Riktiga arbetsmyror!

[Ewa]

Ett av mina många misstag var förstås det där med var alla skulle sova. Barnen skulle förstås ha sovit i storasysters rum hela helgen. Jag hattar hit och dit alldeles för mycket!!! Irriterad på mig själv!

Lätt att vara efterklok. Du får väl jobba på att bli lite förklok till nästa vecka, helt enkelt 8)

[bluegoose]

Lätt att vara efterklok. Du får väl jobba på att bli lite förklok till nästa vecka, helt enkelt 8)

Hihi, en av få fördelar med varannan vecka, jag får några dagar på mig att tänka efter och komma igen med nya friska tag.

Har ni annars några tips på hur jag ska få den surmulna och martyriska åttaåringen att fatta vitsen med social delaktighet? Just nu verkar hon se det som bestraffningar och orättvisa plågor...

Jag försökte svara henne med samma logik: OK, du vill bara göra EN sak om dagen. Då tar vi en dag då vi alla bara gör EN ENDA sak och sen gör vi inte ett dugg mer på hela dan. Då suckade hon djupt och fick tårar i ögonen. Hon tyckte väl att jag drev med henne... Fast hon insåg ju förstås omedelbart att det behövs mer än ETT handtag om dagen för att få en familj och ett hushåll att gå runt. Hon tycker bara inte att just HON ska behöva vara inblandad. Hon vill bo på ett all-inclusive-hotell och få allt serverat. (Fast det vill hon ju inte - det vet jag i egenskap av förälder. Hon skulle vara gladare om hon var del av hotellpersonalen!)

Men, som sagt: alla tips på hur jag motiverar henne att delta mottages med största tacksamhet och ödmjukhet!

[Luvisen]

Hej bluegoose!

Jag bara kikar in är. Ville bara säga att jag tycker om att läsa din tråd. Du jobbar så bra! Heja heja!

Värme!/Luvisen

[bluegoose]

Tack snälla Luvisen!

[bluegoose]

Måndag kväll och en del omställningstrassel, som vanligt.

Storasyster fick följa med en kompis hem efter fritids, så sexåringen och jag hade eftermiddag/tidig kväll på tumanhand. Vi veckohandlade tillsammans, hon var med och plockade undan varorna efteråt och hade ansvar för att koka ris. Så långt allt väl.

Men medan riset kokade lät jag henne gå iväg och titta på tv en stund. Tänkte det kunde vara skönt för henne att bara få sitta och häcka lite. När jag ropade till henne att maten var klar kom det ett protestvrål. Typiskt! Jag höll mig i alla fall lugn och meddelade bara i förbifarten att vill man äta kommer man nu. Sen blir det avdukat och ingen mer mat.

Så flickebarnet kom truligt ut i köket, ställde sig vid kortsidan av bordet - inte hennes plats, inte dukat där - och började gorma. "Hit med tallriken!" - skrek hon. Jag bad henne prata med vanlig röst, men hon fortsatte att skrika och knuffa mig. Jag såg henne i ögonen och sa mer bestämt att vi pratar med vanlig röst och vi knuffar inte varandra i vår familj. Hon skrek tillbaka. Jag bestämde mig för att ignorera henne och äta min mat i lugn och ro.

Så hon stod bredvid bordet och skrek om sin tallrik i ungefär en kvart, medan jag åt. När jag var klar började jag ställa undan efter mig och hon blev helt ifrån sig. Började gråta och skrika ännu högre, välte stolar och försökte hindra mig från att komma till diskmaskinen. Så ryckte hon åt sig sin tallrik och jag bestämde mig för att ge henne en chans att äta (för att vi skulle få en chans till lugn och ro senare på kvällen). Eftersom hon fortsatte att skrika så sa jag dock inget till henne, utan fortsatte att ignorera henne och gick iväg och utförde andra VIKTIGA SAKER.

Hon rumsterade om i köket en lång stund, men till slut satte hon sig ner och åt. Hon bad mig med lugn och vanlig röst att komma och sitta med henne, så då gjorde jag det. Hon var glad och pratsam. Vi pratade om hur det är att vara arg.

Sedan fick hon resa upp omkullvälta stolar (Ojdå, sa jag, här kan jag ju inte sitta, stolen ligger ju upp och ner!), torka upp kringslängd mat (Visst ska vi spela Blokus, älskling - fast först måste du ju städa upp lite.)

Resten av kvällen gick väldigt bra i alla fall. Vi spelade spel, storasyster läste läxa... Inga protester under vår gemensamma lässtund. Inget krångel vid nattningen. Sexåringen somnade på fem minuter.

Men jag undrar över detta med att ignorera. Hade det varit bättre att förvisa och skicka ut henne till badrummet? Vad är värst - att vara "osynlig" för sin mamma när man står mitt framför näsan på henne eller att bli bortskickad av henne?

Jag tycker detta är så svårt! Samtidigt är det ju inget alternativ att låta henne härja fritt, det blir ingen av oss hjälpt av... Vad säger ni, hur beter man sig som förälder egentligen???

[miniz]

Vad säger ni, hur beter man sig som förälder egentligen???

Som du gör! Det finns inget rätt alternativ som alltid funkar.
Man fàr läsa av stunden där och dà och det tycker jag du gör sà bra! :thumbsup:

Man kan tänka pà nyckelorden; leda, visa, lära och hjälpa.
Om man har de orden med sig i allt man gör, dà gör man "rätt".

Tänk vad lugna kvällar ni fàtt mot bara tre-fyra veckor sedan!
Bra jobbat, alla tre!

Kram.

[Stilla]

Det är så tydligt hur hon frågar om igen och om igen när hon kommer till dig, "hur var det nu vi skulle ha det, står du fast?" Och DU STÅR FAST! Jag är så jäkla impad! Att du behåller lugnet!
:thumbsup:

[bluegoose]

Tack snälla ni för att ni påminner mig om vad som hänt under de här veckorna!

Mycket vill ha mer, som bekant. Nu när allt egentligen flyter på rätt bra vill jag inte bara ha det bra, jag vill ha det perfekt!

Och tack snälla Stilla för att du påpekar att sexåringen FRÅGAR. Det är så lätt att glömma när hon stormar som värst.

I morse funkade allt i alla fall som smort.

Sexåringen vaknade med ett leende. Sedan ville hon i och för sig tjafsa lite om sina kläder - fast bara lite. Och sen var hon på banan, liksom. Åtog sig självmant att städa kattlådan. Jag fick komma ibland och titta och bli vederbörligen imponerad av alla stora bajskorvar och kissklumpar. (Gud vad bra dessa katter är - en oändlig källa till viktiga arbetsuppgifter och rolig distraktion.)

Den som krånglar mest är egentligen åttaåringen, som fortfarande tycker det är horribelt orättvist att hon ska behöva göra nytta i hushållet i stället för att titta på morgon-tv! Fast när man väl fått iväg henne till köket hoppar hon in i arbetet med liv och lust. Bidrar gärna med sin expertis om hur man på bästa sätt vispar till en omelettsmet. Så det blir nog bra det här.

Det skönaste är att jag själv inte är så arg och frustrerad längre. Och inte så rädd att allt är på tok med sexåringen. Nu känner jag att vi kommer att klara oss fint, på det hela taget. \:D/

[bluegoose]

Hej kära ni!

När jag nu har delat så mycket krångel och skrik vill jag passa på att dela lite skratt och sång också.

Min stora lilla A har inte haft ett skrikutbrott på ett helt dygn. Ta da!

Vid middagen igår var hon på väg att dra igång en veva, men jag påminde henne bestämt om att vid matbordet sitter man och äter och pratar. Behöver man skrika och bråka går man ut i badrummet och gör det klart. Efter det var det inte minsta tillstymmelse till skrik, varken under middagen eller senare. - Obs! Inte konfliktfritt, vi hade våra diskussioner - men utan skrik.

Även nattningen gick hur bra som helst. Hon tog lång tid på sig att somna, men var på gott humör hela tiden, stannade i sängen och pratade med sin docka. Helt ok för mig.

I morse vaknade hon före mig och kom in till mitt rum. Attans, tänkte jag, men bestämde mig för att köra "glada återseendet" i alla fall, fast i min säng. Så jag utropade glatt "Nämen hejsan, kom hit så jag får väcka dig!". Och så kröp hon ner hos mig en liten stund och vi tränade på "plus", flickans senaste stora passion. Det är så häftigt, för nu har hon FATTAT det! Och vi körde svåra grejer, fem plus tre, minsann!

Och hon accepterade utan problem att "nu kör vi sista plusset, sen måste vi gå upp".

Morgontrötta storasyster fick väckas förstås, men även hon vaknade vid gott mod. Systrarna klädde på sig gemensamt och tisslade och tasslade och fnissade om något medan jag gick i badrummet. Med ett visst besvär fick jag dem sedan att delta i frukostbestyren ("Ni måste komma och hjälpa mig nu, för katterna äter upp leverpastejen!!! ) (Hur skulle jag klara mig utan dessa kära katter.)

Sexåringen intog sedan sin frukost under SÅNG.

Båda barnen kom ihåg alla saker som skulle med till plugget och båda klädde på sig och kom utanför dörren utan mankemang.

Jamen en sån pangmorgon! \:D/ \:D/

[bluegoose]

Jag fortsätter att skriva en massa här, framför allt för att dokumentera lite för min egen skull - kan vara nyttigt att kunna gå tillbaka och jämföra och sätta saker i perspektiv.

Igår kväll gick allt bra ända tills godnattläsningen, då det var åttåringens tur att välja bok. Sexåringen gillade inte valet och satte igång att skrika om att vi inte skulle läsa den boken. Jag påminde henne om att skriket inte skulle vara i vardagsrummet, men hon förmådde inte hejda sig. Så jag gick iväg med henne till badrummet och bad henne släppa ut skriket där inne. Tre vändor till badrummet tog det.

Den här gången stannade jag inte kvar utanför badrumsdörren, utan gick tillbaka och tog upp läsningen igen. Ville inte att sexåringen skulle få styra hela lässtunden som hon har gjort tidigare. Sexåringen stannade kvar ganska länge i badrummet i alla fall och gormade, innan hon kom ut och fortsatte att skrika i vardagsrummet. Jag förde henne tillbaka till badrummet och bad henne skrika klart där inne, tills hon äntligen var redo att börja lyssna, efter tredje vändan. (Hon kom ut under ett mycket spännande avsnitt i boken och jag passade på att sänka rösten dramatiskt, så hon var ju tvungen att sluta skrika för att höra, hehehe.)

Hela skrikäventyret tog kanske 10-15 minuter, jämfört med 45 min-1 ½ timme som utbrotten kunde hålla på för ett par månader sedan. Så det är ju en enorm förbättring. Dessutom är stämningen mycket gladare och lugnare (inte minst från mig!) mellan utbrotten, så det har blivit väldigt mycket bättre överlag.

Själv är dock sexåringen väldigt missnöjd med att bli utskickad i badrummet. "Det verkar som om du VILL att jag ska skrika MER, mamma, för jag blir ledsen när du stänger in mig i badrummet," säger hon förtrytsamt. Jag lyssnar på henne och håller med om att nej, det är ju inte det jag vill och sen ber jag henne att komma med andra förslag till hur vi ska göra för att få slippa skriket=det höga ljudet. För det är ju inte själva A vi vill bli av med, och inte själva känslan hon har heller, bara det där illvrålandet som öronen krullar sig av...

Hon har dock inte några konkreta förslag själv än, mer än att vi inte "ska göra henne arg", vilket ju inte kommer att funka. Jag vill ju att hon ska få bli arg när hon är arg - och andra kan ju inte tassa på tå för att hålla henne på gott humör, så klart. Så hon kommer ju garanterat att bli arg en eller annan gång i sitt liv.

Våra funderingar och diskussioner fortsätter dock och min förhoppning är att hon ska känna sig mindre frustrerad och därmed få mindre skrikbehov av att vi pratar med varandra.

[Sarisparis]

Applâder! Ni verkar verkligen ha kommit in pâ ett nytt spâr, härligt för er allihopa! Jag är sâ imponerad av hur du lyckas behâlla ditt lugn och bara sakligt informera om vart skriket ska vara osv, samtidigt som du förblir positiv och glad. Dina flickor vet inte vilken tur de har med en mamma som du. Keep going!

[bluegoose]

Tack söta Sarisparis!

Just nu är det lite långtråkigt här. Inga dramer eller utspel så långt ögat kan nå, hihi.

Tösabiten gnölar och gnäller fortfarande en del, men numera räcker det med att a) ignorera, b) titta i ögonen och meddela bestämt att man pratar med vanlig röst (och sedan ignorera, återgå till NÅGOT MYCKET VIKTIGT JAG HAR ATT GÖRA och bara förutsätta att hon klarar sig prima). Jag har inte behövt hysta iväg henne till badrummet på hela helgen!

Bra saker: nattningen går smidigt och hon somnar ungefär kl. 20:15, vardag som helgdag. Hon vaknar av sig själv kl 6:30, vardag som helgdag. (Så hon får ungefär 10 timmar - ska jag försöka tvinga henne att sova mer på nåt sätt?) Hon klär på sig själv på morgonen, utan sammanbrott. Hon jobbar här hemma med liv och lust. Det mesta liksom bara funkar! Tjoho!

Sista lilla irritationsmomentet: Storasyster vägrar bestämt att delta i hushållsarbete. "Nä, det kan du göra!" är hennes ständiga svar. GRRR! Fast om vi leker att vi är en familj som levde "förr i tiden" och som bor i en timmerkoja, då kan hon göra precis hur mycket som helst:

Ta fram mjölk ur kylskåpet = mjölka getterna
Hänga tvätt = bereda skinn från jakten
Rosta bröd till frukosten = baka på en stenhäll
Dammsuga = sopa stampat jordgolv
Koka tevatten = koka vatten över öppen eld. Och så vidare.

När vi "leker timmerstuga" kan hon laga en hel måltid själv, hon ser att bord behöver torkas, golv dammsugas, katter matas och så vidare. Så jag är lite kluven: å ena sidan aningens sur över att hon nobbar delaktigheten så totalt och inte tycker att vårt vanliga vardagsliv är värt att lägga tid på, och känner mig dessutom handfallen när det gäller att motivera henne på ett konstruktivt sätt. (Vill för liv och pina inte hamna i nåt slags martyrskap!) Å andra sidan nöjd med att hon faktiskt ändå vet och ser och kan så mycket om vad som behöver göras, även om hon behöver piffa till jobbet med en lek. Och - varför skulle det vara så fel, egentligen? Allt som gör vardagen rolig och spännande måste ju vara bra... Och jobbet blir ju gjort. Och vi pratar och skrattar och umgås under tiden. Jag tror jag bestämmer mig här och nu för att bara vara nöjd med att hon hugger i och gör nytta!

[chokladkaninen]

Hej Bluegoose!

Jag har inga 6- eller 8-åringar men följer din tråd med stor förtjusning och behållning ändå 8) - även 2- & 4-åringarna kommer ju att komma dithän så småningom, förhoppningsvis. Jag tycker att du jobbar på fantastiskt bra och verkar vara en fantastiskt rolig och uppfinningsrik mamma (förutom bergfast och trygg, då, det har du ju visat sedan du började skriva! ). Bravo! :thumbsup:

Om 8-åringen tänkte jag bara att arbetsuppgifterna kanske är för simpla? Det kanske inte är tillräckligt motiverande (dvs tillräckligt övertygande nödvändigt för er gemensamma överlevnad) att hon gör del-uppgifter - hon kanske behöver Rejäla Utmaningar för att ta den sociala delaktigheten på allvar? Typ planera en middag, handla till den, laga den, städa efter den?

[miniz]

Skriver under pà vad chokladkaninen skrev.
Och se till att behöva henne pà riktigt.
Om hon inte gör det blir det ju inte gjort.
Ni kan ha ett familjemöte var ni kan diskutera vad som behövs göras och vem som kan göra vad.

Kom ihàg att 8-àringen ocksà fràgar. Nä, det behöver jag väl inte, eller behöver jag det? Behövs jag?

Hon hade haft bra av lite mera sömn, du kan lägga henne 10 minuter tidigare nàgra dagar. Sà fàr hon kanske mera sömn.

Och som vanligt jobbar du sà bra med dina tösabitar! :thumbsup:

Kram.

[bluegoose]

Här fortsätter polletterna att trilla ner, så att det bara skramlar i skallen på mig - det är rena jackpoten.

Sexåringen sov 11 timmar i natt! Måste vara första gången sedan hon var bebis, stackars barn. Nåja, nu är det ordning på torpet i alla fall. Synd att det är dags att lämna över henne till pappan nu, när vi har så fint flyt. Fast bra utgångsläge inför nästa barnvecka (måste tänka positivt!).

Och självklart behöver åttaåringen STÖRRE utmaningar. - När jag läste igenom vad jag själv skrivit så fattar jag att hon ju formligen ropat och bönat och bett om det.

Jag la upp förslaget ungefär så här: "Nu när du är så här stor och redan har blivit åtta och ett halvt år, så undrar jag om du inte skulle vilja ta hand om en middag själv varje vecka? Bestämma maten själv och handla och allt?"

Jaaa!!! skrek åttaåringen lyckligt och började genast planera. Lördagar ska det bli, minsann. Och du får betala i affären, tillade hon.

Förhoppningsvis är hon lika entusiastisk när dagen väl kommer - det dröjer ju lite nu, när pappaveckan kom i vägen så olägligt. Nåja, det brukar ordna sig.

Tack snälla, snälla ni för all feedback och glada tillrop. De betyder väldigt mycket!