Hjälp en nybörjare!

[Bluna]

Det är synd att du känner så.

Och jo, attityden betyder väldigt mycket och den kan vara på topp för att sedan om barnet börjar fråga sjunka och då är det lätt att hamna där igen. Det är inte meningen att du ska känna att han bara ligger och skriker och att du överger honom. Du ska känna att du kan använda verktygen för att lugna honom och ge betryggande svar.

Solfjädern håller du stadigt tills han känns lugn och slappnar av, sedan ut med glad ramsa. Sedan lyssnar du av. Är han arg? Avvakta, ramsa när han lugnar ner sig. Arg igen? Avvakta, ramsa när han lugnar ner sig...osv bekräfta när han är tyst (eller nästan helt tyst). Är han ledsen så solfjädra igen och så ut med ramsa.

För att få det att "funka" måste man tänka JAG SKA få detta att funka. Jag SKA kunna lugna. Se över vad man kan göra bättre, analysera vad som gjorde att det blev si och så.

Precis som Ida skriver så är det ingen mirakelkur. Och du bestämmer själv om det ska funka eller inte. Kunde jag (ensam dessutom, du har ju stöd från pappan) så kan ni.

Kram Bea

[Malia75]

Han sätter sig i ena hörnan av spjälsängen och skakar galler. Hur kan man bara strunta i honom då? Sen reser han sig och ramlar och slår huvudet i spjälorna = gråter förtvivlat. Det känns som om det alltid händer nåt som avbryter på något vis.

Sen tycker jag att vissa tips i kuren är svåra att följa, t ex:

Barnet måste äta mer för att kunna sova. Men hur då? Han får alltid så mycket mat han vill ha, mer kan man ju inte göra. Man kan ju inte ta en tratt och hälla ner maten i magen på honom.

Ta bort spjälskyddet. Va? Det är ju först nu det behövs! Han sticker ut ben och armar mellan spjälorna och fastnar, och han slår huvudet i spjälorna hela tiden. Skulle behöva vaddera hela insidan!

Jag fattar bara inte det här med attityden...det gick ju bra redan 3:e natten, då trodde vi ju verkligen på att det skulle funka, och vi kände att han lyssnade på ramsan. Varför gör han det inte nu? Vad annat kan vi göra än att fortsätta på samma sätt som funkade då? Varför skulle vi plötsligt inte klara av att ramsa när det har lyckats? Jag kan förstå att man blir sämre och sämre på det om det inte funkar, men det borde ju funka tvärtom också?

Problemet med att han ska få vara arg är ju att han aldrig ger sig. Det är argt/ledset/gnälligt i en enda röra. Om han går ner lite och vi ramsar så jobbar han bara upp sig igen.

Idag när jag solfjädrade blev han aldrig lugn. Han gick ner i gnäll en stund, men innan jag ens hann släppa var han stel som en pinne igen och försökte ta sig upp.

Protesterar han mot att jag "lämnat honom"? (Jobbar heltid sen igår.)[/b]

[ilindstrom]

Hej igen!

Jag har spjälskydd i mina barns sängar när de sover i spjälsäng. Och angående maten så är det inte alls meningen att du ska tvinga i maten. Matstunden ska vara en trevlig samvaro där du rerbjuder honom så mycket mat han vill ha under ca. em halvtimme. Därefter är det viktigt att magen får vila och att han hinner bli hungrig innan nästa måltid.

Jag tycker att du ska ta dig en riktig funderare på om du verkligen vill kura. Du ska inte göra något som du själv inte tror på. Du måste ända in i själen tycka att det här är något bra för ditt barn. Om du tycker att ditt barn mår dåligt av det här tycker jag inte du ska fortsätta.

Men om du bestämmer dig för att fortsätta, vilket jag innerligt önskar, så finns vi här för dig och din lille.

hälsningar
Ida

[Malia75]

Jag VILL att det ska funka, jag vet att det inte finns något val, vi kan inte fortsätta som vi gjorde tidigare.

Det jag hade önskat är att det fanns några mer handfasta råd som man kunde ta till. Missförstå mig rätt nu, det är guld värt att ha stöd härinne, men ibland blir jag så frustrerad över att det hela tiden skylls på att man inte har rätt attityd. Det känns som att gå omkring på sockervadd när allt man vill ha är popcorn.

Nej, nu går jag och lägger mig.

[Bluna]

Har tänkt på er i natt

Vi har också spjälskydd.

Om han går ner när ni ramsar för att sedan bestämma sig för att han fortfarande inte tror på er så ramsar ni igen, ni gör det ända tills han tror er, litar på er, känner att ni står för det här och att ni vet exakt vad ni gör. Betryggande husljud är bra också, dammsuga, plocka disk, skramla med saker.
Det funkade jättebra först och nu känner ni att det inte funkar. Och känner ni det så tror han ju verkligen inte på er och frågar kanske ännu mer än tidigare. Ni ska ha sista ordet, den sista bekräftelsen som följer med honom in i sömnen. Oavsett om det är tredje natten eller sjunde eller vad det nu är. Tillslut kommer han att lita på er och då behövs bara en ramsa ut.

Solfjädern kanske du släppte för tidigt? Om han gick ner i gnäll kanske han inte var "sömntung" dvs avslappnad. Sen kan de ju sätta igång igen när man går ut, och då svarar man med ramsan. Solfjädern är ju vad jag förstått till för att lugna när barnet skriker upp sig så att man måste bryta och lugna för att kunna svara med ramsan igen.

Ta en funderare tycker jag med. Hoppas att ni överväger fördelarna med att ta sig igenom skyllande på attityd och annat. [-o< Vi finns här.

Kram Bea

[Malia75]

Problemet med solfjädrandet var inte att jag släppte för tidigt, det var att han aldrig lugnade sig. Eller rättare sagt så lugnar han sig lite, men innan jag ens hinner fundera på att att släppa så försöker han sätta sig upp igen. Till slut orkar man ju inte solfjädra längre. Eftersom sängbotten är längst ner når jag knappt ner till honom, så att hänga över kanten och solfjädra i 20 min funkar inte. Samtidigt vågar man ju inte höja sängbotten för då kanske han trillar ur!

Rapport från natten:
Vet inte när han somnade, jag satt på bottenvåningen och surade, men pappa sövde honom till slut med hjälp av en väldans massa solfjädrande, gissar på ca 21.
Vaknade 23.30, svarar inte på ramsa över huvudtaget. Pappa solfjädrar och han somnar till slut, efter ca 30 min.
Vaknar en timme senare och upprepar samma som vid 23.30.
06 måste jag upp på toaletten och då vaknar han när det knakar lite i golvet utanför hans rum. Somnar inte om med ramsa eller solfjäder, sitter i ena hörnan av sängen och skakar galler tills pappa tar upp honom under ett par tysta sekunder 07.25.

I morse skrek han alltså i 1,5 timme utan att det gick att lugna honom. vi gjorde husljud och spelade Enya, ramsade och solfjädrade. Ingenting hjälpte.

[Malia75]

Hur bär ni er åt för att lura er själva att tro på något som inte verkar funka? (För nog måste ni andra också haft motgångar i början? Eller funkade det snabbare för er?)

Eftersom det tydligen inte funkar att fortsätta på samma sätt som när det funkade (vi måste ha tappat tron trots att det gick bra alltså?) hur bär man sig då åt för att få bra självförtroende och tro att man fixar det när det INTE funkar?

Jag menar, man kan ju bestämma sig för att inte ge upp, fortsätta vara envis som en åsna, men om man inte är säker på att det kommer funka så känner barnet det och då misslyckas man?

Jag menar inte att låta spydig, jag vill verkligen ha svar på hur man bär sig åt. Är jag inte lättlurad nog?

[Bluna]

Gör ett sista tappert försök att hjälpa. Du kanske tycker att jag tjatar på dig men det är för att jag så gärna vill hjälpa er.

Ändra fokus från honom till er mer.

Att tänka "Varför svarar han inte", "varför skulle vi inte klara av det nu då vi gjorde det förut och vi kände att han lyssnade" är det samma som att ge sina frågor till barnet: "Varför svarar du inte nu?" "Varför kan vi inte fixa det nu när det gick förut och vi kände att du lyssnade?" Han behöver inte frågor som gör honom ännu mer osäker, han behöver betryggande svar.

Tänk istället:

Ok det verkar som att vi inte når fram med ramsan, hur gör vi för att göra det? Har vi för mycket överkoncentration? Har vi börjat tvivla dvs låter vi inte trovärdiga? Hur fungerar det när vi gör si eller så, blicka framåt! Titta inte bakåt och se vad som gick bra eller dåligt förut. Det är nu han frågar och det är nu han behöver svar.

Konkreta frågor ger oftast konkreta svar här på forumet är min erfarenhet. Är du tveksam om någon händelse, så fråga här. Kan inte jag hjälpa så finns det andra som kan.

Om du orkar, läs i min tråd så får de se att jag har varit där själv. Tror till och med jag skrev att jag var beredd att ge upp det hela i början. Och jag har haft många tillfällen då attityden inte räckt till trots att jag trott det själv.

Kram Bea

[Bluna]

Oj vi skrev nog samtidigt.

Oj 21 gånger solfjäder låter väldigt mycket. Det låter som att han inte tar ramsan för att han vet att ni kommer in och solfjädrar i alla fall snart. Skulle jobba på att sätta ramsan precis som att det var första gången ni övade in den. Omstart med den helt enklelt.

Någon annan kanske kan ge mer svar.

Nej det är bra att du frågar och försöker förstå.

Jag lurar inte mig själv att tro. Jag ska få det att funka bara. Jag SKA lugna henne, jag ska jag ska jag ska. Tillräckligt för att hon inser det också. Envis, ja. Och det är för att jag som Ida skrev vet i hela min själ att det känns rätt.

Kram Bea

[Malia75]

Vi har försökt lyssna på varandra och vid ett tillfälle tyckte jag att pappan lät annorlunda, jag skickade ner honom och tog över läggningen. Det funkade då, men för det mesta tycker vi att vi låter precis som vanligt. Man kanske skulle kura andras barn, lättare att inte oroa sig så mycket.

Det lustiga är nu att dagslurarna verkar funka hur bra som helst. Fick rapport nu om att Emil lagts i vagnen (selad) och då protesterat. Pappa ramsade och gick, sen tog det 3 minuter innan han kunde bekräfta och sen sov Emil.

Är sängen farligare än vagnen? Ramsar pappa säkrare på dagen än natten?

[annawahlgren]

Det jag hade önskat är att det fanns några mer handfasta råd som man kunde ta till. - - Det känns som att gå omkring på sockervadd när allt man vill ha är popcorn.

Där gick du lite för långt. Fick jag personligen bestämma - och det får jag ju, strängt taget, men det gör jag inte - skulle jag stänga ner den här tråden nu. Sida upp och sida ner har du fått det mest engagerade, sakliga, varma och värmande stöd som någon människa kan begära för vad det än vara månde här i livet som innebar att bryta ny mark. Och hur tar du till dig denna enorma support Med alltmer tilltagande gnäll På slutet nu firar du formliga orgier i klagan. Det är rent ut sagt vämjeligt att läsa. Så jag personligen, vill slippa läsa det mer.

Valet är ditt. Strunta i alltsammans eller fullfölj och genomför; beslutet är ditt. Och, som sagt, fick jag bestämma skulle jag neka dig fortsatt tillgång till alla de hjälpande händer som följt dig, stött dig, lagt åt sidan allt annat (där de uppenbarligen kunde gjort större nytta ) för din skull. Utan, naturligtvis, att ha någon som helst skyldighet till det. För dig har människor arbetat av ren välvilja. Utifrån ren välvilja har de lagt tid, engagemang, intresse och - här vill jag särskilt tacka Bluna - ren glöd

Men det har du inte behagat ta till dig som de konstruktiva byggstenar det är / var, utan i stället mer och mer lagt över ansvaret på allt och alla andra, utom på dig själv.

Du borde skämmas, säger jag som åldermor

Ge ditt barn hans goda sömn och sluta gnälla, lyder min näve i bordet.

Du har boken, mer behöver du inte och får inte, om (som sagt) jag får bestämma. Resten ligger på ditt ansvar, DIN välvilja och förmåga att omsätta denna i praktiken visavi din son.

Hur man gör och varför står i boken.

Tack, alla ni kära som engagerat er så innerligt, klokt och konstruktivt i den här tråden Jag är full av beundran och tacksamhet I slutänden kommer ert oförtrutna arbete de små barnen till godo - förr eller senare, och på endera viset, via endera kanalen, många lika oförutsebara som oväntade Den är den tröst vi får ta oss, vi alla som arbetar efter mottot:

Små barn ska njutas - och njuta själva {|=

[miar70]

Hej Malia75

Nu har jag inte läst hela din tråd, bara de här sista inläggen där du beskriver din osäkerhet kring shn och hur du ska hantera det. Du har fått så många fina svar och så bra coaching, så det jag skriver blir nog kanske bara upprepningar..

Du skriver också att du är trött på tjatet om attityden, och kanske beror det på att du missförstått vad vi menar med det?
För mig betyder attityden att man tar till sig shn och barnabokstänket i hjärtat, och att målet är att barnet ska sova gott i egen säng. Att hela tiden ifrågasätta verktygen och metoden tror jag beror på att man inte har gjort det, utan att man försöker ge sig på nåt som man inte är helt införstådd med - tror du det kan vara så?
Jag kan LOVA dig, att barn som samsovs, vyssjas, bärs, gungas till sömns också gråter - och er Emil känner nog rätt stor förvirring just nu, då ni inte håller en klar och säker linje som svar på hans förvirring.

Ni ställer hela tiden motfrågor till honom (är det bättre så här? är du trygg? osv fast ni inte frågar direkt men er oro känner han!). Och att solfjädra, ramsa, göra ljud, än det en och än det andra utan att riktigt tro på det själv är inte särskilt betryggande för gossen!

Om jag vore dig, så skulle jag sätta mig ner, läsa igenom shn-boken ordentligt, besluta mig för att nu jäsiken ska här sovas, det finns inget bakåt utan BARA framåt, även om hans frågor nu skulle bli väldigt högljudda
Och nu frågar jag inte detta för att retas med dig, men har du läst tråden om attityden? (det kanske står i tråden din, men jag har ju inte läst hela ).

Och tänk på att fokusera och glädjas åt era framsteg, för shn är en process, och barn är inga maskiner! Mina barn har också skrikit och "frågat" många, många gånger, och jag ser det som min uppgift att då tala om (i handling) vad det är de ska göra!

Vad gäller solfjädern, så måste den få ta tid!
Jag har stått och fjädrat mina barn, rekordet är 45 minuter tror jag, och då gäller det att vara luuuugn och fiiiin och veta att det lönar sig i längden! Att själv andas tungt och sövande hjälper också! Och känner du att du inte klarar att fjädra, så be pappan göra det!

Och till dina sista frågor - det är det NI ska svara på, eller hur? Självklart är sängen inte farligare än vagnen, och det ska ni förmedla till sonen, och pappa får fundera på hur säkrare och tryggare han agerar på dagen!

Jag kan nästan lova att allt kommer att gå mycket bättre ikväll,om ni bara i hjärtat beslutar er för det! Eller hur

Kram och hoppas inte det blev för mycket upprepning på redan sagda saker

Mia

[miar70]

Ojdå, där var vi visst ute samtidigt jag och Anna!

[Malia75]

Som jag har nämnt tidigare så försöker jag få förklarat för mig hur jag ska bära mig åt för att få den här attityden av självklarhet, men jag känner inte riktigt att jag får svar på det. Är man bara välkommen i det här forumet om man beter sig som om man gick på dubbeldos lyckopiller? Borde inte alla som också haft sömnstrulande barn förstå hur man till slut mår?

Jag har läst boken, men eftersom sonen har sömnproblem hinner jag inte läsa den 4 ggr. Svår bok om man måste läsa den 4 ggr för att förstå?

Det som gör mig så frustrerad är att det inte finns några andra idéer om varför det blir som det blir i vissa situationer. Det känns ibland lite för enkelt att skylla på att kurarna är osäkra. Men visst, det är ju en idiotsäker strategi...."lansera" en metod som funkar för de flesta, och de som den inte funkar för gör helt enkelt fel själva. Går inte att ifrågasätta helt enkelt!

På vissa ställen läser man att man ska ge kort solfjädring (så kort som möjligt), sen läser man på ett annat ställe att man solfjädrar för kort? Är det konstigt om man blir förvirrad? Jag skulle gärna se ett felsökningsschema som även uttröttade föräldrar i tidsnöd skulle kunna följa, med konkreta frågor som man kan svara på och då själv kunna leta sig fram till fel och lösningar. Inte möjligt?

Jag är också jättetacksam för stödet i tråden (speciellt Bluna!), men jag behöver nog mer handfasta råd som vi kan ta till oss, så jag gör dig lycklig Anna och lämnar forumet.

Förstår nu faktiskt varför det är så starka för- och emot. Om man lyckas är man för, utsövd och glad. Misslyckas man är man emot, trött, ledsen och gnällig och då är man minsann inte välkommen i the happy gang.....

[miar70]

Kanske läser du inte mer här, Malia75, men om du gör det tycker jag du ska läsa din tråd från början (det har jag gjort nu) och inse hur bra det faktiskt gick för er!
Jag är ledsen om jag gör dig besviken när jag säger det här, men livet med barn är ingen rak bana! Det är krokigt och upp och ner, och herreminje vad man får vara med om, och om du tror att alla problem du har och kommer att få går att lösa med en enkel handlingsplan så måste jag göra dig besviken...

Jag brukar försöka mig på liknelsen med att köra bil, att ta körkort.
Du går inte på EN körlektion och du läser inte teorin EN gång, du pluggar, övar, tar lektioner och kanske kuggar du dig nån gång - men inte tusan ger du upp?!?
Och en bra bilförare tar det några år att bli, och ändå kan man råka ut för olyckor.

Och nu handlar det om att du ska lära ditt barn att sova gott och lugnt - och HAN har inte läst shn-boken!
Visst tusan kan man få gnälla ibland, men man måste också ta till sig av det som skrivs, och VILJA att det ska funka!

Jag har själv fått välbehövliga sparkar i häcken här på forumet, även av AW, och då måste man vara ärlig mot sig själv, se sig i spegeln och förstå att ansvaret ligger hos en själv! Inte falla längre ner i klagan och ömkan, för DET föder ingen sömn!

Så mitt råd i all välmening - läs din tråd, ta till dig i hjärtat av det som skrivs så kommer du snart att vara på banan igen