Elise Claeson på Expressen Debatt i dag

[miar70]

Frågan: Saknar ni inte jobbet? Saknar ni inte kollegor, kunder, möten, pulsen..? Saknar ni inte den tillfredsställelse en avslutad arbetsuppgift kan ge? Saknar ni inte känslan av att gå på semester, eller att fira fredag efter en veckas hårt, men givande slit?

Nej, jag saknar INTE att yrkesarbeta! Och det är inte så att jag haft tråkjobb, det senaste jobbet jag hade innan jag blev hemma sist (hösten -02) var som svenskalärare åt flyktingar! Jätteroligt, superengagerande, utvecklande och jag gjorde STOR nytta! Jag träffar fortfarande gamla elever, och håller kontakten med kollegerna! MEN jag är SÅ nöjd med att vara hemma! Och jag tror att a och o för att det ska funka, i längden är

rutiner
producerande arbete
vuxenkontakt

Våra dagar är väldigt lika, visst f n är jag less ibland och vill sitta på en söderhavsö med en flådig drink, men så är det väl för alla

Förutom de "vanliga" hushållssysslorna (som är rätt trista emellanåt ) så har vi djur; höns, får, hundar, katt och kanin - och de kräver såklart skötsel och tid!
Och så har jag det här forumet, som jag ägnar mycket tid åt!

Och vuxenkontakterna är väl lite si och så med under vardagarna, men jag ser till att träna och ha "egentid", då jag träffar vuxna UTAN barn!

Fira fredag och semester gör vi såklart, vi har fredagsmiddag och mys, och det känns verkligen att det är helg när fredagen kommer! Inte behöver jag komma utifrån och in för att känna det

Och nöjd känner jag mig, jag VET att jag gör nytta, att det är värt massor det jag gör! Att fostra barn är inget man gör på en kafferast, precis

Nu har vi ju den enorma fördelen av att min sambo är skiftare, vilket innebär att han är hemma väldigt mycket - de jobbar 4 veckor och är ledig två, året runt, och max fyra dagar i rad och tre ledigt när han jobbar.

Jag klipper gräs, fixar det mesta ute, han lagar all mat och veckostädningen gör vi gemensamt! Så det är inte så att jag går inne här med huckle och förkläde och suckar, och mannen kommer inrantandes och slafsar i sig maten och slänger sig på sofflocket sen - fast det kanske man tror

Hu, nu bidde det långt igen...
KRAM!!!

[kokos]

Så det är inte så att jag går inne här med huckle och förkläde och suckar, och mannen kommer inrantandes och slafsar i sig maten och slänger sig på sofflocket sen - fast det kanske man tror

Det gör jag ibland (går omkring i förkläde och sockar, typ ), fast jag tycker ändå att det just nu är JAG som är priviligierad. Det är inte mig det är synd om. Det är ju JAG som får vara mest med våra underbara barn. Inte tycker jag att det gör nåt om jag kommer några år efter vad gäller pensionsförsäkringen (det kanske jag tycker när jag är pensionär men det problemet skjuter jag framför mig 8) ).

Men jag håller med om att i den perfekta världen så borde vi dela mer lika. Alla har rätt - och borde ta sig rätten - att vara med sina barn.

[J och Å]

kokos, håller med dig.

Mkt som stöts och blöts. Man har ju själv så mkt att invända/ och hålla med om. Men oj vilka uppsatser det skulle bli

Frågan: Saknar ni inte jobbet? Saknar ni inte kollegor, kunder, möten, pulsen..? Saknar ni inte den tillfredsställelse en avslutad arbetsuppgift kan ge? Saknar ni inte känslan av att gå på semester, eller att fira fredag efter en veckas hårt, men givande slit?

Ska ta en liknelse. Såg en urkass film förra veckan, minns inte ens vad den hette. Men där handlade det just om en kvinna som inte ville skaffa barn pga sin karriär, mannen ville inget hellre.
Kvinnan frågade en väninna exakt samma fråga som du ställde. Vänninans yngsta barn på ca 6-7 månvar med och satt och åt i en barnsstol. Och vänninan svarar:
-"jag kan hångla med min kollega, mina klienter, alltså barnen avgudar marken jag går på" och hon ler mot barnet som givetvis svarar ögonblickligen med det största leende man kan tänka sig. Och vänninan fortsätter, "det finns inget karriär i världen som är viktigare än denna, att ta hand om mina barn"

Vi har ju fått lov att kasta om våra planer totalt. Vi har ju varit hemma tillsammans sedan 3 år. Tack vare studier och graviditetet osv. Nu var meningen att maken skulle vara hemma ett tag och jag dra in kosingen. Han skulle samtidigt studera. Men tyvärr så har något tråkigt hänt som gör att vi står lite här på pottkanten. Ett av våra barn är allvarligt sjuk. Och jag går ned på knä och tackar en högre makt för att vi varit så kloka och varit hemma med barnen. Fy sjutton vad dåligt vi skulle må om vi prioriterat annorlunda. Nu måste jag jobba och maken ta ut tillfälligföräldrapenning. Vi har ingen aning om hur länge. Läkarna säger månader och i vissa fall upp till ett år. Så återigen, jag struntar så blankt i vem som är hemma, bara någon är hemma.

Puls, möten, kunder. Alltså jag vet inte, men den världen är så främmande för mig. Jag har aldrig tyckt det varit viktigt. Pengar är inte viktigt, ytliga kontakter är inte viktigt. Jag gillar möten som berör. Jag jobbar med människor som verkligen behöver hjälp, så det känns viktigt. men det finns inget som är viktigare för mig än min familj. Och min man tycker detsamma. Jag önskar så att jag kunde leva som fjällmor, eller ha så mkt djur som Miar70. Vilken drömtillvaro.

Det finns inga i världen jag uppskattar mer än mina barn och min man, och det finns inga som uppskattar mig mer än dem. Det finns inget chef i världen som bryr sig om mig på det sätt de gör, inga arbetskollegor heller för den delen. De SER mig. Och det är nog det viktigaste som finns i livet. ATT BLI SEDD.

Man kan faktiskt uträtta viktiga saker hemma. Det gör vi från morgon till kväll här. Sättet frågorna ställs här nu tycker jag anspelar på att man gör mindre viktiga saker bara för att man är hemma och jobbar. Klart man kan sakna sitt jobb, sina kollegor, osv osv. Men det handlar inte om det för mig. Jobben finns alltid kvar, de är inte unika. Men de första åren i ens barns liv är unika och de kommer aldrig tillbaka.

Oj, blidde nästan en uppsats och rörigt blev det också.

[marie-d]

Vet inte riktigt var jag ska börja.
För mig är inte att låta varje barn vara hemma i 3år samma sak som att inte arbeta på en massa år.
Jag har själv tagit ut största delen av föräldraledigheten med bägge barnen för att det har gjort det möjligt för barnen att vara hemma så mkt som möjligt och för hela familjen att vara tillsammans så mkt som möjligt.
Min äldsta är 3år den yngsta 17 månader. Under de senaste 3åren har jag arbetat ett halvår halvtid mellan barnen. Jag fick en lagom dos av arbetslivet.
Nu börjar suget komma igen. Till våren ska jag arbeta halvtid igen. Känns inte direkt som om man är hemma en evighet. Det beror såklart på hur många man får men 2 känns lagom just nu, kanske 3 så smånigom.
Jag förstår inte varför man inte skulle känna sig självständig bara för att man är hemma 1,5-3år i sträck. Jag kan på vissa sätt känna mig ännu mer självständig när jag är hemma och själv styr över min dag och mitt liv.
Vad jag vet är pensionssystemet sådant att man 4år för varje barn får tillgodoräkna sig den inkomst man skulle haft om man jobbat, har jag fel?
Alltså borde man inte förlora särskilt mkt på pensionsfronten om man är hemma till barnen är 3år.
Min man skriver även över pension på mig eftersom han tjänar mer.
Skulle vi separera kulle jag kunna börja jobba på en månad för sådan är lagen om man har fast anställning, så hur farligt är det egentligen?
Nej, man kan inte grunda sina val utifrån rädsla utifall att något kanske skulle hända.
Jag försöker, även fast det är svårt, att leva här och nu och njuta av dagen.
Sen känns det självklart lättare att göra det om man har en stabil ekonomi och en känsla av att man lever med en kärlek som ska vara livet ut.

[J och Å]

Apropå detta med självständighet. Jag kan inte koppla det tillpengar. Utan för mig handlar det om annat.

Jag känner mig väldigt självständig som klarar att ta hand om 3 barn, hus med stor gård, hund och katt, bil och så självklart allt som har med hushållet att göra. Barnen är hyfsat trevliga barn och vi mår bra trots omstädigheterna som råder just nu.

Jag klarar att slåss mot myndigheter om det mesta, jag klarar mig trots att jag varit dålig under båda grav. och lång tid efter.

Och allt detta har verligen inget med pengar eller pension att göra. Vi sparar pension båda två, och har båda fonder.

Tycker faktiskt att om ngn kan sätta en i beroendeställning så är det staten. Jag är inte beroende av dem för att ta hand om mina barn, de bekostar inte mitt boende och jag fixar att ställa mat på bordet.

Men i i slutändan tror jag det handlar om hur man vill leva sina liv. Jag gillar lugn och ro. Och tror att barnen behöver det. Vi har inte speciellt mkt prylar och slänger inte pengar på onödiga saker, och allt detta gör ju att man klarar sig längre på mindre pengar.

[Solglimt]

Ok, jag fattar att ni lever era liv precis som ni vill, att ni är självständiga och jämställda, men vad säger ni om detta:

I många länder är trottoarer inte tillräckligt breda för en barnvagn, och lekplatser är det mycket ont om. Att miljön är såpass barnvänlig som den är i Sverige är till stor del resultatet av att MÄN är förhållandevis mycket hemma med barn ( jämfört med andra länder ) och därför ser mer till barns behov vid stadsplanering, samt att KVINNOR har förhållandevis stort inflytande i samhället, och för in barnperspektivet i detta. Om alla kvinnor var hemma och alla män var på jobbet skulle det inte vara lika lätt att se och förstå varandras världar, eller att vara med och påverka.

[kokos]

I de städer jag har levt i har trottoarerna vad jag minns sett likadana ut sen jag växte upp på 70-talet. Hur många män var hemma då??? Och på lekplatserna var det barn som lekte på den tiden - det är det ju knappt längre. Så att män är hemma - ibland - under kanske några månader då barnen inte ens har någon glädje av en lekpark - tror jag knappast har med det jämställda Sverige att göra.

[Ewa]

Jodå, kristdemokraterna har varit flitiga förespråkare för vårdnadsbidraget och alliansen har hängt med. (tror dock att fp har motsatt sig) Och nu är det infört i flera blåa kommuner. I runda slängar får man 5000 kronor skattefritt av kommunen på vissa håll i landet (nu har jag inte alla siffror och detaljer i huvudet, rätta mig någon om jag har fel!). Och det är rätt generäst, för samhället får ju inte tillbaka cash i form av arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, som i det fall man lönearbetar och har sitt barn i barnomsorg där det går flera barn per vuxen (och alltså är något mer rationellt än om var och en stannar hemma med ett eller två egna barn.

Mig veterligen (bor i blå, vårdnadsbidragsvillig kommun) kan vårdnadsbidraget tidigast komma att gälla från jan -08. Det är vad kd vill, men bl a moderaterna motsätter sig, och anser att det inte ska genomföras ensamt, utan först tillsammans med övriga delar i "familjepaketet", med jämställdhetsbonus och annat. Och summan det handlar om är 3.000 kr EFTER skatt. Ja, man skattar alltså på beloppet. Och vårdnadsbidraget kan endast tas ut tills barnets 3-årsdag. Så någon längre period än något år eller drygt, kan det knappast handla om, för fp antar jag att man tagit ut dessförinnan. För den KOMMUNALA ekonomin anser uppenbarligen flera kommuner att det lönar sig, dvs ger bättre ekonomiskt resultat även inräknat missade skatteintäkter från avlönad förälder, gentemot kostnad för barnomsorg. Annars skulle de inte vara intresserade av att genomföra det. Krasst ekonomiskt tänkande, snarare än omsorg om barnen, i första hand, det är jag tämligen övertygad om.

Frågan: Saknar ni inte jobbet? Saknar ni inte kollegor, kunder, möten, pulsen..? Saknar ni inte den tillfredsställelse en avslutad arbetsuppgift kan ge? Saknar ni inte känslan av att gå på semester, eller att fira fredag efter en veckas hårt, men givande slit?

Jag kan bara svara för mig själv. Jag var relativt gammal när jag fick barn (36). Och har yrkesarbetat och pluggat om vartannat i närmare 20 år. Jag har jobbat utomlands, jag har haft krävande, intensiva, tillfredsställande, utmanande och välavlönade jobb. Men jobben har inte GJORT mig som människa. Jag har inte känt tillstymmelse till det inre välbefinnande, den njutning, den utmaning av mina föreställningar och min räckvidd som vägledare - eller haft så inihelvete kul som jag har NÄSTAN varje dag med mina två barn, på mina jobb. Det här är det livet jag har längtat efter, jag växer som människa varje dag. Och jag tror att det ger mig ett värde som jag kommer att ha nytta av när jag återupptar yrkesarbetandet så småningom. Men HÄR och NU har jag hittat alldeles, alldeles rätt, helt enkelt!

[J och Å]

Ewa \:D/ Känner som du. Finns inget som är så tillfredsställande än att vara med dem man älskar.

Och angående trottoarer. Alltså, tror inte att det finns speciellt många män som är hemmamän i USA. Och där har de ju förstklassiga trottoarer. En bit gräsmatta mellan trottoar och väg, super, så slipper man gå nästan i trafiken. Breda och bra är de också. Så att trottoarernas varande hade med männens hemmavarande att göra vet jag inte om jag kan hålla med om. Men självklart är det väl bra om både män och kvinnor finns i alla delar av samhället.

Detta kan säkert uppfattas som väldigt provocerande, men det är inte min mening. Men jag tänker som så. Varför "skaffar" man sig barn om man inte vill vara med dem? Varför sätta i väg dem på dagis efter 1½ år och för att man längtar till sitt roliga jobb. För tyvärr är det ju faktiskt många resonerar. Känner en person som satte barnet på dagis efter 1 år för att de inte hade råd att vara hemma mer. Och i samma veva köpte de, sprillans nya cheva cruiser, vedeldad badtunna, platt tv och lite till. Och så har det fortsatt, med konsumerande och ett infektionskänsligt barn som nästan jämt är sjuk. Var i ligger logiken? I och för sig tror jag ju inte att det är så många som resonerar så här på forumet. Men, ni fattar va?

[Solglimt]

J och Å: i den här tråden är det ingen som propagerar för att sätta barnen på dagis så att man själv kan jobba och få råd till lyxprylar, det är inte det diskussionen handlar om. Apropå lyxprylar skulle ju JAG kunna säga samma sak till de som valt att kvinnan är hemma eftersom mannen tjänar mer - kan ni inte avstå från lite ekonomisk vinning för barnens skull? Är det inte viktigt att barnen får mycket tid med pappa också och inte bara se honom som en person som drar in pengar? VI förlorar ekonomiskt på att både jag och mannen jobbar deltid eftersom han tjänar mer än jag, men vi är beredda att ta den smällen pga av alla fördelar det ger. En jättestor fördel är ju att min man har lika stor del i barnens uppväxt och uppfostran som jag. En annan att barnen får förebilder i oss båda, både som hemarbetande och som yrkesarbetande. Vilket, anser jag, ökar DERAS chanser till att göra verkligt individuella val senare i livet - de har inte fått lära sig av oss hur en kvinna respektive man "ska" vara, och begränsas således inte av sådana förväntningar.

Angående trottoarer och lekplatser mm är det några kvinnor från östeuropa som påpekat detta för mig - DE gjorde analysen att det nog beror på att kvinnor i Sverige har mer att säga till om än i deras länder. Om analysen är riktig vet jag inte, men det är tankeväckande.

[hjhelena]

Detta kan säkert uppfattas som väldigt provocerande, men det är inte min mening. Men jag tänker som så. Varför "skaffar" man sig barn om man inte vill vara med dem? Varför sätta i väg dem på dagis efter 1½ år och för att man längtar till sitt roliga jobb. För tyvärr är det ju faktiskt många resonerar. Känner en person som satte barnet på dagis efter 1 år för att de inte hade råd att vara hemma mer. Och i samma veva köpte de, sprillans nya cheva cruiser, vedeldad badtunna, platt tv och lite till. Och så har det fortsatt, med konsumerande och ett infektionskänsligt barn som nästan jämt är sjuk. Var i ligger logiken? I och för sig tror jag ju inte att det är så många som resonerar så här på forumet. Men, ni fattar va?

Hej

Vi bor i en litet BR-hus, har en 6 år gammal bil, enda TV:n är en 14-tummare i sovrummet, vi har ganska bra löner, men det finns inte mkt pengar ändå, så det har inte varit anledningen till att vi valt dagis!

*Jag ser inte dagis som nåt ont, kanske för att jag älskade dagis själv.
Jag har aldrig haft ngn hemmaförälder själv, det ör okänt för mig.
*Jag/vi vill arbeta med något utom barn och hem också och vi har inte kommit på ngn försörjning vi kan sköta hemifrån, men det är drömmen!! Att ha jobb och barn som flyter in i varandra, jag kan avundas farmor, farfar, mormor och morfar detta, att ha ett lantbruk och leva och arbeta med sina barn.
*Jag tycker att vi har en innerligt förhållande, jag och mina småkillar, trots att vi är borta från varandra en del. Vi är en flock, och vi har en stark hemkänsla alla, killarna har ju med sig en del av flocken på dagis (varandra) till på köpet.

Jag respekterar hemmaföräldrar och deras val, men blir lite putt över frågan Varför skaffar man barn om man inte vill träffa dem? Försök att respektera mitt val också, jag tycker inte dagis är dåligt, jag är själv ett dagisbarn med bra förhållande till mina föräldrar, jag har aldrig känt mig nedprioriterad. Jag väljer inte bort mina barn för ngt fantastiskt jobb som jag tycker är roligare än dem, jag tycker att jag vill arbeta, att jag vill försörja mig och jag vet inte hur jag/vi skulle kunna göra det hemifrån. Så då är dagis lösningen, en bra lösning!

Kram H

[hjhelena]

Detta kan säkert uppfattas som väldigt provocerande, men det är inte min mening. Men jag tänker som så. Varför "skaffar" man sig barn om man inte vill vara med dem? Varför sätta i väg dem på dagis efter 1½ år och för att man längtar till sitt roliga jobb. För tyvärr är det ju faktiskt många resonerar. Känner en person som satte barnet på dagis efter 1 år för att de inte hade råd att vara hemma mer. Och i samma veva köpte de, sprillans nya cheva cruiser, vedeldad badtunna, platt tv och lite till. Och så har det fortsatt, med konsumerande och ett infektionskänsligt barn som nästan jämt är sjuk. Var i ligger logiken? I och för sig tror jag ju inte att det är så många som resonerar så här på forumet. Men, ni fattar va?

Hej

Vi bor i en litet BR-hus, har en 6 år gammal bil, enda TV:n är en 14-tummare i sovrummet, vi har ganska bra löner, men det finns inte mkt pengar ändå, så det har inte varit anledningen till att vi valt dagis!

*Jag ser inte dagis som nåt ont, kanske för att jag älskade dagis själv.
Jag har aldrig haft ngn hemmaförälder själv, det ör okänt för mig.
*Jag/vi vill arbeta med något utom barn och hem också och vi har inte kommit på ngn försörjning vi kan sköta hemifrån, men det är drömmen!! Att ha jobb och barn som flyter in i varandra, jag kan avundas farmor, farfar, mormor och morfar detta, att ha ett lantbruk och leva och arbeta med sina barn.
*Jag tycker att vi har en innerligt förhållande, jag och mina småkillar, trots att vi är borta från varandra en del. Vi är en flock, och vi har en stark hemkänsla alla, killarna har ju med sig en del av flocken på dagis (varandra) till på köpet.

Jag respekterar hemmaföräldrar och deras val, men blir lite putt över frågan Varför skaffar man barn om man inte vill träffa dem? Försök att respektera mitt val också, jag tycker inte dagis är dåligt, jag är själv ett dagisbarn med bra förhållande till mina föräldrar, jag har aldrig känt mig nedprioriterad. Jag väljer inte bort mina barn för ngt fantastiskt jobb som jag tycker är roligare än dem, jag tycker att jag vill arbeta, att jag vill försörja mig och jag vet inte hur jag/vi skulle kunna göra det hemifrån. Så då är dagis lösningen, en bra lösning!

Kram H

[hjhelena]

Detta kan säkert uppfattas som väldigt provocerande, men det är inte min mening. Men jag tänker som så. Varför "skaffar" man sig barn om man inte vill vara med dem? Varför sätta i väg dem på dagis efter 1½ år och för att man längtar till sitt roliga jobb. För tyvärr är det ju faktiskt många resonerar. Känner en person som satte barnet på dagis efter 1 år för att de inte hade råd att vara hemma mer. Och i samma veva köpte de, sprillans nya cheva cruiser, vedeldad badtunna, platt tv och lite till. Och så har det fortsatt, med konsumerande och ett infektionskänsligt barn som nästan jämt är sjuk. Var i ligger logiken? I och för sig tror jag ju inte att det är så många som resonerar så här på forumet. Men, ni fattar va?

Hej

Vi bor i en litet BR-hus, har en 6 år gammal bil, enda TV:n är en 14-tummare i sovrummet, vi har ganska bra löner, men det finns inte mkt pengar ändå, så det har inte varit anledningen till att vi valt dagis!

*Jag ser inte dagis som nåt ont, kanske för att jag älskade dagis själv.
Jag har aldrig haft ngn hemmaförälder själv, det ör okänt för mig.
*Jag/vi vill arbeta med något utom barn och hem också och vi har inte kommit på ngn försörjning vi kan sköta hemifrån, men det är drömmen!! Att ha jobb och barn som flyter in i varandra, jag kan avundas farmor, farfar, mormor och morfar detta, att ha ett lantbruk och leva och arbeta med sina barn.
*Jag tycker att vi har en innerligt förhållande, jag och mina småkillar, trots att vi är borta från varandra en del. Vi är en flock, och vi har en stark hemkänsla alla, killarna har ju med sig en del av flocken på dagis (varandra) till på köpet.

Jag respekterar hemmaföräldrar och deras val, men blir lite putt över frågan Varför skaffar man barn om man inte vill träffa dem? Försök att respektera mitt val också, jag tycker inte dagis är dåligt, jag är själv ett dagisbarn med bra förhållande till mina föräldrar, jag har aldrig känt mig nedprioriterad. Jag väljer inte bort mina barn för ngt fantastiskt jobb som jag tycker är roligare än dem, jag tycker att jag vill arbeta, att jag vill försörja mig och jag vet inte hur jag/vi skulle kunna göra det hemifrån. Så då är dagis lösningen, en bra lösning!

Kram H

[hjhelena]

sorry dubbelt

[hjhelena]

sorry dubbelt