Hej allihop, och GRATTIS SaraMilana!
=D>
Jag är också att gratulera: vår fina Samuel är här!!!
(LÅNGT inlägg)
Han kom med planerat snitt kl. 08.18 den 20 aug. (BF 25e), 3730 g och 50 cm lång, skrek fint direkt och hade 9-10-10 i Apgar. Och var ljuvlig förstås med mycket mörkt hår och härliga ögon.
Att snittas var ju min mardröm men eftersom han inte vände sig var det inget val.
I v. 38+0 var vi på vändningsförsök på förlossningen, det fungerade inte, var väldigt obehagligt och gjorde superont trots mina försök till profylaxandning. Eftersom mina bäckenmått visat sig vara lite små för en sätesbjudning och eftersom det nya UL tydde på att bebisen inte alls var så liten utan snarare skulle bli för stor (4 kg är max för vaginal sätesförlossning) tyckte läkarna att det skulle bli ett planerat snitt. Vi var tvungna att hålla med – riskerna kändes för stora med de fakta vi hade på bordet. Flera dagar efter beslutet var vi vääääldigt besvikna både jag och min man, över att missa förlossningen som vi hade visualiserat och sett fram emot så länge. Samtidigt blev jag mer och mer övertygad om att beslutet om snitt var det rätta och när det väl var dags kändes det ganska bra, vi skulle ju trots allt få träffa bebisen!! Så här är min förlossningsberättelse:
Kvällen innan snittet kom vi till sjukhuset, sov några timmar på patienthotellet och skrevs in 06.45 för operation. Jag kände mig förvånansvärt lugn trots att jag aldrig ens brutit ett ben innan. Tack och lov visste jag innan att det var samma förlossningsläkare som gjort UL som skulle utföra operationen – hon var den enda jag fått verkligt förtroende för på sjukhuset så jag var otroligt lättad och glad över att det var just hon. När kateter, nålar och dropp var satta var det dags att rullas till operationssalen och få spinalbedövningen. Den tog perfekt och det var faktiskt ganska skönt att känna värmen i benen och få lägga sig tillrätta på britsen. När bedövningen testats var det dags för mitt livs prövning. Jag kände hur de började skära i mig, såå äckligt och obehagligt när jag tänker på det, men kände såklart ingen smärta och efter bara 4 minuter (som gick väldigt fort!) hörde vi vårt barns första skrik bakom skynket. Det kändes surrealistiskt men bra förstås. Alla började gratulera oss, lite overkligt eftersom vi inte såg bebisen själva, men det gjorde de. Strax (efter en så sen avnavling som möjligt, som vi önskat) kom bm iaf med bebben och lyckades klanta sig och säga “titta, så här ser HAN ut”
. (Det blev jag väldigt ledsen över några dagar senare, vi hade ju sagt till om att vi ville se könet själva och de brukar ju aaldrig säga könet...
). Men han var så fin!!
Eftersom vi de senaste dagarna blivit alltmer övertygade om att det skulle vara en tjej blev vi båda lite chockade, men jag hann bearbeta det när bm och min man gick ut och gjorde meningslösa saker som att klippa av navelsträngen lite mer osv. Bm var lite störig eftersom hon inte gjorde allt hon kunde för att lägga bebisen hos mig direkt, men som nybliven mamma, fastspänd och i diverse dropp, syrgasmasker mm. samt med öppet sår på operationsbordet är man inte så kaxig. När förlossningsläkaren sytt ihop mig (usch, vilken pärs att höra när de suger blod, sliter av tråd osv.) såg hon dock till att han fick ligga på mitt bröst ett tag hud mot hud (“Äh, undan med allt det här, hjälp till nu så han får komma till mamma!”). Hon var helt underbar. “Nu har jag sytt ihop livmodern i två lager så nästa gång, om ungen ligger rätt, så är det bara att tuta och köra!” sa hon också efteråt. Så skön tjej! =D>
Sen fick vi vara tillsammans alla tre (men dessvärre utan att få hjälp att amma) på uppvaket i många timmar och på em kom vi till BB och fick ett fint familjerum med riktig säng till pappan. Pappa och Samuel bondade ordentligt första dygnen medan jag mest kämpade med amningen och var allmänt drogad efter snittet. Till slut kändes det ganska bra men när mjölken rann till ordentligt fick jag mjölkstockning direkt och har fått kämpa ännu mer för att få bort den. Nu är det OK men eftersom han tappat nästan 500 g sen FL ska vi försöka pressa i honom ännu mer mat. Vi kör ju SM så mycket det går och sedan några dagar tillbaka har vi fått till flera riktigt fina mål. Så nu har han iaf vänt och börjat öka lite i vikt, vilket är skönt för en ibland ganska nojig mamma.
Själv mår jag väldigt bra, läker bra och har slutat med smärtlindringspillren för flera dagar sen. Men mitt psyke är ibland lite instabilt och sömnunderskottet gör sitt till så jag måste slänga ut mkt prestationsångest och försöka anlägga en attityd av självklarhet fortare än kvickt för att känna mig tryggare som mamma. Men Samuel verkar må kanonfint, han sover iaf som en liten gris och äter, när han väl hittat det rätta taget, som en häst. Pigg och vaken är han också. Ibland är han dock lite orolig när han ska sova och vi ska börja ge ersättning som tillägg om han verkar vilja ha mer. Han ska också få en egen forumtråd på späda och små, ska försöka ordna en sån snart.
Ja, om ni orkat läsa så var det här väldigt bra för min bearbetning av mitt livs kombinerat värsta och bästa upplevelse, att opereras och att bli mamma! Man hinner ju inte så mkt mer än att amma, äta och sova nuförtiden, tänka och känna efter är det för tillfället lite sämre med! Måste komma ihåg att njuta av honom, han är så underbar och jag misstänker att folk har rätt när de säger att tiden går fort för jag tycker att han nyss kom och så är han redan 10 dagar.
KRAM på er alla och lycka till alla som ännu väntar, jag kommer garanterat finnas kvar på forumet men nu är det väl dags att söka sig in på späda och små för att få ovärderliga tips och råd om dessa härliga spädisar!
/Ylva
