Orkar inte mer?Fått nog av gnäll och skrik? Små betraktelser

[helamig]

Ja tänk vad många som bara springer förbi och missar så mycket. Tror att barn inte förstår.

Heja er!

[Luvisen]

Tis: Trött dag. Jag var ju urbota trött som nyförlöst. Då kunde jag inte göra ngt. Låg som skalbagge i soffa. När jag väl började komma runt och sprang omkring med barnvagn kors och tvärs i staden var dagen så låååång. Tröttis orkade knappt stanna för då skulle jag känna hur trött jag var. SÅ jag pinade på och fokuserade några minuter frammåt i taget. När jag väl började kura blev dagen uppstyckad i arbetspass. Så skönt! Men Tröttis tyckte även dessa pass kunde kännas som hinder som jag var tvungen att kravla mig över. Varje framsteg som raserades av Saboterande Partners inhopp som "aktiv pappa" gjorde Tröttis förbannad. Jag gick omkring och var allmänt morrig. Hela dagen. Mot Bebis log jag som en sol men mot Saboterande Partner fräste jag. När jag började bygga Rom nogsamt med hjälp av denna tråd såg jag ny ljusningar. Tröttis blev lyrisk, glad och pigg! Hack i skivan kom dock. Efter många ojämnheter mellan Saboterande Partner och mig tog krafterna ändå slut. Vaknar i dimma. MÅSTE ta hand om Bebis. Fattar inte hur. Bebis glad. Bebis tar varje minut som tillfälle att förstå, undersöka, lära! Kan inte stå still, det spritter i kroppen! Jag förstår Bebis men ORKAR inte. Liten plan.
Dagsluren krånglar. Nytt förhållningssätt: Dålig dag behöver inte forts vara dålig bara för att den började så! Bestämmer mig för att sätta oss på buss när långlur kommer. Vi åker lååångt. Bebis är grinig. Drar bort filt fr vagn.Jag känner mig lugn. I buss finns mkt att se. Bebis tittar nogsamt på allt. Bebis blir lugn, slappnar av. Bebis somnar in. Jag halvsover vid handtaget. Ändstation! Neeeej! Jag vill sova! Pallrar mig upp. Går ut. Bebis snarkar. Det är vackert här...Jag går promenad. Hittar parkbänk. Sätter mig ned. Skådar glittrande vatten. Brrrrum! Bruumm! Neeej! Måste traktor åka hit! Bebis sprattlar till. Låång tid kvar på lur... Jag masar mig iväg. Går och går. Det är fortf vackert här... Pass äntligen slut. Heeeej Bebis! Bebis genast nyfiken! Ny plats! Sätter ned Bebis i grusgång. Ger hink, spade och kratta. Jag sätter mig mot stor sten. Bebis pysslar. Grus i hink. Grus ur hink. Grus på Bebis. Grus på stor sten. Solen lyser på mitt ansikte. Lyssnar till fåglar. Jag ANDAS. Det här var inte så dumt ändå! Vila fick jag också!
Bebis kallar på fågel i skyn. Vad vackert livet kan vara!

Present: Bebis står själv en liiiten stund. Kul!

[Luvisen]

Tis. Avlastning. Som nyförlöst krävde jag avlastning. Avlastningen ville bara gosa med Bebis inte hjälpa till med det praktiska. Efter ett tag slutade jag be om avlastningen som aldrig kom. Som Sömndepraverad förstagångsmor ville jag INTE ha avlastning. Ville bara vara ifred och försöka förstå Bebis. Som Zombie var jag bara ARG. Som Kurare behövde jag avlastning. Försökte höra mig för om intresse för kurning fanns. Det fanns inte. Kurare forcerade igenom kur. Efter kur kände jag mig djupt sviken av Saboterande Partner och omgivning. Slutade tänka på avlastning. Bebis blir skalman och äter så fint. Saboterande Partner försöker sig på avlastning. Det blir knas. Saboterande Partner säger det är ingen idé, Bebis vill bara ha dig. Jag fnyser. Känner mig slut. Försöker ta nya tag. Det går. Jag slutar förvänta mig avlastning. Saboterande partner meddelar att han har viktigt möte. Sååå mkt att tänka på! Han har bara inte tid att hjälpa till med ngt alls. Förrut kunde detta göra mig vansinnig och en flod av diverse exempel på hans tillkortakommande forsade ur min mun. Nytt förhållningssätt: Det är mitt privilegium att få vara med Bebis. Jag svarar: Jaha. Saboterande partner plockar och grejar med sitt. Jag badar Bebis. Jag gör välling. Saboternade partner dyker fram och ber om ursäkt för att kök ser ut som bombnedslag. Jepp, säger jag. Sätter mig i soffa med Bebis. Jag MÅSTE gå nu! Ja, gör så, säger jag. Saboterande partner hastar iväg. Bebis nöjd med välling. Undrar vad roligt som ska hända nu. Jag tar Bebis till sitt rum. Pussar massor. Lägger ned Bebis på rygg i säng. Bebis ler. Vi tittar på varann. Jag säger: Jag älskar dig! Bebis ler. Ögonen lyser. Jag klättrar upp på fönsterbräde och mörklägger. Drar ned rullgardin. Det blir beckmörkt. Ser inte Bebis. Tyst. Jag finner Bebis med hand och klappar på panna. Önskar God Natt. Bebis sover. Vad magiskt ett nattande kan bli! Är imponerad. Rom är här.

Present: Bebis härmar kattens ljud katten gör innan hårboll kräks upp. Också imponerade!

[helamig]

Tack för fin läsning som alltid Känner så igen mig.

[Luvisen]

Tors: Sen kväll. Sena middagar är en del av min rytm. Blev lite trött när Brysk syster jämt skulle tvinga alla att äta tidigt för att barnen skulle få vara med. Att barnen mår så dåligt av att få äta sent. Jäkla tjat om barnen tyckte Barnlös. Tillsist gillade Barnlös läget när det skulle ätas med syskonbarn. Nyförlöst tänkte inte på sena middagar. Ville bara vila. Efter några månader började jag längta efter sena middagar. Det måste gå. Även med barn. Trots sömnlöshet och världskrig hemma ville jag ha middag med en vän. Jag ville så gärna känna mig normal. Saboterande Partner bjuder över gammalvän och jag lagar middag medans Saboterande Partner passar Bebis. Inte mkt passande tycker jag. Saboterande Partner tittar på TV. Bebis ligger stilla och stirrar i soffa. Känner mig stressad. Gammal vän kommer. Bebis ligger på matta invid middagsbord och stirrar. Bebis har feber och är slö. Sova gör dock Bebis inte! Jag äter fort. Bebis börjar gråta. Bebis trött. Jag känner mig låst. Jag tar Bebis och tackar för oss. Saboterande Partner och kompis sätter sig i soffa och tittar på TV. Jag sätter på mig pyjamas och stänger in mig i Bebis rum. Ammar varannan timme. Längtar efter att också få slö titta på TV eller SOVA! Upptäcker SHN och BB… Allt ställs på ända. Middag på EXAKT TID blir absolut nödvändigt!! Blir fascistisk med tid. Är glad att Brysk syster banat väg med tjat om tidig middag. Tänker aldrig mer hålla Bebis på halster för sina basbehov. Mycket viktigt! Saboterande Partner tycker att schema är stressigt. Jag försöker förklara. Det går visst att göra saker även på kvällen med Bebis. Saboterande Partner är skeptiskt. Första gg vi provar är hos mina föräldrar där vi äter middag. Det blir lite knasigt. Har ingen välling med för go’natt slurk. Hittar ingen heller på vägen. Saboterande Partner tycker allt är pest. Stressar hem och lägger Bebis. Jag förbereder mig bättre nästa gg. Tar med vällig och pyjamas. Det går väldigt bra tycker jag. Saboterande Partner och jag tar kvällspromenad. Vacker kväll. Nytt förhållningssätt: Jag kan tillfredsställa mitt eget behov likväl som mitt barn! Vilken lycka! Jag föreslår middag ute på restaurang. Saboterande Partner gnäller hela vägen till restaurangen. Hur ska vi hinna hem? Varför måste allt vara så stressigt? Tänk om Bebis börjar skrika på restaurang? Jag lyssnar inte. Tittar på folk. Känner mig tillfreds. Vi kommer till restaurang. Jag sätter Bebis i stol. Saboterande Partner vågar inte vänta. Beställer våra favoriter på stående fot och ber dessutom köket att skynda sig. Jag tycker han är lite pinsam. Vi sätter oss. Bebis leker med pinnar. Bubblar. Mkt trevligt tycker jag. Saboterande partner är orolig. Hur gör vi med maten? Jag pratar om annat. Maten kommer. Jag delar degknytten i bitar och ställer fram till Bebis. Bebis äter allt. Jag äter min mat och Saboterande Partner äter sin, ifred. Saboterande Partner imponerad. Bebis börjar bubbla. Saboterande Partner undrar hur vi ska göra när Bebis skriker. Men han skriker ju inte, säger jag. Men han kanske gör det? Säger Saboterande Partner. Varför skulle han det? Säger jag. Han brukar ju det! Fräser Saboterande partner. Jag spetsar gaffel med lite grönsaker. Bebis mumsar. Flamsar och tramsar. Inget skrik. Vi betalar och går hemåt. Vi stannar vid park. Den är nästan tom. Bebis ber att få komma ner. Bebis tar sig genast till sandlåda. Bebis kryper omkring. Bebis häller massor av sand på sig. Måste vi inte gå? Har du koll på tiden? Säger Saboterande Partner ängsligt. Jag blir tokig på Saboterande Partner! Jag byter på Bebis, sätter på pyjamas och ger Bebis välling. I parken. Saboterande Partner tycker det är konstigt. Vi forts vår promenad i solen. Bebis somnar. Lugnt går vi hem. Jag lyfter över Bebis till säng medans Saboterande Partner köper godis. Bebis vaknar men somnar om själv i säng. Det var väl inte stressigt? Säger jag. Nä, det var det faktiskt inte, erkänner Saboterande Partner.

Present: Bebis äter med sked själv. Vilken familjemiddag!

[helamig]

Härligt Luvisen!! :-({|= Så gott med degknyten, blir sugen

[Luvisen]

/Luvisen

[Mamma till 2]

Luvisen, jag vill ha boken! Skriv den!
"Boken" borde alla familjer med barn ha liggande vid sängen, för det är sââââ skönt att veta att andra ibland upplever och känner samma saker!
Tror att jag har upplevt allt / det mesta du skriver, fast annorlunda...ibland är det JAG som har varit Saboterande Partner ( ) ibland min man ( ).....

Mamma till 2

[Bluna]

Tror att jag har upplevt allt / det mesta du skriver, fast annorlunda...ibland är det JAG som har varit Saboterande Partner ( ) ibland min man ( ).....

Mamma till 2

Håller med! Jag har också varit sabbon. Även fast jag trott att jag hade stenkoll så har jag stått där och vacklat och varit nervös i onödan. Speciellt i början, man lär sig med tiden att coola ner. 8)

[Luvisen]

En bok... :-k Ni menar en samling av de små betraktelserna eller?

Måste få klarhet i hur ni menar...jag har sett förslaget tidigare i min tråd.

Massa värme/Luvisen

[Bluna]

Ja just det, en samling av allt, som en dagbok liksom. Med något i titelstil:


Orkar inte mer? Fått nog av gnäll och skrik? Små betraktelser.

En mammas tankar om hur du lär dig njuta av tillvaron

[MamMalin]

Åååå! Kanonbra bok! Skulle lägga den bredvid BB på nattduksbordet....

[Luvisen]

Ni e söta ni. Känner mig både mallig nu och förlägen .

Det låter ju onekligen som en söt liten bok...
Tack för all värme och förtroende /Luvisen

[Hege]

Jag vill också ha den boken...

[Sarisparis]

Ja, ta tag i det Luvisen! Bok!!

Jag upptäckte den här trâden nyligen och läser lite i taget. Alltid lika mysigt! Du har verkligen ett otroligt sätt att berätta pâ och innehâllet är fantastiskt.

Go girl!