Surkål och ödlor

[miar70]

Åh, Lua, så vackert du skriver, jag bara låter tårarna trilla ...

Precis som du skriver, så blev tankarna på Gud och livet efter det här mycket mer påtagliga när pappa dog. Jag var också med, jag stod vid hans sida, med mamma, och det som hände när min pappa försvann från det här livet, gjorde mig säker på att det finns nåt annat som vi möter!
Min pappa hade inte varit kontaktbar på många månader, han hade alzheimers och levde i sin egen bubbla, men alldeles innan han tog sista andetaget så tittade han upp, med sin "vanliga" blick, in i mammas ögon, och sedan över hennes axel. och bort mot något som inte vi såg. Men HAN såg något, och han log och såg så lycklig ut, och en tår rann ner för hans kind. Sen suckade han och när mamma sa "gå nu, vi ses sen" då dog han, lugnt och fint
Och vi kände nästan hur hans själ lämnade kroppen, och att han fick det bra.
Och ibland kan jag känna att han finns runt oss, att han ser oss och ler och gråter med oss. OCh ibland undrar jag om barnen, de små, kan se saker vi vuxna avtrubbade inte kan, för de två minsta var ju inte ens födda när morfar dog, och Oline var bara 1½ år, men de kan helt plötsligt prata om "poppa" (som de kallar honom) och säga "poppa är rolig, han" eller "där gick poppa och letade efter en såg" "poppa gillar hundar han" osv...

Så jag tror på nåt annat, på en fortsättning Det är min fulla övertygelse...

Kram till dig, det är en jobbig tid innan begravningen tycker jag, ta hand om varandra

[kattklo]

Allt får perspektiv förstås. Kära Lua.
Ja vad händer efter döden?
Min farfar, som var i symbios med min pappa, dog hemma i min pappas hem för ett par år sen. Pappa ville ha honom där den sista tiden. Torka spyor och bajs, försöka mata..
Det var cancern som åt upp honom, snabbt, inifrån.
Jag satt vid den där sängen i flera timmar, ibland yrade farfar, då satt han bakpå en hästvagn och åkte runt i byarna och sålde ytterrockar. Ibalnd var han helt klar och frågade mig
- Det är kört nu va?!

Nåväl var vill jag komma? Jo när han väl dör, drar sista andetagen, då dröjer det en vecka ungefär, sen drömmer jag att han går in i en stor björk, han skrattar och det är en massa guldblänk och guldglitter överallt. Björken sluter sig bakom honom. Jag berättar om drömmen för min pappa och den tröstar honom.
Min farfar älskade skogen och träden och björkarna och att jobba med timmer och ved ska väl tilläggas.
Min pappa som inte är ett dugg religös behövde ändå höra om björken, likväl som om små fåglar på fönsterbleck och andra tecken.

[Gablex]

Kära kära Lua - all min sympati till dig Så obeskrivligt sorgligt för er .

Vad som händer efter döden? Jag tror att alla själva bildar sig en uppfattning om det och förhoppningsvis kan man vila i den. För egen del är jag helt övertygad om att det liv vi lever här inte är det enda eller sista som händer. Det är för "platt" om det bara ska finnas denna dimension.

Jag tror också att våra kära som inte finns med oss längre ibland kan försöka ta kontakt med oss, men att man kanske är olika känslig för de där försöken. Drömmar är nog en klassisk "ingångsväg". Vid några tillfällen har jag känt en närvaro, som jag tror är mina morföräldrar, och en fullständig frid komma över mig tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra. Min mormor och morfar dog med fem års mellanrum, men jag är helt säker på att de är tillsammans nu.

Jag tänker på dig Lua. Det är en jobbig tid du har framför dig, men det kommer att bli bra igen. Inte likadant, men ändå bra.

[Gäst]

Okej Lua nu har jag lagt mina barn (eller ja, Sofia lade sig själv idag ) så här kommer mina funderingar:

Jag förlorade min pappa för 23 år sedan. Sedan dess har jag haft gott om tid att fundera och läsa - i lika stora delar.

Till en början var jag jättearg. Dumma Gud som skulle ta just MIN pappa - vänta bara när jag skulle få träffa den där Guden jag skulle slå honom HÅRT för det fanns ju inte hur dum han var! Ungefär... en tioårings rättmättiga vrede, helt enkelt.

Ett år senare hade den värsta ilskan lagt sig och nu var jag törstig på riktiga svar istället: jag började läsa på. Statsbiblioteket fick en ivrig besökare av mig - särskilt då avdelningen religion/psykologi. De vuxna besökarna som browsade bland samma böcker och samma hyllor som jag tittade lite på elvaåringen med bister uppsyn som plockade ner bok efter bok med bestämd min - men jag var ju tvungen att få veta! Vad FANNS efter döden? Fanns det NÅGOT som de olika religionerna var överrens om SKULLE jag få träffa min pappa någon mera gång Jag bar hem travar av böcker och läste på och funderade, och funderade och läste på och läste mera och tänkte mera... detta medan mina jämnåriga suckade över vilken ögonfärg Jon Bon Jovi EGENTLIGEN hade och undrade över ifall Christer i parallellklassen VERKLIGEN var ihop med Johanna eller var det bara som hon skröt? :-k

Jag hittade i alla fall något som fick hjärtat att sjunga. Men det kom lite i etapper. Det första som lät förnuftigt var (och tro mig, det var VÄLDIGT viktigt att det lät förnuftigt... 8-[ ) detta att vi lever fler gånger. På något vis hade jag alltid vetat. Jag hade en del minnesbilder från då jag var fyra som var lite udda om man säger som bekräftade DEN teorin. Jag bestämde mig genast för att jag och pappa hade levt flera liv tillsammans minsann. 8)

Senare, mycket senare, kanske i tjugoårsåldern, hittade jag böckerna av Neale Donald Walsch "Samtal med Gud" och pusselbitarna började trilla på plats: så klart! #-o Det var väldigt befriande läsning och jag rekommenderar varmt den trilogin ifall man behöver lite hjärtetröst och själaro. För mig var det fullkomligt logiskt att vi är alla en del av det stora - skaparkraften. Som en del av skaparkraften har vi samma förmågor som originalet de flesta av oss tror bara inte på det - och kommer det då någon som faktiskt VISAR oss, i konkret HANDLING blir vi sura och korsfäster, därefter heligförklarar. "DU kunde göra allt det där, men inte JAG." (Varför inte..? :-$ )

Jag tror att vi är här för att vi vill uppleva. Det räcker inte för oss att vi VET att vi är the grand supreme allt som finns, vi vill ha UPPLEVELSEN. Och det är det som den fysiska världen är skapad till för. För att vi skall få upplevlesen. Av att vara Skaparen. 8-[ Alla. Nu. Idag.

Således finns ingen "död" för mig längre. Det finns metamorfos till andra nivåer och planer - precis som fjärilen som i larvstadiet inte kunde drömma om livet som fjäril har vi svårt för att se vad som kan tänkas komma när vi förpuppas ut ur det här fysiska skalet. Och vi återvänder. "Den HÄR gången skall jag minsann se RAKT igenom illusionen, plättlätt, och jag skall skapa mig ett fantastiskt liv som den Gudavkomma jag är... hej-å-hå, nu reser jag!" \:D/ Sedan landar vi, i den fysiska kroppen och glömmer allt, lagom till att vi börjar prata. Jag tror att Sofia vet, fortfarande. För henne är det fortfarande precis så enkelt, henne har jag än så länge inte lyckats fjättra i "du kan inte, det går inte, glöm det där det är faarligt" - fållan. Jag hoppas att jag kan låta bli.

Jag vet inte om något av det här kan vara någon som helst tröst för dig, för även om jag skulle vetat allt det här då, 1985 så skulle ju inte saknaden känts mindre tung. Någon som jag älskade hade gått någon vart dit jag inte kunde följa efter. Det fanns vardagsrutiner att sluta sakna honom i, ett helt liv att sluta sakna honom i. Och det var INTE lätt. Sista pusselbiten sätter jag på plats nu, i och med att jag själv har blivit förälder.

[Jannika]

Alla älskade cybervänner, vad jag är glad att ni finns! Allihopa!

Och välkomna tillbaka alla som varit frånvarande. Det kan inte finnas en liknande tråd på ett endaste annat föräldraforum i hela världen, eller vad? Jag som numera sköter lite extra om Diskussionsforum har fått inblick i de mest hårresande trådar på andra forum. Surödlan är ett unikum på det allra bästaste vis.

Lua. Mitt varmaste deltagande. Jag tror som Päivi. Vi lever många liv tillsammans, man får alltid fler chanser att träffa de man älskar och lösa det som blev olöst i det här livet.

JennyH, jag vill inte verka okänslig men jag tycker mig kunna se ett visst samband mellan alla bortdöende äldre manliga släktingar och den nya skjutsen med pojkar till jorden. Nån sorts balans kanske?

Päivi, har ni provat att ge gossen surkål? Eller annan mat med mycket lactobaciller i? Det låter som en anings obalans i tarmfloran. Men sen tror jag också att vissa individer är mer benägna att odla horror farts. Nike, min lilla speta till unge med ett ansikte som sötaste docka kan klämma ur sig rökare man aldrig kunde tro komma ur en så liten kropp. Och inte skäms hon för sig heller, utan ser uppriktigt lycklig ut när man frågar om det var hon som kom till. Ja-ja. Hon har iofs en särskild förtjusning för bönor av alla de slag. Hon är, och har varit från start, en proteintorsk.

miar70, lilla fröken Oline då! Direktkontakt med Poppa.

Gablex, nu vill vi höra om din passage rit!

Själv är jag häpen över mitt företagsamma och smarta minsta barn. Hon pratar redan! MA-MA (solklart), BA-BA (Enligt darlingen säger hon pappa, vad vet jag...), TITT-UT och HEEEJ på morgonen när darlingen hämtar henne. Jag har väl aldrig varit med om maken. Eller har jag det? Minnet, minnet nu för tiden. Jag blandar ihop och tappar. Det känns bara så tidigt...

På kvällarna har lilla Nella både mamma och pappa helt till sitt förfogande en kvart när alla de andra är lagda. En kväll hittade hon på ett eget bus där hon satt i mitt knä och kastade sig bakåt så pappa fick ta emot. Hon blev modigare och modigare ju fler gånger vi provade men innan varje gång så tittade hon sig om för att kolla att pappa satt kvar! Va? Tillitsfull OCH smart. Tycker den helt opartiska mamman, haha!

Kram på er! Jannika

[Nancy]

Stor, stor kram till er alla från Nancy. Lite under isen men inte helt däckad. Trasselmix av medicinkrångel, diabetes och illavarslande smärtor i svanskotan...

En innerlig kram till Lua . Jag har aldrig genomgått det du varit med om men jag försöker föreställa mig hur det skulle vara och det gör ont.

Ett försenat grattis till Gablex, näst snyggaste 40-åringen på vår jord (för hur var det nu med Pam i Dallas...).

En beundrande tanke till Päivi för hennes fantastiska inlägg nu senast. Du är bäst.

En tacksam tanke till utmaningen från JennyH (återkommer) och ett gott skratt eftersom mitt förtroende på teorifronten är en anings naggat i kanten...

En kram till överödlan Jannika och en intim fråga hur bäckenet ditt mått av de täta barnafödslarna. Du vet vi startade ju vid samma ålder så jag har dina bedrifter som riktmärke...

En ursäkt till resterande medlemmar i denna eminenta församling för att jag inte minns vad alla skrivit men det ringer kräksjukdomar, väderspänningar och bröllopsklockor i bakhuvudet...

Nancy

[K-ina]

Åh Lua! Jag har det fortfarande rörigt runt mig... trots att jag kommit hem. Jag nöjer mig just nu med att skicka en varm kram till dig! Jag förlorade min pappa sommaren som jag skulle fylla fem. Jag saknar honom fortfarande. Och jag funderar över hur saker och ting hänger ihop... Några svar på vad som händer efter döden har jag inte bara en bestämd visshet om att det inte är slut! Och jag har ALDRIG tvivlat på det! ALDRIG!!!

Vi hörs snart!
Kram på er bästisar!

[Elle]

Lua jag tänker på dig! Jag tror utan tvekan på liv både innan och efter detta. Jag har flera gånger kännt närvaron av min morfar som dog för flera år sedan.

JennyH: Japp det var storflytten i fredags! Det var 5 grabbar som skruvade ner i förra lgh, bar och transporterade till nya lgh,bara tre kvarter från den gamla. I nya lgh tog jag, svärmor och svägerskan emot, dirigerade och packade upp. Svärfar och svåger skruvade upp tvn, lampor och garderober. Vid 18 när flytthjälpen åkte hem så var vi i stort sett klara. Nu återstår att sätta upp lite tavlor och packa upp några kartonger med småplock. Resten av helgen har vi småfixat här hemma och bekantat oss med nya gården. Vi STORTRIVS! MEN då har vi ju haft tillgång till nya lgh i en månad och ahr kunnat ha en målare här som fixat iordning och vi ahr kunnat ställa lite i förrådet. Är sååå skönt att flytta in när allt grovgöra är klart!

Idag har vi gjort snögubbar i alla dess former. Olle är verkligen en snökille, han äääälskar detta! Skönt att vi åker till Sälen om 2 veckor för att få en sista sväng av vintern innan vi hoppas att våren kommer ordentligt till Sthlm så vi kan börja sitta på altanen och NJUTA!

Elle

[Jannika]

Tackar som frågar. Bäckenet Nancy, räknar jag inte som intimt, haha! Du får nog ta i med värre om vi ska börja närma oss mitt intima. Bäckenet mår prima. Jag har ju haft knarriga och knakiga fogar under graviditeterna men det stabiliserar sig efter en-två månader och sedan är allt som vanligt igen. Och resten av mina åkommor har du ju noggrant och detaljerat fått dig redovisat (vare sig du ville eller inte) i din gravilda tråd, haha! Ja gud, vad man är pinsamt generös med VISSA saker.

Jag tycker nog att jag har en oförskämt snäll kropp i gravidhänseende så jag vet inte hur representativ jag är. Gammal som gatan, täta, många graviditeter och rejält med extrafett varje gång. Det låter ju inte så lovande men här sitter jag nu normalfet, med lite skrynklig mage och tuttar som sett sina bästa dagar (men det hade de nog gjort ändå gissar jag) och inga rest-krämpor alls. Det kunde ha varit värre får jag för mig.

Nåt mer du vill veta nu när jag ändå är i gasen?

Kram till världens bästa Nancy!

Jannika

[kattklo]

Lua... jag fortsätter tänka. Jag är ju inte så religös direkt. OM det här livet är det enda, det enda vi får.
Är det inte tillräckligt? Så tillräckligt fantastiskt otroligt egentligen? Om det blir en minut långt eller 80 år. Men det är än mer svindlande kan jag tycka, att tänka på det som "det enda" (det fullkomliga, i sig tillräckliga) än att tänka sig en fortsättning.

I dag har inte varit en sån bra dag för varken kotten eller hans mamma. Barn ska inte skrika, ringer i mina öron. Men det är vad han har gjort i dag. Alla sina vakna minuter. Jag tror inte han är helt kry. Han gick väl inte helt oberörd ur vår spyfest. Han vaknar, äter och sen skriker han till vi hjälper honom till sömns igen. Varpå han sover sina goda timmar (så aptiten är inte som den brukar heller) och sen börjar det om.

Nu ska jag gå ner i källaren och elda!

[Jannika]

Lille plutt-kotten då!

Efter er kräkfest, kattklo, kan väl den mest stabila bebis få lite överlevnadsångest. Det får nästan jag av att läsa om det. Det lägger sig. Hoppas lille herr Kotte slipper era basilusker bara. Jag håller tummarna. Kan du inte skvätta åt honom lite ersättning medans du återhämtar dig?

Elle! Vilken proffs-flytt! Det ska väl vara DU som organiserar upp saker på detta eminenta vis.

miar70, jag glömde fråga... Hur uttalar ni Oline? Och var kommer det namnet ifrån? Jag har nog aldrig stött på det förut fast jag är en sån namn-nörd.

[miar70]

miar70, jag glömde fråga... Hur uttalar ni Oline? Och var kommer det namnet ifrån? Jag har nog aldrig stött på det förut fast jag är en sån namn-nörd.

Ja, Jannika, Oline är ett ovanligt namn i Sverige, tror det är bara tre stycken som har det som tilltalsnamn! Jag satt hos min svärmor för tio år sen, precis när jag och sambon hade träffats, och vi tittade på gamla familjefoton. Och svärmors mormor hette Oline, och jag bara kände direkt att DET namnet ville jag ha på en liten flicka!
Svärmor är född i Norge, och där är namnet rätt vanligt!
Vi uttalar Oline såhär: O-liiine ( ) men i Norge säger de OOOliné (haha, jag undrar om, du förstår min fina beskrivning!!!)



Och kattklo, jag håller med Jannika - ta till lite ersättning om du har tunt med mat, innan du har återhämtat dig! Krya på sig lille gubben

[Gablex]

God kväll i stugorna!

Här sitter man själv igen - Mr Cool har lämnat skutan IGEN! Jag börjar misstänka att han bara använder vårt hem som mellanlandningsplats för att lämpa av skitta kalsonger mellan resorna .... fast själv skulle han nog säga att han MÅSTE jobba så här mycket efter att jag dragit med honom till Bulgari-butiken på Place Vendôme och PEKAT Och OK, jag väljer att tolka det så .

Min passage-rit var det ja. Jag måste tyvärr göra er besvikna. 40 känns EXAKT likadant som 39 ½ och för den delen 39 och 38 också. Inga fler rynkor. Inga ålderskrämpor. Lika snygg som innan - haha!!

Men Paris var underbart. Ungefär som en ständig mental orgasm. MAGNIFIQUE!

Paris-resan var min födelsepresent från maken och han hade liksom inte sparat . My God så DYRT allt är! Vi hittade inga ställen där kaffet inte kostade typ 5 euro koppen . Visst, det kanske var på turistfälle-ställena, men Paris är ju en enda stor turistfälla så det är lite svårt att undvika!

Vi har tillbringat hela helgen till fots. Vi bodde så centralt att vi kunde promenera (med lite möda) till många intressanta ställen. Här kommer ett urval *intar turistguide-posen*:

Montmartre och Sacre Coeur. It's a must! Man har utsikt över hela stan och kyrkan är gudomligt vacker och rofull. Otroligt nog blev vi inte överfallna av 150 karikatyr-ritande konstnärer i Montmartre. Det måste bero på Mr Cools grekiska gener som kan tolkas som franska...

Notre Dame. Här var vi på långfredagen. Det var kö i cirka 100 meter bara för att komma in. Man blir helt tagen av att en sådan byggnad kunde uppföras på 1300-talet! Vi satt en lång stund och tittade på alla som tog nattvarden (och pussade en sorts ikon med Maria och Jesusbarnet på). Både jag och Mr Cool var märkligt rörda av att se hur katolikerna slänger sig på golvet i underkastelse efter att ha fått nattvarden.

Conciergeriet. Här satt bl.a. Marie Antoinette fånge under franska revolutionen, innan hon sedermera blev giljotinerad. Ett flertal olika celler var rekonstruerade med dockor (som skulle föreställa fångar). Det var nästan som att deras ångest låg kvar i byggnaden. FYYYYY för att ligga tre personer på en 6 kvm stor yta och vänta på att bli nackad

Musée Rodin. Byggnaden i sig är så vacker, skulpturerna helt underbara och hela stället har ett fridfullt lugn över sig. Inte så många japaner heller! De var nog på Champs Elysées och försökte ta sig in i Louis Vuitton-butiken

Musée d'Orsay. Jag !! Hit MÅSTE man gå om man är i Paris! Deras samling av impressionistisk konst är helt enkelt fantastisk. Mr Cool gillade van Gogh-bilderna bäst. Själv gillar jag Seurat och Signac och deras pointilistiska konst. Jag fattar inte riktigt hur man kan göra så vackra bilder bara genom prickar! Precis på slutet av besöket vandrade vi förstrött genom ett galleri med några porträtt från 1860-talet, när maken utropar "Det är ju DU!". Heeeelt galet - där hängde en rysk madame som faktiskt var ganska lik mig

Ja, det här var ett urval.... Jag kom hem med en blåsa stor som en valnöt mellan stortån och pektån (?), men det var det värt!

Nu känner jag mig glad och laddad inför fortsättningen (av livet!). Faktiskt rörd över de uppvaktningar som jag fått (era gratulationer absolut inte att förglömma!) - framför allt tre mycket oväntade presenter. Jag skulle ju inte fira min födelsedag på det sättet....

[Ewa]

Lua - du rara, fantastiska Lua. Jag tror som Jannika - och fler här skrivit - att livet fortgår i någon sorts kretslopp och man möts igen, i andra former. Det gör kanske varken till eller från i sorgearbetet - för det är ju en annan tid och andra relationer - men någon sorts tröstande tanke, upplevde jag det ändå som. Jag förlorade min lillebror för snart 14 år sedan, men mötte honom i drömmar som fortsatte i vaket tillstånd - klara möten - om det är jag fast övertygad. Och det gav mig en sorts frid. Det går inte en dag utan att jag saknar honom, och den saknaden har förändrats i takt med att jag och mitt liv förändrats och utvecklats - som Päivi också skrev om. Svårast har det faktiskt varit sedan barnen kom, jag tycker det är outsägligt sorgligt att de inte ska få någon farbror, eller några kusiner på mitt håll. Vi var så tajta och jag undrar så över hur vårt liv sett ut om vi båda fått umgås som föräldrar. Sorgen har fått ett annat ansikte, och jag mår bra och älskar livet, men saknaden stannar kvar, alltid, tror jag. Och kanske, kanske har han kommit tillbaka till mig en smula, genom min son...

Hon är, och har varit från start, en proteintorsk.

En likadan som min lilla muskelbyggare - eller proteintjejen som hon ofta kallas här hemma . Går direkt på superbränslet, liksom.

Ja, Jannika, Oline är ett ovanligt namn i Sverige, tror det är bara tre stycken som har det som tilltalsnamn!

Så vackert, så vackert. Och undra då om jag inte känner till just alla dessa tre, faktiskt \:D/ - din Oline, journalisten/författaren Oline Stig och bekanting från Alfta med 2-årig liten Oline, eller kanske det finns ytterligare någon, men många är de då rakt inte.

[miar70]

Och undra då om jag inte känner till just alla dessa tre, faktiskt \:D/ - din Oline, journalisten/författaren Oline Stig och bekanting från Alfta med 2-årig liten Oline, eller kanske det finns ytterligare någon, men många är de då rakt inte.

VAd KUL Ewa! JAg vet att det finns en skidåkare i Hälsingland som heter Oline också, så då är de kanske fyra då