Läkaren frågade om jag ville veta könet och vi hade pratat igenom det innan. Både pappa H och jag var lika övertygade om att vi inte ville veta det, så jag sade nej. Känner att det liksom hör till resans gång, även om man är lite nyfiken. Kanske hade jag velat veta det om det inte varit normalt, för att ta adjö, men jag vet inte.
Nu är jag bara helt övertygad om att jag sade rätt och skulle jag ångra mig, då har min barnmorska alla uppgifter från provet, så då kan hon tala om det.
Och förresten, när min syster fick en efterlängtad flicka behöver jag inte känna någon "press" alls. Kan faktiskt inte bry mig mindre om kön! Det blir det det blir, helt enkelt.
(Fast jag tror att det blir en lillebror... Shhhh, säg inget till Walle!)
{|= 