är en av de saker jag uppskattar med Annas barnaboksfilosofi, hennes problemformulering kring sömnsvårigheter och hennes sätt att förstå barnets situation. Med det tänket (och i förlängningen de handlingar som genereras ur det) behöver inte mina barn just mig eller min man som hjälp för att somna om, oavsett om de är vak-vakna eller bara touchar vakenhet i sömncykeln.
Våra ungar har fantastiska mor- och farföräldrar som de gärna är med och barnen har inga problem att sova i eget rum hos dem heller. Deras sömn är inte beroende av oss, särskilda platser eller saker utan har blivit deras alldeles egen. Jag tänker att det är en fin gåva till barnet att ha med sig genom livet, att kunna sova gott oavsett var de är eller med vem de är.
Sen gjorde vi lite lika SHN faktiskt på så sätt att vi inte gick in vid minsta pip utan lyssnade och avvaktade för att se om det var ett gny för att hon bara inte fick till det i sängen, ett gny precis innan hon somnade osv. eller om hon verkligen behövde oss (då slutade det ju inte med ett enstaka pip så att säga) och då gick vi in igen, pussade på henne och la henne ner i sängen igen. Sådär höll vi på...tog väll ca 3-4 nätter innan hon började så som hon gör nu: Ligga i sängen och småprata/busa lite för sig själv för att sedan somna helt lugn. Den enda extra grej hon behöver i sängen oavsett var vi är för att somna lätt är sina nallar (i synnerhet en speciell) men att vi ska finnas inom synhåll är inte alls viktigt längre för hon vet att vi finns någon stans i närheten och kommer om det verkligen är kris
Blir samma resultat egentligen bara olika vägar dit
Ja, jag kan säga att min make ser fram emot det halvåret väldigt mycket! Jag är så glad över att ha en man som verkligen älskar att vara med våra barn (eller ja, vårt barn än så länge), det är guld värt att verkligen dela på hela ansvaret och att vår dotter lika gärna kan vända sig till honom som till mig för tröst, gos och stödJannika skrev: Precis så har vi också gjort, varit hemma båda två den första tiden. Jag tycker det har varit ett härligt sätt att få välkomna den nya familjemedlemmen och hinna bli utökad familj i lugn och ro. Mina stora barn har inte gått på dagis den första bebistiden för att vi ska slippa stressen med hämtaochlämna och för att de stora ska få hinna lära känna bebisen och tvärtom. Min erfarenhet är att efter bara någon dag så beter sig de stora barnen som om den lilla nya alltid funnits där. De lever i nuet. Jag har faktiskt inte märkt av den omtalade syskonsvartsjukan med en enda av våra bebisar och jag tror att det beror på att de stora har fått ta ansvar för bebisen direkt, med bad, byten, klädval, hämta saker till mig när jag ammar osv. Annas kapitel om syskon och annektering i Barnaboken är underbart, tycker jag. Men jag har aldrig provat något annat sätt heller.
Jag märker samma sak nu när vi har skaffat oss en hundvalp, den är fullt inräknad och uppräknad som familjemedlem direkt och alla hjälper till med borstning, kisspauser och utfodring. När farfar skulle ha hand om barn och hund fredag eftermiddag när jag skulle till Högskolan sa minsta sonen, 5 år, med allvarsam röst: "Bara så du vet farfar, så har vi REGLER för hur man gör med hunden."
Vi har en katt som vi fick i somras, han blev snabbt accepterad av vår lilla tjej som nu har ett ganska stort bestyr med att uppfostra honom så att han inte gör saker han inte får
Hon är redan väldigt noga med vissa saker vi har hemma som är till bebisen, som vår spjälsäng tex, där får katten inte vara för det är minsann bebisens säng! Finns mycket man funderar kring runt barn nr två, det ska bli så spännande att se hur allt blir i slutändan
