Jag är mållös! Vilken tråd, vilket forum, vilka underbara, kloka människor! Jag har skrivit ut era inlägg och ska läsa dem som kvällslektyr och i morgon ska mamma och mina syskon få läsa.Värsta störstaste kramen från en lite mindre sorgsen Lua.
Surkål och ödlor
-
Lua
Apropå det här med döden och livet efter detta. Det finns en barnbok som min mamma berättade om. Hon köpte den och läste för mina barn när deras gamlafarfar (min farfar) gick bort vid nyår. Jag minns inte vad den heter, men budskapet var så himla vackert.
Boken handlar om ett samhälle med någon form av djur (det kan vara att jag är påverkad av Päivis fjärilar, men jag tror att det är maskar eller puppor av något slag). Maskarna lever där tillsammans och ibland försvinner någon av dem och kommer aldrig tillbaka. De som är kvar säger till varandra att de måste hålla ihop, och om någon av dem skulle försvinna så lovar de att komma tillbaka och berätta vad de har varit med om. Så en dag är det en av huvudpersonerna som tar sig ut från detta samhälle.
Han ser världen utanför och ser att den är fantastiskt vacker (det är här jag tror att fjärilarna kommer in
). Samtidigt tänker han att han måste ta sig tillbaka till sina kompisar och berätta hur vackert det är "där ute". Men så inser han att han inte ser likadan ut. De kommer inte att känna igen honom om han kommer tillbaka! Därför avstår han.
Tänk om det är så! Det känns trösterikt att tänka på, tycker jag. Det som kommer efter det här livet är något vackert men det innebär också att vi förvandlas till något annat eller någon annan än den vi är i dag.
K-ina, du vet kanske vilken bok jag menar? Även om det var en barnbok hjälpte bara tanken på innehållet mig när jag var ledsen för min farfar...
Boken handlar om ett samhälle med någon form av djur (det kan vara att jag är påverkad av Päivis fjärilar, men jag tror att det är maskar eller puppor av något slag). Maskarna lever där tillsammans och ibland försvinner någon av dem och kommer aldrig tillbaka. De som är kvar säger till varandra att de måste hålla ihop, och om någon av dem skulle försvinna så lovar de att komma tillbaka och berätta vad de har varit med om. Så en dag är det en av huvudpersonerna som tar sig ut från detta samhälle.
Han ser världen utanför och ser att den är fantastiskt vacker (det är här jag tror att fjärilarna kommer in
). Samtidigt tänker han att han måste ta sig tillbaka till sina kompisar och berätta hur vackert det är "där ute". Men så inser han att han inte ser likadan ut. De kommer inte att känna igen honom om han kommer tillbaka! Därför avstår han.Tänk om det är så! Det känns trösterikt att tänka på, tycker jag. Det som kommer efter det här livet är något vackert men det innebär också att vi förvandlas till något annat eller någon annan än den vi är i dag.
K-ina, du vet kanske vilken bok jag menar? Även om det var en barnbok hjälpte bara tanken på innehållet mig när jag var ledsen för min farfar...
Anna, stolt mamma till Storprins född -98, Sessa född -00 och Pojkpiraya, född -04!
-
Gäst
Åh, DEN teorin gillar jagJannika skrev: JennyH, jag vill inte verka okänslig men jag tycker mig kunna se ett visst samband mellan alla bortdöende äldre manliga släktingar och den nya skjutsen med pojkar till jorden. Nån sorts balans kanske?
! Lua, har inte skrivit något till dig i någon tråd än... Vet inte vad jag ska skriva, men jag skickar världens största kram till dig, och en till Alva också.
Jag gillar också teorin med nya pojkar som kommer efter äldre manliga släktingar. "släkten kommer och släkten går" som det står i psalmen. Balans var ordet!OM man föds igen... så undrar jag nog ibland om inte åtminstone en del av min pappa finns i lillkillen här hemma. När han var nyfödd fick jag bestämt den känslan... Jag rös till, bara under nån tiondels sekund, och kände en sån samhörighet... Det var som om jag såg rakt in i mina egna ögon eller i min pappas - vi var väldigt lika har man berättat. Själv har jag ju inte så många minnen... Mamma reagerade på samma sätt när hon såg Gustav. Hon blev helt ställd till att börja med. Nu ser jag ju ingen pappa längre - nu ser jag skruttgubben för den han är, men vi har en speciell connection han och jag.
Min morfar sa precis innan han dog: - jag är inte rädd, jag är bara nyfiken... Precis så önskar jag att jag kan få känna det när det är dags för mig att dö. Mamma min har arbetat inom sjukvården i alla år och suttit vid många dödsbäddar. Hon har samma nyfikenhet som min morfar hade och en trygg förvissning om att livet inte är slut där och då.
Böcker om sorg.... Ett ämne som ligger mig nära hjärtat. Jag bearbetar fortfarande min egna sorg inser jag och en väg är, som alltid i mitt fall, genom böcker....
Jag vet inte vilken barnbok du skriver om Gablex. Det känns bekant men inga klockor ringer... Många underbara berättelser finns det iallafall. Härom året kom en så fin bilderbok om en gammal elefant som ville dö. Hans vän musen ville inte släppa taget om honom. Musen vågade inte erkänna att det var dags för elefanten att gå över bron till sina döda släktingar... Så, till sist, inser musen det och förstår också att han måste hjälpa elefanten att gå. Han lagar hängbron som är trasig och tar farväl av sin goda vän. Den boken skildrar ett avsked med en älskad sjuk person på ett sätt som tröstar både gammal och ung tycker jag. Om någon vill läsa så heter den Vägen till elefantriket av Laurence Bourguignon. Jag googlade litet för att hitta titeln och hittade den här sidan... Måste bara slänga in länken för den var så bra... http://www.lund.se/templates/Page____65504.aspx
Apprå på böcker - och Paris... Har ni läst Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda? Jag hörde talas om boken om och om igen och då blir jag litet obstinat... Får plötsligt för mig att min egen smak är så exklusiv så att jag omöjligtvis inte kan uppskatta det som andra uppskattar. Så tar jag mitt förnuft till fånga och inser att K-ina är mainstream och har alltid varit...
Så jag läste boken - och jag njöt! DET var feelgood vill jag lova. Plötsligt har jag ett enormt sug efter att få gå en kurs i teckning och varför inte flytta till Paris och börja skapa KONST. Eller om jag ska laga god mat??? Och öppna en liten restaurang som ingen kan motstå... 
Eller kanske bara bli litet så där härligt fri och obunden. Sälja radhuset och Toyotan, ta ungarna och sambon och ge mig iväg nånstans... Eller... så läser jag nån mer bok! Idag har jag firat min förstfödde! Han fyllde 8 år och vi började fira redan igår kväll. Vi var på Spiderwick på bio och det är fantastiskt att gå på bio som man själv uppskattar med en unge som kan läsa textremsan själv! Jippie! Jag gillar livet som mamma!!! Idag har vi käkat våfflor med sylt och grädde och han har fått Melodifestivalskivan, en bok och ett nytt Singstar-PS2-spel... Presenter som JAG också gillar! En bra dag för hela familjen!!!
Good Night out there, where ever you are... (Vem minns vem som sa så?)
Kramisar!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Jag gillar också teorin med nya pojkar som kommer efter äldre manliga släktingar. "släkten kommer och släkten går" som det står i psalmen. Balans var ordet!OM man föds igen... så undrar jag nog ibland om inte åtminstone en del av min pappa finns i lillkillen här hemma. När han var nyfödd fick jag bestämt den känslan... Jag rös till, bara under nån tiondels sekund, och kände en sån samhörighet... Det var som om jag såg rakt in i mina egna ögon eller i min pappas - vi var väldigt lika har man berättat. Själv har jag ju inte så många minnen... Mamma reagerade på samma sätt när hon såg Gustav. Hon blev helt ställd till att börja med. Nu ser jag ju ingen pappa längre - nu ser jag skruttgubben för den han är, men vi har en speciell connection han och jag.
Min morfar sa precis innan han dog: - jag är inte rädd, jag är bara nyfiken... Precis så önskar jag att jag kan få känna det när det är dags för mig att dö. Mamma min har arbetat inom sjukvården i alla år och suttit vid många dödsbäddar. Hon har samma nyfikenhet som min morfar hade och en trygg förvissning om att livet inte är slut där och då.
Böcker om sorg.... Ett ämne som ligger mig nära hjärtat. Jag bearbetar fortfarande min egna sorg inser jag och en väg är, som alltid i mitt fall, genom böcker....
Jag vet inte vilken barnbok du skriver om Gablex. Det känns bekant men inga klockor ringer... Många underbara berättelser finns det iallafall. Härom året kom en så fin bilderbok om en gammal elefant som ville dö. Hans vän musen ville inte släppa taget om honom. Musen vågade inte erkänna att det var dags för elefanten att gå över bron till sina döda släktingar... Så, till sist, inser musen det och förstår också att han måste hjälpa elefanten att gå. Han lagar hängbron som är trasig och tar farväl av sin goda vän. Den boken skildrar ett avsked med en älskad sjuk person på ett sätt som tröstar både gammal och ung tycker jag. Om någon vill läsa så heter den Vägen till elefantriket av Laurence Bourguignon. Jag googlade litet för att hitta titeln och hittade den här sidan... Måste bara slänga in länken för den var så bra... http://www.lund.se/templates/Page____65504.aspx
Apprå på böcker - och Paris... Har ni läst Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda? Jag hörde talas om boken om och om igen och då blir jag litet obstinat... Får plötsligt för mig att min egen smak är så exklusiv så att jag omöjligtvis inte kan uppskatta det som andra uppskattar. Så tar jag mitt förnuft till fånga och inser att K-ina är mainstream och har alltid varit...
Så jag läste boken - och jag njöt! DET var feelgood vill jag lova. Plötsligt har jag ett enormt sug efter att få gå en kurs i teckning och varför inte flytta till Paris och börja skapa KONST. Eller om jag ska laga god mat??? Och öppna en liten restaurang som ingen kan motstå... Eller kanske bara bli litet så där härligt fri och obunden. Sälja radhuset och Toyotan, ta ungarna och sambon och ge mig iväg nånstans... Eller... så läser jag nån mer bok! Idag har jag firat min förstfödde! Han fyllde 8 år och vi började fira redan igår kväll. Vi var på Spiderwick på bio och det är fantastiskt att gå på bio som man själv uppskattar med en unge som kan läsa textremsan själv! Jippie! Jag gillar livet som mamma!!! Idag har vi käkat våfflor med sylt och grädde och han har fått Melodifestivalskivan, en bok och ett nytt Singstar-PS2-spel... Presenter som JAG också gillar! En bra dag för hela familjen!!!
Good Night out there, where ever you are... (Vem minns vem som sa så?)
Kramisar!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Jag gillar också teorin med nya pojkar som kommer efter äldre manliga släktingar. "släkten kommer och släkten går" som det står i psalmen. Balans var ordet!OM man föds igen... så undrar jag nog ibland om inte åtminstone en del av min pappa finns i lillkillen här hemma. När han var nyfödd fick jag bestämt den känslan... Jag rös till, bara under nån tiondels sekund, och kände en sån samhörighet... Det var som om jag såg rakt in i mina egna ögon eller i min pappas - vi var väldigt lika har man berättat. Själv har jag ju inte så många minnen... Mamma reagerade på samma sätt när hon såg Gustav. Hon blev helt ställd till att börja med. Nu ser jag ju ingen pappa längre - nu ser jag skruttgubben för den han är, men vi har en speciell connection han och jag.
Min morfar sa precis innan han dog: - jag är inte rädd, jag är bara nyfiken... Precis så önskar jag att jag kan få känna det när det är dags för mig att dö. Mamma min har arbetat inom sjukvården i alla år och suttit vid många dödsbäddar. Hon har samma nyfikenhet som min morfar hade och en trygg förvissning om att livet inte är slut där och då.
Böcker om sorg.... Ett ämne som ligger mig nära hjärtat. Jag bearbetar fortfarande min egna sorg inser jag och en väg är, som alltid i mitt fall, genom böcker....
Jag vet inte vilken barnbok du skriver om Gablex. Det känns bekant men inga klockor ringer... Många underbara berättelser finns det iallafall. Härom året kom en så fin bilderbok om en gammal elefant som ville dö. Hans vän musen ville inte släppa taget om honom. Musen vågade inte erkänna att det var dags för elefanten att gå över bron till sina döda släktingar... Så, till sist, inser musen det och förstår också att han måste hjälpa elefanten att gå. Han lagar hängbron som är trasig och tar farväl av sin goda vän. Den boken skildrar ett avsked med en älskad sjuk person på ett sätt som tröstar både gammal och ung tycker jag. Om någon vill läsa så heter den Vägen till elefantriket av Laurence Bourguignon. Jag googlade litet för att hitta titeln och hittade den här sidan... Måste bara slänga in länken för den var så bra... http://www.lund.se/templates/Page____65504.aspx
Apprå på böcker - och Paris... Har ni läst Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda? Jag hörde talas om boken om och om igen och då blir jag litet obstinat... Får plötsligt för mig att min egen smak är så exklusiv så att jag omöjligtvis inte kan uppskatta det som andra uppskattar. Så tar jag mitt förnuft till fånga och inser att K-ina är mainstream och har alltid varit...
Så jag läste boken - och jag njöt! DET var feelgood vill jag lova. Plötsligt har jag ett enormt sug efter att få gå en kurs i teckning och varför inte flytta till Paris och börja skapa KONST. Eller om jag ska laga god mat??? Och öppna en liten restaurang som ingen kan motstå... Eller kanske bara bli litet så där härligt fri och obunden. Sälja radhuset och Toyotan, ta ungarna och sambon och ge mig iväg nånstans... Eller... så läser jag nån mer bok! Idag har jag firat min förstfödde! Han fyllde 8 år och vi började fira redan igår kväll. Vi var på Spiderwick på bio och det är fantastiskt att gå på bio som man själv uppskattar med en unge som kan läsa textremsan själv! Jippie! Jag gillar livet som mamma!!! Idag har vi käkat våfflor med sylt och grädde och han har fått Melodifestivalskivan, en bok och ett nytt Singstar-PS2-spel... Presenter som JAG också gillar! En bra dag för hela familjen!!!
Good Night out there, where ever you are... (Vem minns vem som sa så?)
Kramisar!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Heeeej Ewa!
Nella är ännu oskriven men pappa och stordotter proteinare, mamma och söner fett- och kolhydratare varav mamma och liten son sötsaksjunkies. Det blir svårt att samordna måltiderna med den här familjesammansättningen.
Idag stod Nella på alla fyra med raka ben och försökte sedan ställa sig upp utan nåt att hålla i!
Que? Vad är det för variant? Aldrig sett förut.
Nej miar70, jag fattar inte riktigt. Å eller O? Är slut-E stumt eller uttalat? Och långt I?
Gablex, jag ska nu njuta av mitt alldeles egna bildspel från din passage rit. Och TACK för Paris-guide. Jag ska klippa ut och spara till min resa. Tack!
Nu tror jag att vår Nancy har en bökig dag med sin diabetes för jag har inte sett/hört av henne på hela dagen. Heja Nancy! Du har trots allt kommit en lång bit på gravidvägen. Jag är så nyfiken på vad det är för en liten person därinne i lilla magen.
Kram alla!
Jannika
Jamenvisst! Så är det säkert. Nike är ingen storätare och inte någon matnjutare av rang heller. Då gäller det att hugga in på det högoktaniga. Visst är det intressant hur kroppen vet en massa saker?Ewa skrev:En likadan som min lilla muskelbyggare - eller proteintjejen som hon ofta kallas här hemma . Går direkt på superbränslet, liksom.
Nella är ännu oskriven men pappa och stordotter proteinare, mamma och söner fett- och kolhydratare varav mamma och liten son sötsaksjunkies. Det blir svårt att samordna måltiderna med den här familjesammansättningen.
Idag stod Nella på alla fyra med raka ben och försökte sedan ställa sig upp utan nåt att hålla i!
Que? Vad är det för variant? Aldrig sett förut. Nej miar70, jag fattar inte riktigt. Å eller O? Är slut-E stumt eller uttalat? Och långt I?
Gablex, jag ska nu njuta av mitt alldeles egna bildspel från din passage rit. Och TACK för Paris-guide. Jag ska klippa ut och spara till min resa. Tack!
Nu tror jag att vår Nancy har en bökig dag med sin diabetes för jag har inte sett/hört av henne på hela dagen.
Heja Nancy! Du har trots allt kommit en lång bit på gravidvägen. Jag är så nyfiken på vad det är för en liten person därinne i lilla magen.Kram alla!
Jannika
Jannika skrev:Nej miar70, jag fattar inte riktigt. Å eller O? Är slut-E stumt eller uttalat? Och långt I?
Nej, jag kunde förstå att min beskrivning av uttal inte var så... lysande Det ska vara O, inte å, och E ska uttalas men inte så långt! O-liiine!
Jag får ta det live i augusti annars
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)Tack gulliga du, Gablex, för titten! Ni är ju apsnygga både du och Mr Cool. Inte undra på att barnen är så bedårande söta, det var det jag misstänkte...
JAG tycker du är MYCKET snyggare än Pam. Och när har jag fel sist? Nancy, eller hur?
Så ditt mål att vara en snygg, smal och smart (men DET var väl uppfyllt för lääänge sen, typ när du föddes? ) 40-åring klarade du med bravur.
Kånngrätjuläjschånns!
Kram Jannika
JAG tycker du är MYCKET snyggare än Pam. Och när har jag fel sist? Nancy, eller hur?
Så ditt mål att vara en snygg, smal och smart (men DET var väl uppfyllt för lääänge sen, typ när du föddes?
) 40-åring klarade du med bravur. Kånngrätjuläjschånns! Kram Jannika
-
Nancy
Raraste överödla Jannika, jag ÄR verkligen en otrogen trådhoppa och ibland orkar jag bara läsa men kommer mig inte för att skriva något.
Skitdiabetesen håller sig i schack så länge jag sköter mig MEN psyket börjar känna av att kosten handlar om tvång lika mycket som frivillig önskan. Egen drivkraft är alltid bättre.
Foglossning verkar det ju dessutom ha blivit dags för...
Breder ut mig i tråden med gravidkrämpor men vill berätta för er varför jag är så ryckig i mitt tråddeltagande, ja forumdeltagande i stort.
På söndag är det v.17+0. Om två veckor halvvägs i graviditeten.
Bidrar idag med anektot från mitt rapporteringssamtal med Östra (ringer varannan vecka och rapporterar blodsockervärden).
Bakgrund: Är snittat två ggr och tänkte inte börja med vaginal förlossningar denna tredje gång. Men, kanske inte skall ta för givet att alla känner till just detta faktum...
Nancy: "Vad händer längre fram i graviditeten, blir man inskriven på speccialförlossningen ÄVEN om man lyckas slippa insulin
BM: "Ja, det blir man".
Nancy: "Vem bokar tid för förlossningen då, är det min vanliga BM "
BM: (måste ha tänkt så det knakade förstår jag nu i efterhand och undrat hur denna blivande trebarnsmor ens lyckats förstå hur de små liven blir till...)
"Nja... det går ju inte att BOKA in en förlossning..."
Nancy: "Åh, men jag är snittad två ggr"
BM: "Ok, då förstår jag. Din läkare på MVC skriver en remiss och sen får du en tid för snittet".
Först efter telefonsamtalet insåg jag hur det måste ha snurrat i huvudet på den stackars barnmorskan... 8)
I övrigt vill jag säga att jag tycker att denna tråd är fantastisk, att Gablex naturligtvis är snyggare än Pam (Jannika har alltid rätt), att blandingen av humor, allvar, religion, vardagsbetraktelser och numera även fonetik är helt bedårande.
Love from Nancy
Skitdiabetesen håller sig i schack så länge jag sköter mig MEN psyket börjar känna av att kosten handlar om tvång lika mycket som frivillig önskan. Egen drivkraft är alltid bättre.
Foglossning verkar det ju dessutom ha blivit dags för...
Breder ut mig i tråden med gravidkrämpor men vill berätta för er varför jag är så ryckig i mitt tråddeltagande, ja forumdeltagande i stort.
På söndag är det v.17+0. Om två veckor halvvägs i graviditeten.
Bidrar idag med anektot från mitt rapporteringssamtal med Östra (ringer varannan vecka och rapporterar blodsockervärden).
Bakgrund: Är snittat två ggr och tänkte inte börja med vaginal förlossningar denna tredje gång. Men, kanske inte skall ta för givet att alla känner till just detta faktum...
Nancy: "Vad händer längre fram i graviditeten, blir man inskriven på speccialförlossningen ÄVEN om man lyckas slippa insulin
BM: "Ja, det blir man".
Nancy: "Vem bokar tid för förlossningen då, är det min vanliga BM
"BM: (måste ha tänkt så det knakade förstår jag nu i efterhand och undrat hur denna blivande trebarnsmor ens lyckats förstå hur de små liven blir till...)
"Nja... det går ju inte att BOKA in en förlossning..."
Nancy: "Åh, men jag är snittad två ggr"
BM: "Ok, då förstår jag. Din läkare på MVC skriver en remiss och sen får du en tid för snittet".
Först efter telefonsamtalet insåg jag hur det måste ha snurrat i huvudet på den stackars barnmorskan...
8) I övrigt vill jag säga att jag tycker att denna tråd är fantastisk, att Gablex naturligtvis är snyggare än Pam (Jannika har alltid rätt), att blandingen av humor, allvar, religion, vardagsbetraktelser och numera även fonetik är helt bedårande.Love from Nancy
-
Fjällfolket
Hello surödlor!
Har en dålig dag med mycket värk... men jag vill i korthet ge samtalet om vad som sker "före och efter" denna upplevelse från slutet av min graviditet:
De 2 nätter jag mådde som sämst, och då även bebis Bonzo var betänkligt lugn i magen, vaknade jag av att Lillchippen (skoterolyckan, om ni minns..? ) stod och höll sina händer beskyddande över bebismagen. Natt 2 log han mot mig. Då visste jag att bebis var ok!
Intressant läsning i ämnet:
Många liv, många mästare av Brian Weiss
För övrigt skrevs många kloka och vackra tankar av kärleksfulla forumister i den tråd jag startade i klagomuren efter lillchippens olycka...
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11007
Tack för att surödlan finns, och är..
/ Fjällmor
Har en dålig dag med mycket värk... men jag vill i korthet ge samtalet om vad som sker "före och efter" denna upplevelse från slutet av min graviditet:
De 2 nätter jag mådde som sämst, och då även bebis Bonzo var betänkligt lugn i magen, vaknade jag av att Lillchippen (skoterolyckan, om ni minns..? ) stod och höll sina händer beskyddande över bebismagen. Natt 2 log han mot mig. Då visste jag att bebis var ok!
Intressant läsning i ämnet:
Många liv, många mästare av Brian WeissFör övrigt skrevs många kloka och vackra tankar av kärleksfulla forumister i den tråd jag startade i klagomuren efter lillchippens olycka...
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11007
Tack för att surödlan finns, och är.. / Fjällmor