Tinis kackeltråd

[kiki]

Sedan är det ju också så att om du ber om hjälp så tror jag att du måster vara extremt tydlig med vad du vill ha hjälp med. Ivarjefall kan jag vara rätt otydlig och det framgår kanske inte ens att jag vill ha avlastning fast jag tycker att jag uttryckt mig glasklart, om du förstår vad jag menar

Här är vår fälla, tror jag (sorry Ida men jag vill bara förtydliga)
Alltså, jag ber aldrig om hjälp. Vi lever ett liv tillsammans och då tar man lika mycket ansvar för det
Jag förväntar mig 100% ansvar
Jag meddelar mina behov i jag form -jag ska gå på möte, träna, promenera, sova eller vad det nu är.
Jag struntar i hans defekter (nja inte riktigt brukar reta honom rätt rejält) jag undviker alltså att säga saker som -du gör inte, du ställer aldrig upp osv.

Men prata tror jag är nyckeln, vad förväntar vi oss av den här relationen.

kramis igen

[ilindstrom]

Hej kiki, tror vi är inne på samma spår. Fast jag uttryckte mig kanske lite klumpigt. Självklart förväntar jag mig också att maken gör saker. Men ibland kanske man själv inte orkar göra sina 100% utan behöver då faktiskt avlastning, om du förstår vad jag menar

Kram
Ida

[kiki]

Just Ida precis men det är då man är ett team som lagspelare tar man i lite extra när man upptäcker att laget sviktar lite.

Vi hade magsjuka härom dagen, maken kom hem vid 3-tiden och vi var dåliga båda två. Jag började med sovning och han satt som ett paket i soffan och försökte roa Mio. kl 5 piggnade jag på mig och maken skulle sova, då börjar jag kräkas sen Mio också. så han fick snällt vänta med sin åkomma tills Mio somnat kl 7. Hjälte ja men också ansvarsfullt och helt normalt.

Jag kan ju meddela att jag INTE klarar mina 100% eftersom jag är sjuk, men det handlar om inställningen tror jag. Det är VI, vi har det här tillsammans. Men att var tydliga med våra egna behov och också först erkänna dom för oss själva. Ja jag behöver egen tid.

kramisar igen

[KajsaIE]

kiki: Precis sååå vill jag vara....JAG ska göra det, JAG ska göra det...och INTE säga DU ska göra det och det....

Jag tror att kvinnor tar på sig vissa saker och männen tar på sig andra och då blir det lätt att man är fast i samma gamla spår...kvinnor inne med tvätt, städ, matlagning och männen ute i garaget, klipper gräs, snickrar och lagar maskiner....

MEN hur stor del av året behöver man meka med gräsklipparen eller laga hushållsmaskiner...SÄLLAN, medan dem dagliga arbeten ligger på kvinnors axlar....

Nu ska jag inte säga att JAG har det riktigt så men vissa saker har tagit tid att ändra på och lätt att man halkar in på gamla spår, omedvetet. Min man är väldigt duktig och tar hand om barnen, handlar mat osv. MEN jag har för det mesta ledningen, dvs, planerar, förbereder...han gör det praktiska. Jag skulle vilja släppa chefsansvaret ibland!

Gotlandsmamman: låter inte helt bra när du ibland känner att du hellre vill bo själv...BERÄTTA det för din man!!! Hur vill han ha det? hellre liv med dig och hjälpas åt eller att ni lever var sitt liv? Nu kanske jag överdriver, isåfall, bortse mitt råd..

Kram igen från ngn som kacklar väldigt mycket helt plötsligt

[kiki]

Jag måste erkänna en sak Jag är värsta relationsamatören Innan jag träffade min man har jag bara haft otroligt korta relationer som mest handlat om andra saker än det vi pratar om här
Men när jag fattade beslutet att leva med den här mannen var jag ju också tvungen att fundera lite över mig själv. Jag tänkte igenom vad jag funderat över i andras relationer. Jag hörde ofta andra kvinnor säga till varandra -Gud vilken duktig man du har han leker ju med barnen, eller han städar, eller han tvättar blablabla vadå duktig tänkte jag det måste ju vara helt normalt. Om man skaffar barn och familj så är det ju där man är och lever.

Jag växte upp på 60-talet (shit vad länge sen) med en pappa som tog 100% ansvar så kanske jag inte vet något annat sätt.

Jag är ofta rätt bufflig och som ensamgående mamma i 13 år visste jag ju att jag kan själv, jag var rätt trött på det Så för att inte buffla på fick jag använda "backa" jag bestämde att i vårt gemensamma hem, som vi köpte tillsammans, skulle inte en pryl in, eller upp på väggen, om vi inte var helt överens. Saker tar lite tid men det ÄR vårt hem.

Sen får jag leva med att han inte är perfekt vilket är jätte skönt för det är inte jag heller och behöver heller inte vara

Och precis som KajsaIE skriver så är det bättre att fokusera på sina egna behov än "hans" brister, sen hamnar jag ju i fällan om och om igen att jag tar ansvar för honom och hans behov. Jag gör avkall på mina behov för att tillfredställa hans helt outalade/påhittade (av mig) behov. Då går det fort utför för mig ner i svarta hålet bara Sen får jag ringa någon klok person som påminner mig om hur det egentligen är. Jag är ansvarig för mig och han är ansvarig för sig. Då går jag ut till honom och säger att han är värdefull och att jag älskar honom precis som han är då säger han TACK så lär jag mig något igen.

kramis Kristina

[Krümel]

Kiki: Vad bra skrivet!
KajsaIE: Ja, det är ju så lätt hänt att man fortsätter planera och fixa och ligga steget före. Och sen när mannen inte gör det är det rätt irriterande. Samtidigt måste de ju få chansen att "lära sig". Jag har ju börjat jobba några dagar i veckan nu men jag åker inte så tidigt på morgonen så jag hinner ju vara med barnen en hel del på morgonen. OCH fixa grejer med barnen. Och så är jag där och packar väskan till dagmamman osv.... Kanske för att jag är rädd att det blir fel annars men det är ju mest en vanegrej.
Nu upptäckte vi dock att Lovisa fått vattkoppor så det blev ingen dagmamma idag. Dessutom är Hannes förkyld och mannen tog många av uppvaken (nej vi har inte en helt SS ), så jag tyckte han (mannen alltså ) förtjänade lite sovmorgon. När han jobbar är han så "duktig" och går upp vid 6 för att vara tidigt på jobbet och kunna komma hem tidigt.

Har ni läst Maria Michaelssons (Mammut Maria på forumet) coaching med Päivi? Jättelång tråd men mycket lärorik och givande.
Här är den: http://fof.egetforum.se/forum/viewtopic.php?t=99

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa trädgårdsbok!

[Gotlandsmamma]

Gud vad härligt att ni delar med er tjejer. Jag blir så varm i hela jag, hi hi.
Visst är det spännande att få ta del av hur andra har det eller hur man tycker o tänker om det här med att dela ansvar, vem gör vad osv...
Vi har diskuterat under kvällen. Jag började ganska milt, försökte få det neutralt, om att jag önskar att vi strukturerar saker o ting...checkar av, vem gör vad. Men det slutar ALLTID med att det blir hetsigt o han avskyr att diskutera en konflikt, så konflikträdd som han är. Han börjar säga elaka saker om att han får ångest av mig, att jag är som ett minfält osv...men det är han själv som är det...vem har rätt egentligen? Halleluja. Skit samma tycker jag, huvudsaken är att vi pratar och att vi kommer framåt. Men han blir arg för att samma diskussion kommer upp flera ggr. Jo, den gör ju det för att vi aldrig enas om nåt som vi mår bra av. Du kan inte gå med på att du har en del i det hela, att vi ska samarbeta. Han är svår. Hopplöst fall. Han säger att gränsen snart är nådd, han orkar inte med hur mkt som helst. Vänder på steken o får mig som boven i dramat. Säger jag att jag inte orkar med tillvaron säger han - ingen tvingar dig. Vi skulle nog må bra av familjerådgivning men han skulle vägra. Vadå? Vi har det bra. Säger vem? Jag märker att mkt har han med sig sen uppväxten, och på hans föräldrars förhållande...de verkar ha det mkt speciellt. Kvinnan i köket o mannen vid tv:n. Nu är min man inte sån, han gör en hel del, inte en sån som bara sitter still, men jag skulle önska att han tog "skitgörat" lite oftare, på eget initiativ. Men han tycker att det är okej hemma. Mamma mia! Vi kommer liksom inte framåt. Jag ska acceptera läget enligt honom o vara glad. Tacksam.
Men jag ska
- vara tydlig och säga vad jag förväntar mig...jag får nog börja med pekfingret i a f
- ta mig egentid
- träna oftare
- säga till med en gång när jag blir irriterad, ju längre tid man går desto jobbigare blir det
- släppa kontrollen stegvis
Inser också att skon klämmer när det gäller jobbandet som börjar i höst. Jag trivs INTE alls på min arbetsplats, och vill helst göra nåt helt annat. Det ger mig ångest, att tänka på. Men det finns där i bakhuvudet.
När jag tänker på det är jag alldeles för snäll o mjäkig. Låter mig behandlas så vidrigt. En dag blir jag nog stark och står för mig själv, då är det jag o grabbarna bara. Det vet jag. Jag måste få vara mig själv. Kan inte vara nån annan än mig själv. Så det så.
Svammel. Nu ska jag försöka sova lite. Är megatrött. Men hoppfull! Om livet!

[kiki]

Kramar till dig Gotlandsmamma

[Gotlandsmamma]

Tack, det var en go kram!

[ilindstrom]

Stor varm kram till dig Gotlandsmamman
Vi finns här och lyssnar
Ida

[KajsaIE]

Många kramar från mig med Gotlandsmamman!!!

[Krümel]

Gotlandsmamma: Snälla, ta och läs i länken jag skickade! Det finns så mycket man kan känna igen sig i. Tror du skulle göra det också! 8)
Rätt långt bak i tråden finns det superbra tips på hur man kan kommunicera just i såna fall som du beskriver.

Kram på dig och på er allihop!

[Gotlandsmamma]

Gudarna ska veta att jag ÄLSKAR min man så jävla mycket. Gudarna ska veta att jag kämpat så för VÅR skull, jag har liksom aldrig gett upp, för det är inte lätt att leva med en person med så olik uppväxt, från helt andra kulturer och levnadssätt, uppfostran, synsätt på livet...men kärleken har alltid funnits där, sen den dagen då jag träffade honom för 10 år sen. Då visste jag att det var han o jag mot världen. Vi skaffade barn och köpte hus. Livet går upp o ner. Jag är som en berg och dalbana i känslorna. Som nu, när jag inte vet vad som rör sig i huvudet. Han väljer att stjälpa mig i stället för att lyssna o finnas där. Han säger elaka saker o får mig att tvivla på mig själv. Ställer konstiga krav. Ja gkan inte bara få vara mig själv.
Men idag sa han att han vill skiljas. Vill man skilja sig från någon man älskar?
Han ska lämna mig. Så här sitter jag med en kopp kaffe, tittar på regnet och tänker att snart är jag en ensamstående 2 barnsmor. Ska jag bo kvar på Gotland eller flytta till Värmland. Åter igen, vad vill jag med MITT liv.
Mår han så dåligt av att vara med mig får han gå. Men jag älskar innerligt. Märkligt hur livet ter sig.

[miar70]

Men idag sa han att han vill skiljas. Vill man skilja sig från någon man älskar?
Han ska lämna mig. Så här sitter jag med en kopp kaffe, tittar på regnet och tänker att snart är jag en ensamstående 2 barnsmor.

Näeee
Fy, vad HEMSKT!!!
Menar du att han bara sa så och sen har lämnat dig?
Eller var det nåt som kom efter ett bråk, sådär för att såra?
Har ni provat familjerådgivning? Jag vet flera som fått jättebra hjälp och är lyckliga, kanske behöver ni båda två nån som är neutral här...

Goa Linda, en varm kraaaam kommer här, tänker på dig må du tro

[kiki]

Här kommer en kram till fullastad med kärlek

Kristina