Nej det här börjar bli outhärdligt.
Varför berättar du inte själv om ditt liv, hur du lever som du lär, hur dina kärleksrelationer sett ut och avslutats till det bästa för barnen, hur du resonerat om olika relationer eller frånvaron om dem i förhållande till dina barn? Och vad dina barn säger om dina passioner, eller frånvaron av dem, om dina egna förhållanden till fester och alkohol eller hur totala frånvaron av dem gagnat dina barn. Och hur din lära och ditt liv ser ut som hjälper andra föräldrar.
Farmor - starta din egen sajt och lär ut dina läror. Var modig som Anna Wahlgren och agera i ditt eget namn, välkomna alla som vill att pilla i ditt privatliv som du pillar i Annas.
Eller håll dig till det som den här författarens forum handlar om.
farmor skrev:"Jannika" skrev: Betyder det, farmor, att du anser att barn alltid blir skadade av skilsmässor, flyttar och skolbyten?
- Absolut inte. Vi vet genom forskning (svensk sådan) att skilsmässobarn kan må väl så bra som barn från "hela" familjer! MEN det krävs några friskfaktorer, t.ex. att föräldrarna kan skiljas på ett respektfullt sätt och samarbeta om sitt barns bästa, att barnet inte förlorar kontakten med någon av dem, att föräldrarna fortsätter att vara känslomässigt närvarande i sitt barns liv och ger det stöd att härbergera den oro och ångest som är naturlig (även för barn) i livskriser.
Finns det alltså inget att hoppas på för alla de ofullkomliga föräldrar som inte lever i status quo?
- Absolut finns det hopp men eftersom föräldrar förhoppningsvis inte skiljer sig så många ggr att det hinner bli rutin går det inte att bortse ifrån att lite coachning från en proffessionell ibland kan vara på sin plats - för barnets skull! För mig är "riktig", beforskad kunskap, inte bara "barnens universitet" viktig att ha med sig i arbetet med barn ....
För det är väl egentligen det citatet handlar om? Att det inte i första hand är de yttre händelserna som avgör vår mentala hälsa utan hur vi handskas med dem. Det tror jag vilken psykolog eller terapeut som helst kan hålla med om.
- Jag håller också med om att det oftast "inte är hur vi har det utan hur vi tar det" som är det avgörande, men jag tror (faktiskt _vet_) också att de flesta spykologer eller terapeuter skulle kunna hålla med om att det inte är optimalt för barn med alltför många separationer (och särskilt inte om de dyker upp i vissa känsliga åldrar) inte heller är det optimalt med föräldrar som är så ångestdrivna i sin egen personlighet att de inte kan hjälpa barnet att härbärgera alt att de är så inne i alkoholpåverkan att de inte är riktigt känslomässigt närvarande ...
) vad det är som gör att du envisas med att vara här. Det börjar likna nån sorts besatthet, eller tror du att Anna själv helt plötsligt, på grund av dig, ska sätta sig framför en kamera och ge sin syn på det hela? Eller att forumet ska läggas ner, att vi alla ska säga: jamen Paula, du har RÄTT, nu ser vi ljuset? Eller nåt... 
Tror du att Anna själv helt plötsligt, på grund av dig, ska sätta sig framför en kamera och ge sin syn på det hela?
. MEN, och det här är ett vikigt men tycker jag, jag ägnar INTE min fritid åt att jaga sjalföräldrar eller andra för att "omvända" dem - jag har full tilltro till att varje förälder väljer det som känns rätt för dem. Precis som du gjort Paula. Du är säkert en jättebra förälder till dina barn. Med det inte sagt att vi som är här är dåliga föräldrar. Jag känner massor med föräldrar som inte anammar Barnabokstänk eller som har kurat sina barn. Hör och häpna två: jag försöker INTE tvinga dem att göra varken det ena eller det andra, jag försöker heller inte påtala för dem hur dåliga de är som inte tycker och tänker som jag 