Har jag rätt när jag förmodar att han inte trotsar på dagarna att tala om utan att detta är hans stora trots-område par préference
Han skrattar och gör en lek av det hela och ser säkert fram emot läggningen hela dagen
och det ska vi på sätt och vis vara glada för.
Han kunde varit djupt orolig i stället, ledsen och olycklig. Men där är han inte (än; och ska inte hamna heller, tänkte jag).
Trotsåldern är förtroendets tydligaste utmaning. Barnet vars värld står på ända, barnet som ifrågasätter allting, plötsligt (och hur jobbigt är inte DET) måste få veta att NI står pall, att ni är orubbligt pålitliga också och inte minst när det krisar.
Under detta maratonlopp har ni ännu inte lyckats övertyga honom om att ni klarar av att vidmakthålla den självklara rutinen gå-och-lägga-sig, och det är ju oroväckande. För om ni inte klarar av att hålla vargen stången, att säkra världen, att "ta tillbaka" hans ifrågasättanden och låta honom slippa dem, så kanske ni inte klarar av att säkra hans existens heller, hans överlevnad, hans just säkerhet. Ni har inte lyckats ge honom nöjaktigt besked i den saken, och han ger sig inte förrän han fått det. Ni har avslöjat en svag punkt och ni får inte lov, i hans "svaga" vacklande värld, att ha någon svag punkt. Han kunde ha blivit både rädd och djupt orolig över detta men skrattar ännu, pussas till och med - den tappre lille dåren
Jag ska inte föregripa något och inte kulllkasta de råd ni fått, men med det oändliga tålamod ni lagt i dagen och den envetenhet och konsekvens ni bedrivit kväll efter kväll utan att se någon som helst "förbättring", dvs han har inte reagerat med tillfredsställelse och lättnad och lugn - då vete hundan om man inte skulle ta till lite bryskare metoder. Jag skulle nog göra det vid det här laget.
Och då skulle det inte vara tal om att ens hinna halvvägs ur sängen. Jättekul innan, med skratt och kel och hela baletten, men tvärstopp i och med läggningen. "Hopp i säng!" och inget duttande eller omstoppande eller nattande alls egentligen. Jag skulle stå och titta på medan lilla ungen la sig, mycket uppfordrande. Och ingenting annat säga än en halvgången ramsa. "Go'natti med sig, sov så gott" med en ton som inte tillät några invändningar. Och innan jag hunnit ut ur rummet skulle han ju vara på väg upp ur sängen, och då skulle jag vända på klacken med ett rytande. DU LIGGER NER
(Själv.) Ingen ramsa på det, inte ett ord mer.
Sedan skulle jag stå där, barsk, i mörkret mot ljuset utanför, inne i rummet, med hökblicken påkopplad utan att han ju såg mina ögon, men mitt kroppsspråk skulle tala om att det INTE var läge för några som helst förlyttningsplaner. Och där skulle jag stå och stå och stå. Minsta rörelse i sänghalmen nytt rytande: DU LIGGER NER! Inga rörelser, inga fler ord i saken alls.
Det fina med att han hittills skrattar och "leker" är att man kan ta i med sin synnerligen rejäla, varnande (kontrollerade) vrede utan att på allvar skrämma honom. Man kan kosta på sig att vara rejält barsk. Man kan gott bli rädd för sig själv
Och där skulle jag stå. Beredd att med min höga närvaro förhindra varje tanke på att ta sig ur sängen. Tills han faktiskt somnade.'
Och nästa morgon skulle jag vara förtjusande trevlig, som om allting vore underbart i sin ordning, vilket det ju också är/var, eftersom han ju låg kvar i sängen. Inga kommentarer
Samma sak nästa kväll. Och nästa och nästa. En nu-jävlar-har-jag-fått-nog-minikur på temat PÅ NATTEN SOVER MAN
Det borde räcka med tre-fyra kvällar. Om han alltså INTE kommer ur sängen.
Fast då får man å andra sidan vara beredd på att han letar upp nästa svaga punkt hos er
Kul utmaning, va
Att ramsa är också underhållning i detta läget 
! Tänk också på att "sova" inte är målet utan just att han ska stanna i sängen. Där får han göra vad han vill tills han somnar.
adde 
Det nämns något om en naziarm bland annat....