Lillebror är här!
20110927, 07:39.
Bebis (ja, namnlös!) sover. Han har varit väldigt matglad sedan han föddes så jag har nästan ammat dygnet runt de här första tre dygnen. Men nu börjar mjölken öka, skönt.
Jag har haft jättemycket förvärkar de sista två veckorna kan man säga och det har varit jobbigt. Det har inte bara varit sammandragningar och lite molande, det har varit känningar som värkar, som jag fått andas mig igenom men som ändå inte varit i förlossningklass riktigt... Sen har de inte ökat i styrka heller. Men tillräckligt jobbigt för att jag skulle fundera på hur länge det här skulle hålla på egentligen. Sista veckan (exakt en vecka) var det hela eftermiddagarna.
Så var det på måndagen också och jag var rätt less. Men att somna var inga problem, som vanligt. Arvid kissade i sängen vid halv två och jag å Daniel var uppe och fick duscha av honom, byta sängkläder och alltihop. Aldrig hänt så vi var väl lite virriga båda två mitt i natten sådär. Men jag hade inga känningar alls då och vi somnade om allihop. Jag vaknade sedan halv 5 av en ganska kraftig värk. Aldrig vaknat av värkar innan. Så jag låg kvar, tittade vad klockan var och det kom en till efter åtta minuter. Då gick jag på toa, packade lite grejer i badrummet och borstade tänderna. Efter två värkar haha! Då kom nästa, också åtta minuter senare och sen nästa 6 minuter senare. Då väckte jag Daniel. Vi tog fram väskan, klädde på oss och ringde min mamma. Hade fortfarande ungefär 6 minuter mellan värkarna. Ibland kom det en lite svagare värk däremellan. Men jag slutade räkna minuterna ungefär där för jag kände att de var väldigt starka.
Ringde förlossningen och vi var välkomna. Kände att jag kallsvettades och mådde illa. Sen körde vi (mamma kom väldigt snabbt och ville inte avslöja vilken hastighet hon kört i
) . Vi var på förlossningen strax efter 06 och jag blev kopplad till CTG. Jag hade rätt ont då och sa att jag nog snart ville ha lite lustgas. Eftersom jag var så lugn, och Daniel med, sa undersköterskan bara att jag fick vänta på barnmorskans undersökning och att de skulle läsa av CTG:n. En värk skrek jag till och kände för nån sekund att jag tappade kontrollen. Där bestämde jag mig för att möta värkarna som jag gjort tidigare, att nu skulle jag styra. Så jag fokuserade inåt, vilket gör att jag bara svarar på tilltal om jag verkligen måste, blundar och går in i varje värk för att slappna av och andas rätt.
När Bm kommer in i rummet så sa jag bara, det trycker, undersök mig. Och det gjorde hon ju. Fullt öppen, inga kanter kvar och en rejäl buktande hinna med mycket vatten. Då blev det fart, de klädde av mig, släckte i taket och alla förklädena dök på. Bebis stod en bit upp och man bestämde att inte ta hål på hinnorna så att förlossningen ändå kunde stanna upp liiite i hastighet. (Från första värk till detta tillfälle är det ca 2 timmar). "du får krysta nu om du vill", säger barnmorskan? Hallå, krysta tänker jag? Hade trycket nedåt men ingen krystkänsla. Alla som fött barn vet ju att det inte är läge å krysta om man inte har ett huvud som står och dessutom krystvärkar?! "Nej tack", säger jag bara Sen blev det skiftbyte. Nya barnmorskan säger att hon tror hon låter bli hinnorna och jag kan bara hålla med. Vid varje värk blir krystkänslan lite större men ändå mest som ett tryck. Första riktiga krystvärken kommer vattnet (då har jag precis berättat att bebisen kommer när vattnet kommer, så var det med Ebbe). Tydligen var bm ensam i rummet då och larmade men stod utan handskar och fick lite panik, sa både hon och Daniel i efterhand. Men bebisen kom inte, undersköterskan hann in, handskarna kom på och jag krystade ut huvudet i en värk och resten av bebisen i nästa. De var väldigt täta, men bm fick mig att stanna upp emellan. Lätt att man fortsätter krysta för att kroppen vill, fast man inte har en värk. Så när hon frågade, efter första värken," har du verkligen en värk nu, Anna?", kände jag ju att jag inte hade det, flåsade tills nästa värk kom och sen krystade jag. Jag låg på vänster sida, när han kommit ut, vände jag mig på rygg och då gav barnmorskan bebisen till mig så jag själv tog emot honom och la honom på min mage. Kort navelsträng så Daniel fick klippa den ganska snabbt. Moderkakan kom ut några minuter senare och livmodern drog ihop sig direkt jättebra. Jag sprack ingenting och känner inte av att jag fött barn alls, förutom att jag blöder. Väger som innan jag blev gravid, men med en degig mage Detta var MIN förlossning från start och jag är jäkligt GLAD och stolt att jag fick uppleva det. Häftigare än så här blir det inte
Världens vackraste bebis på hela 4135 gram och 53 cm, jag är sååå kär!
