Riktiga arbetsmyror!

[bluegoose]

Jaha, en liten rapport så här halvvägs genom barnveckan.

Det går hyfsat bra... Sexåringen hade stor krångelattack igen på måndagen, med illvrål och allt - typiskt första kvällen här efter en vecka hos pappa. Jag blev arg och frustrerad ... men lyckades hålla mig hjälpligt lugn och mumlade inombords att hon frågar, hon bara frågar... Det blev några vändor in i badrummet. Suck. Ska hon aldrig fråga klart???

Men jag fattar förstås att växlingen mellan mamma och pappa skapar en del påfrestningar (för alla inblandade!). Det är bara det att jag inte kan ändra de villkoren som saken ser ut just nu. Vi får helt enkelt gilla läget och göra det bästa av situationen.

Resten av veckan har flutit på bra i alla fall. Det som inte riktigt funkar är samspelet systrarna emellan. De har en väldigt trist attityd mot varandra just nu. Det är dryga gliringar från storasyster och arga knuffar och sparkar från lillasyster. Och en massa utbrott från båda av typen "jag hatar min syster", "jag önskar att jag inte hade nån syster", osv.

Jag kontrar på olika sätt - hutar åt, "så här pratar vi inte med varandra i vår familj", kommer med små sedelärande berättelser om hur glad jag själv är över att jag har min egen syster... Försöker verkligen komma ihåg att ge vart och ett av barnen egen tid och egen uppmärksamhet. Och i övrigt är jag totalt blind och döv och tänker att de klarar att lösa sina konflikter själva.

Och rätt ofta är de ju underbara med varandra. Storasyster lär lillasyster att fingervirka, imponerande pedagogiskt och tålmodigt. Lillasyster hjälper storasyster att med magi få upp mackorna ur brödrosten. (Funkar utmärkt - mackorna poppar upp!)

Åttaåringen - som gillar utmaningar - planerar middagen hon ska laga på lördag. Hon ska som bekant ta hand om den helt ensam. Hon tänker bjuda på trerätters och har dessutom planerat in särskild mat åt mig som inte kan äta mjölmat. Hjärtegrynet!

Så på det stora hela tror jag att jag bara ska köra på och vara så konsekvent det bara går nu. Har ni några fina tips om hur man får slut på trist attityd syskon emellan blir jag glad, dock. Och finns det verkligen ingen avstängningsknapp för skrikande sexåringar???

[bluegoose]

Bara för att jag skrev att allt gick rätt bra, så började allt gå käpprätt åt [***] igen.

Nu står hon här bredvid mig i köket och skriker så rutorna skallrar. Hon klänger på mig, håller fast mina armar och gnällgormar - i detta nu, medan jag skriver (haha, är ni inte impade av min stavning, med tanke på förutsättningarna? ). Vad ska jag ta mig till???

Upprinnelse: vi är på väg ut med katterna på promenad. Men FÖRST ska jag dricka kaffe och SEN ska vi gå ut. Sexåringen bli fly förbannad. Vi ska gå ut NU!

Jag vägrar, mitt kaffe på maten är heligt. Hon hämtar en sele och ska klä på en av katterna, som slinker undan för henne. Hon kommer till mig och beklagar sig. Jag går och hämtar kissen och säger att hon måste prata med lugn röst, annars gör det ont i kattens öron, det är därför hon går undan. Sexåringen skriker ännu högre och katten börjar slingra sig.

Jag släpper iväg katten och ber A skrika klart och säga till mig sen, så fixar vi selen tillsammans.

Då får hon total härdsmälta. Skrik, vrål och mera skrik. Hon slår mig, sparkar mig och skriker hela tiden på högsta volym. Jag säger bestämt att man inte slåss och att skrikljudet är för starkt. Ger henne två alternativ: dra ner ljudet, eller skrika klart i badrummet. Mer skrik. Baxar ut henne i badrummet. Hon spjärnar emot hela vägen - och hon är både stor och tung. Hon gör illa sig. (Åh nej! Det ville jag ju inte!)

Jag orkar inte!!! ](*,)

Jag förstår att hon vill ha mer uppmärksamhet. Men jag vill inte belöna att hon pucklar på mig! Och samtidigt känner jag hur sinnet börjar rinna på mig själv också...

Fy och blä.

Dags att ta ett djupt andetag och börja om. Sexåringen gick nyss iväg från mig i alla fall och är nu tyst ute i vardagsrummet. Kanske vi båda kan lugna oss lite, mötas med lite bättre inställning...

[bluegoose]

Jösses vad det svajar hos sexåringen nu. Rena aprilvädret!

Från totalhaveri till totalt lugn från den ena sekunden till den andra. Sedan lika plötsligt ett hetsigt utbrott som tvärt övergår i älskvärd resonlighet.



Jag har svårt att hänga med i dessa tvära kast och väldigt lite tålamod över för de där sammanbrotten...

[Sarisparis]

Jag antar att du redan läst 6-ârskapitlet i Barnaboken? Men det kanske hjälper ändâ, att läsa det en gâng till just sâna här dagar

Hoppas pâ att resten av dagen blir lite lugnare för er 8)

[miniz]

Jag antar att du redan läst 6-ârskapitlet i Barnaboken?

Och syskonkapitlet? Det är fullt av klokheter (som alla andra kapitel).

Har flickorna nàgot gemensamt arbete? Att samarbeta hjälper pà syskonrelationen. Försök hitta nàgot arbete som är mycket lättare när man faktiskt är tvà. Typ, kratta ute och ha i löven i en sopsäck.
Mina tvà stora viker blöjor tillsammans (jippii, inget mer blöjvikande för min del). Det är inte ett arbete som man behöver vara tvà, men högen gàr sà mycket fortare ner när man är tvà samtidigt som de sitter och smàpratar medan de arbetar.

Har du försökt skoja till det när 6àringen börjar gorma?
Sà här skriver vàr kära Anna till en mamma om ett litet mindre barn som ska sluta med tummen.

"Hoppsan!" kan du säga, lite förbluffat - och låta henne "komma sig", utan hets. "Hoppsan! Oj då! Hoppsan hejsan! Oj då, ja oj då, hoppsan!" kan det behöva - hm - utbroderas till, så du ger lilla barnet tid för polletten att trilla ner. När den så gör det, och tummen åker ut, ler du bara. Spara verkligen på pratet från och med nu

"Ärhhm", kan du också harkla dig, t ex när ni står i begrepp att göra någonting tillsammans som är intressant och viktigt och socialt delaktigt och bra, och så sitter tummen i munnen och ockuperar hela handen som ju behövs till detta viktiga, kuliga, fina. "Ährrmmm..." harklar du, lite menande så där, med glimten i ögat och leendet i mungipan, medan du gör ingenting, bara väntar lite fint - och utan ord - tills hon kommer ihåg sig, tummen åker ut och ni kan skratta åt saken. Så tokigt det kan bli Typ. MÖJLIGEN, men jag säger bata möjligen - det gäller att lyssna av stämningen först, så att det är läge - kan du då någon gång kosta på dig ett: "Tummen borde väl ha lärt sig vid det här laget att den ska ARBETA, inte sitta fast i munnen, det får den göra på kvällen, har den verkligen inte lärt sig det än " Skratt, skratt. Knasiga tumme

Lite sà kan du försöka för det kan vara att hon "fastnat" i badrummet. Hon behöver hjälp för att komma förbi det och humor är oslagbart tillsammans med social delaktighet. :thumbsup:

Kram.

[Luvisen]

Skickar massa värme! Jag väntar med spänning på nästa inlägg!

/Luvisen

PS. Varför kan inte pappan ta efter ditt fina upplägg!!!?? Blir frustrerad å dina vägnar. DS.

[bluegoose]

Åh, tusen tack för era svar!

Kvällen blev rätt jobbig. Vi var på bio på eftermiddagen och sedan blev allt förskjutet med mat och läggning. Storasyster retade igång lillasyster, lillasyster tände på alla cylindrar och slog och sparkade storasyster och sedan gick hon och hämtade en vinterstövel att drämma i huvudet på henne! (Jag var ute i köket och försökte fixa mat så snabbt som möjligt, så jag hann inte gripa in förrän stöveln redan var inblandad. )

Åthutning åt storasyster, åthutning åt lillasyster... Men då var ju sexåringen redan i full gång. Så ... ja ... vi hamnade i badrummet igen.

När hon sedan väl var lugn gick resten av kvällen bra. Vi läste, nattade och allt utan bekymmer och hon somnade på två röda sekunder. Lilla vän, hon var ju alldeles för trött och hungrig. Dumma mig, som tappar planeringen så där, när hon behöver rutiner, rutiner och åter rutiner.... (Typiskt nog såg vi just filmen Dumma mig också. )

I morse vaknade hon på gott humör. Jag kröp ner en liten stund hos henne i sängen och så pratade vi om ditt och datt innan det var dags för mig att väcka storasyster också.

Men det stämmer nog väldigt väl att vi båda har "fastnat" i badrummet. Det känns inte bra! Jag ska testa mer humor i stället! Det är bara så svårt att hinna gripa in INNAN hon brakat iväg fullständigt. Hon går från noll till hundra på tre röda sekunder och är hon väl inne i ett totalt sammanbrott går det inte att nå henne, då är det liksom bara skadebegränsning tills hon lugnar sig för egen maskin...

Fast en sak som jag begriper själv nu, när jag läser igenom vad jag har skrivit är just det där med RUTINER. Det har jag själv otroligt svårt att hålla. Dels händer det ju saker runt omkring - goda vänner behöver barnvakt, ett föräldramöte som ligger på en besvärlig tid... Och sen ska jag bekänna att jag själv lätt blir uttråkad och vill ha omväxling.

Men min käraste sexåring är en annan sort, som älskar det förutsägbara. Det har hon alltid gjort. Och jag tror att var sak har sin tid och att just nu är det inte rätt läge för henne att träna sig på att hantera oförutsägbarhet ( och framför allt ska oförutsägbarhet inte komma från MIG!). Hon behöver bara lugn och ro, så att hon får komma till rätta med allt som händer inuti henne. Så jag får skärpa mig och bara låta allt vara bara vanlig vardag varje, varje, VARJE dag!!!

Jag får överraska mig själv varje dag på vuxenveckorna i stället, hehe.

[bluegoose]

Igår arbetade hela familjen idogt hela dagen. Barnen hjälptes bland annat åt att stryka kökshanddukar och örngott (med en mamma i närheten som höll ett diskret vakande öga på verksamheten). På eftermiddagen åkte vi och handlade. Åttaåringen hade sin egen inköpslista som hon skrivit själv, och gick på egen hand med egen korg och plockade varor som hon sedan själv fick lägga på bandet och packa i egen kasse... (Haha, tyvärr betalade hon dock inte med egna pengar! ) Sedan gjorde vi hemgjord pizza, med riktig jäsdeg och allt. Flickorna gjorde degen, delade den systerligt i två LIKA stora delar, kavlade ut, la på fyllning osv. Jag höll mig i bakgrunden och hjälpte bara till när det var absolut nödvändigt.

Och mycket riktigt var framför allt sexåringen mycket lugnare hela dagen också.

Vid läggdags fick jag däremot skörda vad jag själv har sått genom att hatta alltför mycket hit och dit: många frågor från båda flickorna om att få sova i min säng i stället för i sina egna. Jag får verkligen skylla mig själv - och det gör jag också! (Tar mig själv i örat: skärpning nu, morsan!)

Vi slapp i alla fall skrikvändor i det förnicklade badrummet. Jag körde humor och teater i parti och minut och strax innan sexåringen äntligen somnade (jag satt i trappen och läste, inom lagom syn- och hörhåll), hörde jag hur hon mumlade sömnigt, "Jag har världens knasigaste mamma.... zzzzz"

För att verkligen inskärpa i mig själv att vi måste ha RUTINER så har jag nu gjort ett mycket grundläggande schema, med mat- och sovtider. Har lagt läggning och väckning så att sexåringen får 11 timmar - om hon somnar direkt och sover tills klockan ringer. Räcker det tror ni, eller ska jag ge utrymme för insomningstrassel och tidiga morgnar också? Känns lite fånigt att göra schema, nu när vi är så stora allihop, jag "borde" ju ha full koll på detta i alla fall... Men jag behöver verkligen det stödet just nu.

Sexåringen är så väl värd att få lite lugn och ro nu!

Och än en gång: tusen tack till er - och inte minst till Anna förstås! - som läser och bryr er och delar så generöst av era tankar och erfarenheter. Det är guld värt. Ni har faktiskt förändrat våra liv! :-({|=

[bluegoose]

Så var då äntligen den stora stunden inne. T:s middag! Lillasyster A och jag var inkallade som medhjälpare, men det var T som var chefen.

Förrätt: oliver på tandpetare, snyggt upplagda på ett fat.
Varmrätt: pannkakor med halllonsylt och vispgrädde (T gjorde smeten, båda flickorna turades om att grädda).
Efterrätt: rosa-vit-grön glass med maränger, chokladkross, chokladsås och jordgubbssås, allt dekorerat med generösa skvättar röd hushållsfärg. (Det är blod, lite ådror och sånt, förklarade kocken nonchalant.) (Jag ryste inombords och försökte att inte tänka på sockerchocken för deras små magar )

Dessutom hade hon ordnat specialmat åt mig, som inte tål mjöl och socker så bra: jag fick stekt biff med Blå bands brunsås! Och så hade hon köpt 86-procentig mörk choklad åt mig till efterrätt! Jag är verkligen både glad och rörd över hennes omtanke!

Medan T donade med maten dukade A och jag vackert, med spetsduk, brutna servetter och levande ljus. Det märktes att flickorna tyckte det var lite extra högtidligt. Det var mycket belevat vid bordet, tack och varsågod flög kors och tvärs!

Efter maten var kocken så utmattad att hon behövde gå och lägga sig på soffan ett tag!

Vi var alla överens om att det hade varit en strålande middag och att T skulle fortsätta att sköta maten en kväll i veckan. "Fast då kanske det inte blir så här med tre rätter," förvarnade hon, "det kan hända att det blir bara mat också". Helt OK för min del!

[chokladkaninen]

Ååååh vad fint!

Hon väntade verkligen bara på att bli tagen i bruk på riktigt! =D>

[bluegoose]

Tack snälla chokladkaninen!

Tyvärr har vi haft ännu en vända med skrik och gråt och sparkande och ryckande och slitande från sexåringen.

Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig för att vi ska komma ur det här!

Barnet skulle kammas. Stor tova, gjorde förstås ont, hur försiktig jag än var. Så hon slet sig loss och satte sig på golvet och började skrika argt och högt: Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! ...

Jag försökte humor: ojdå! Det har blivit något fel på strykbrädan, den gnäller och gnisslar så... Kan inte du som sitter där kolla vad som är på tok?

Fast det nappade hon inte alls på. ... "Mamma! Mamma! Mamma! Maaammmmaaa!" Och hon skriker HÖGT. Det gör riktigt ont i öronen.

Så jag slog dövörat till ett tag. Då kom hon och började knuffa och puffa på mig. Jo, hon vill ha min totala uppmärksamhet medan hon skriker. Men vad är det hon EGENTLIGEN VILL???

Jag säger åt henne att prata med vanlig röst. Hon går över till att skrika "Eh! Eh!" I stället för mamma. Och knuffar på mig, sliter och drar i mig.

Jag känner hur jag börjar bli frustrerad, förtvivlad och arg. Försöker febrilt att inte dras in i hennes virvelvind av känslor, men börjar förlora kampen... Bestämmer mig i desperation för att gå ut! Men då blir hon verkligt ledsen och det vill jag ju absolut inte.

Eftersom jag ändå kände att jag var på väg att bli alldeles för arg, så gick jag trots allt hastigt utanför dörren, bara för att hämta andan och kyla av mig i fem sekunder och sen gick jag in igen. Då hade faktiskt hon också börjat lugna sig... Nu har vi någon slags skakig vapenvila, där vi håller oss på lite avstånd från varandra, men vi har ju heller inte löst upp konflikten. Vad den nu gick ut på. Om jag bara kunde förstå vad hon egentligen frågar, så att hon kunde slippa få "goddag yxskaft" till svar från mig hela tiden!

Detta gör mig förtvivlad. Vi har hållit på så här i drygt tre månader nu! Skrikutbrotten har kanske blivit något mindre frekventa (några gånger/vecka i stället för flera gånger/dag), men det känns som om själva grundproblemet sitter kvar. ](*,) ](*,) ](*,)

[Luvisen]

Har inge klokt att säga men sänder en kram.

Kram!/Luvisen

[Sarisparis]

Luvisen skrev:

Har inge klokt att säga men sänder en kram.

Jag sällar mig till Luvisen

Mâste ändâ fâ säga att jag tycker att du gör det fantastiskt bra som är sâ medveten hela tiden om vad som händer, att det är "hennes virvelvind av känslor" och ingenting som behöver tas personligt. Jag är full av beundran.

[bluegoose]

Tack, goa ni! Det värmer!

Nu har jag fått sova på saken och dessutom hade vi en lugn läggning och en totalt skrik- och krångelfri morgon, så nu känns det lite hoppfullare igen.

Nu har jag en hel vuxenvecka på mig att försöka bli lite klokare igen [-o< .

Så här tänker jag att vi ska komma vidare:

• * Rutiner, rutiner, rutiner. Vardagen ska vara sig fullständigt lik och totalt förutsägbar hela tiden.
  * Social delaktighet. Båda barnen fullkomligt älskar att bli tagna i bruk.
  * Humor, massor av humor. Sexåringen älskar både slap-stick och ordvitsar.
  * Pakta mig blå. Jag märker så väl att hon verkligen VILL att vi ska stå på samma sida. (:idea: Är det DET hon ropar efter när hon bara vrålar MAMMA hela tiden??? Hm... nu fick jag något att grunna på. )
  * Mycket mer uppmärksamhet och närvaro från mig när allt är bra! Inte bara in och härja när något går snett!

Igår eftermiddag hade sexåringen A en jämnårig lekkompis här hemma. När det blev dags för kompisen att gå hem (bor i samma kvarter, lugnt radhusområde) hade det redan blivit mörkt och kompisen tyckte det var lite otäckt. Så min A klev resolut fram till mig och sa, "Mamma, H måste få låna en reflexväst av oss, för det är mörkt ute nu och det kan komma bilar. Och jag ska gå med henne, för hon är rädd, men det är inte jag. Jag kan gå hem själv sen!"

Sagt och gjort. Hon följde sin kompis hem och gick sedan hem själv i mörkret och var mycket nöjd med sin insats efteråt.

Så fick jag möjlighet att komma ihåg att hon verkligen inte bara är ett litet krångelbarn utan även klok, modig och omtänksam.

[Luvisen]

Sagt och gjort. Hon följde sin kompis hem och gick sedan hem själv i mörkret och var mycket nöjd med sin insats efteråt.

Wow! Vilken tös!

* Pakta mig blå. Jag märker så väl att hon verkligen VILL att vi ska stå på samma sida. ( Är det DET hon ropar efter när hon bara vrålar MAMMA hela tiden??? Hm... nu fick jag något att grunna på. )

Ja, det kanske var det hon ville. Att du skulle skälla på tovan i håret som krånglar till borstning och gör att det känns aj aj.

Det är ingen dålig plan du har där! :thumbsup:

Kram! /Luvisen