Nu skulle jag kunna tänka mig ett barn till i framtiden, men det är inte speciellt länge sedan som jag ändrade uppfattning.
Jag känner både att jag själv utvecklats + jag nu har erfarenheter o kunskaper från Leo som gör att jag mer vet vad jag der mig in i...
//Mari
Från sorg till barnaväntan. Nu börjar resan!
-
Fjällfolket
-
Nancy
blivandemamma: Hur mycket du än njuter av dagen med Arvid kommer du alltid att undra om du njöt tillräckligt och på rätt sätt... För "alla" uppmanar en att njuta av småbarnstiden innan den tar slut. Som om det roliga skulle upphöra sen eller 
Skulle du vilja vrida tillbaks tiden och ha Arvid som pyttebebis igen Eller älskar du honom allra mest i nuet Tror du att du om ett år kommer att längta tillbaks till han var lika gammal som nu eller kommer du att tycka allra bäst om honom som han är då
Jag lyckas inte alltid leva upp till den "coolhet" jag här utger mig för att ha gällande detta. Men jag försöker. För annars går jag sönder av skam och skuld inombords. De dagar jag bara längtar efter att barnen skall somna (jo, så känns det ibland hur mycket jag än njuter och älskar och hur skötsamma de än är) blir annars till tegelstenar på mina axlar och jag tror inte att barnen är vidare betjänta av det.
Gällande den rosenskimrande, överväldigande mammakärleken som likt en flodvåg skall skölja över en i samma ögonblick barnet föds... Ja grattis till dem som upplevt det för det verkar ju onekligen underbart.
När Leia föddes sov jag och sen var jag hög som ett hus av morfin när jag träffade henne första gången.
När Lussi föddes var jag mest rörd av hela situationen (och att få dela den med maken) men det där himlastormande... Äh det har tagit tid. Jag har mest vart inställd på att få ordning på det praktiska med mat och sömn.
Älskar jag mina döttrar mindre numera än de som upplever flodvågen Inte en chans 
Kram igen
Skulle du vilja vrida tillbaks tiden och ha Arvid som pyttebebis igen Eller älskar du honom allra mest i nuet Tror du att du om ett år kommer att längta tillbaks till han var lika gammal som nu eller kommer du att tycka allra bäst om honom som han är då Jag lyckas inte alltid leva upp till den "coolhet" jag här utger mig för att ha gällande detta. Men jag försöker. För annars går jag sönder av skam och skuld inombords. De dagar jag bara längtar efter att barnen skall somna (jo, så känns det ibland hur mycket jag än njuter och älskar och hur skötsamma de än är) blir annars till tegelstenar på mina axlar och jag tror inte att barnen är vidare betjänta av det.
Gällande den rosenskimrande, överväldigande mammakärleken som likt en flodvåg skall skölja över en i samma ögonblick barnet föds... Ja grattis till dem som upplevt det för det verkar ju onekligen underbart.
När Leia föddes sov jag och sen var jag hög som ett hus av morfin när jag träffade henne första gången.
När Lussi föddes var jag mest rörd av hela situationen (och att få dela den med maken) men det där himlastormande... Äh det har tagit tid. Jag har mest vart inställd på att få ordning på det praktiska med mat och sömn.
Älskar jag mina döttrar mindre numera än de som upplever flodvågen
Inte en chans Kram igen
-
Nancy
Glömde ju att säga att jag blev jätteglad över dina fina ordblivandemamma skrev:Tycker du är en stark och speciell människa Nancy, suger åt mig av allt du säger. TACK
Med risk att låta som en klubb för inbördes beundran vill jag säga detsamma 
Tycker du är suverän som vågar ta itu med dina rädslor som du gör. Modigt också att skriva om det och jag gissar att fler än du anar finner stöd i dina tankar och känslor kring mående, förlossning, kärlek och amning.Kram från Nancy
-
Nancy
Det som är fint och riktigt är att man som mamma gör så gott man kan efter sina personliga förutsättningar.-
Gäst
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Tänk att man kan ha så fina vänner på ett forum. Än en gång, blir så glad för ert engagemang.
Mari Jag känner ju också att jag utveckats mycket sedan Arvid föddes. Det är väl därför jag kan känna att jag har den här självinsikten eller vad jag skall kalla det. Jag vet att det här kan hända mig igen och oavsett hur mycket kunskap det här året har gett mig, så tror jag inte att jag kan hantera en sådan här depression igen. MEN det har ju ingenting med dig att göra, förstås. Däremot kan jag känna igen mig i det här med kontrollbehov. När jag fick det i schack genom SHN-kur och BB-frälsning 
så tynade depressionen sakta men säkert bort. Barnaboken kommer jag luta mig mycket på, när bebisen är född. Tror att det är viktigt att kunna ha ett sätt man vet att såhär kommer jag att göra.
Nancy Det är så sant det du skriver, på sååå många sätt. Vi diskuterade det, jag och maken och det är precis så det är, hur skall man veta att man njuter på rätt sätt? Det var väldigt träffande skrivit. Det som jag dock måste poängtera att det jag menade var att jag känner mig bestulen av första tiden med Arvid. För det första så minns jag inte så mycket av den. Det var som ett töcken. Jag satt mest och bara fanns till, knappt det. Jag ångrade mig. Ångrade mig för att jag fött det här barnet, ångrade mig att jag levde överhuvudtaget. Jag ville dö. Det är det värsta jag varit med om i mitt liv och jag fick inte uppleva den här känslan av förundran. Visst, allt är inte glittrande och omedelbar kärlek. Så funkar inte livet. Men någon lycka? Att känna att det är jobbigt men livet är rätt underbart ändå?! Förstår du var jag vill komma?! Jag känner mig bestulen. Och du, jag tycker det verkar vara en trevlig grupp för inbördes beundran isåfall. Det är skönt att känna att andra bryr sig. Om inte annat så hjälper det här mig så enormt mycket, att läsa era tankar och få bolla lite.
fjälmor tack för ditt PM
Ilindstrom du har så rätt! och vet du, efter att jag läst vad du skrivit, ringde jag min barnmorska på stuts. Hon är fantastiskt. Jag berättade lite kort hur jag mådde. Tre timmar senare har hon ringt den privata mottagningen jag går till, där min läkare finns, frågat vad sjutton de håller på med och var min remiss till psykologen tagit vägen 
"hoppsan, den har visst fastnat någonstans. Hon skulle visst blivit kallad för en månad sedan. Men vi har ett återbud klockan halv tolv i morn, kan hon komma då?" Och det kunde jag vekligen sa min barnmorska. Så nu har jag alltså psykologtid i morn och dessutom har hon ordnat en tid till en jättebra mödravårdsläkare som är expert på kvinnosjukdomar under graviditeten. Hon är rätt skarp och min barnmorska undrade om jag verkligen ville gå till henne, men jag har träffat henne förr och hon är jättebra och duktig så jag tänkte att jag först och främst skulle ta en diskussion kring medicinering. På fredag skall jag prata med min barnmorska igen och då skall vi även kolla vad det finns för möjligheter att snabbt komma på ett privat UL. Finns ju den möjligheten också.
I kväll är jag helst slut, svider i ögonen och dunkar i huvudet av allt gråtande. Men det är så mycket jag inte kan bena ut, ändå tycker jag att jag fått en hel del gjort idag. Det känns som en befrielse att få komma iväg i morn.
Å förreseten Nancy vad underbart din make uttryckte sig. Jag blir varm i hjärtat
Kramar
Mari
Jag känner ju också att jag utveckats mycket sedan Arvid föddes. Det är väl därför jag kan känna att jag har den här självinsikten eller vad jag skall kalla det. Jag vet att det här kan hända mig igen och oavsett hur mycket kunskap det här året har gett mig, så tror jag inte att jag kan hantera en sådan här depression igen. MEN det har ju ingenting med dig att göra, förstås. Däremot kan jag känna igen mig i det här med kontrollbehov. När jag fick det i schack genom SHN-kur och BB-frälsning så tynade depressionen sakta men säkert bort. Barnaboken kommer jag luta mig mycket på, när bebisen är född. Tror att det är viktigt att kunna ha ett sätt man vet att såhär kommer jag att göra.Nancy
Det är så sant det du skriver, på sååå många sätt. Vi diskuterade det, jag och maken och det är precis så det är, hur skall man veta att man njuter på rätt sätt? Det var väldigt träffande skrivit. Det som jag dock måste poängtera att det jag menade var att jag känner mig bestulen av första tiden med Arvid. För det första så minns jag inte så mycket av den. Det var som ett töcken. Jag satt mest och bara fanns till, knappt det. Jag ångrade mig. Ångrade mig för att jag fött det här barnet, ångrade mig att jag levde överhuvudtaget. Jag ville dö. Det är det värsta jag varit med om i mitt liv och jag fick inte uppleva den här känslan av förundran. Visst, allt är inte glittrande och omedelbar kärlek. Så funkar inte livet. Men någon lycka? Att känna att det är jobbigt men livet är rätt underbart ändå?! Förstår du var jag vill komma?! Jag känner mig bestulen. Och du, jag tycker det verkar vara en trevlig grupp för inbördes beundran isåfall. Det är skönt att känna att andra bryr sig. Om inte annat så hjälper det här mig så enormt mycket, att läsa era tankar och få bolla lite.fjälmor
tack för ditt PM Ilindstrom
du har så rätt! och vet du, efter att jag läst vad du skrivit, ringde jag min barnmorska på stuts. Hon är fantastiskt. Jag berättade lite kort hur jag mådde. Tre timmar senare har hon ringt den privata mottagningen jag går till, där min läkare finns, frågat vad sjutton de håller på med och var min remiss till psykologen tagit vägen "hoppsan, den har visst fastnat någonstans. Hon skulle visst blivit kallad för en månad sedan. Men vi har ett återbud klockan halv tolv i morn, kan hon komma då?" Och det kunde jag vekligen sa min barnmorska. Så nu har jag alltså psykologtid i morn och dessutom har hon ordnat en tid till en jättebra mödravårdsläkare som är expert på kvinnosjukdomar under graviditeten. Hon är rätt skarp och min barnmorska undrade om jag verkligen ville gå till henne, men jag har träffat henne förr och hon är jättebra och duktig så jag tänkte att jag först och främst skulle ta en diskussion kring medicinering. På fredag skall jag prata med min barnmorska igen och då skall vi även kolla vad det finns för möjligheter att snabbt komma på ett privat UL. Finns ju den möjligheten också.I kväll är jag helst slut, svider i ögonen och dunkar i huvudet av allt gråtande. Men det är så mycket jag inte kan bena ut, ändå tycker jag att jag fått en hel del gjort idag. Det känns som en befrielse att få komma iväg i morn.
Å förreseten Nancy
vad underbart din make uttryckte sig. Jag blir varm i hjärtat Kramar
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
-
ilindstrom
- Inlägg: 2797
- Blev medlem: ons 14 nov 2007, 14:56
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
-
Nancy
blivandemamma: Tänker på dig inför dagens besök Hoppas att det blir ett bra sådant.
Angående det su skrev om att känna sig bestulen... Åh jag vill skriva lite om det men hittar inte orden just nu. Men så länge vill jag säga att bara det att du formulerar dina tankar gör att du har all världens möjligheter att försonas med det som varit.
Kram på dig
Hoppas att det blir ett bra sådant.Angående det su skrev om att känna sig bestulen... Åh jag vill skriva lite om det men hittar inte orden just nu. Men så länge vill jag säga att bara det att du formulerar dina tankar gör att du har all världens möjligheter att försonas med det som varit.
Kram på dig
Instämmer med Ida - vilken toppen BM! Tala om det för henne så att hon får känna sin betydelseilindstrom skrev:Bra jobbat. Och vilken tur du har som har en så bra barnmorska. Nu vet du vart du kan vända dig.och vet du, efter att jag läst vad du skrivit, ringde jag min barnmorska på stuts.
Vill också höra hur det gått idag - skriv några rader när du orkar.
Mamma till vackra VERA f 080424 (v 40+6)
och allvarlige ARON f 100725 (v 39)
och allvarlige ARON f 100725 (v 39)
Bestulen! Bra uttryck! Jag håller verkligen med. Man både känner sorg och skam för att man inte tyckte att det var mysigt... Det är ju helt fruktlöst men jag kan fortfarande känna så...
Min sambo har flera gånger sagt att han var orolig för mig i början.
-Du log ju aldrig. Det vara bara bebisens ätande o sovande som var viktigt...
Håller med Nancy:
//Mari
Min sambo har flera gånger sagt att han var orolig för mig i början.
-Du log ju aldrig. Det vara bara bebisens ätande o sovande som var viktigt...
Håller med Nancy:
Du är på god väg!Men så länge vill jag säga att bara det att du formulerar dina tankar gör att du har all världens möjligheter att försonas med det som varit.
//Mari
Mamma till ljuvliga Leo 0707 och Tilde 1108
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Hej!
Tack för era tankar och pepping. Känns skönt. Nu var det visst inte en psykolog jag gick till idag Har hela tiden fått uppfattningen om att det skulle vara det. Men det var en psykiatriker. Han va brutalärlig, nästan lite oförskämd. Ändå gillade jag honom. Han hönsade inte med mig, sa klart och tydligt vad han ansåg och vad jag behövde. Först blev jag sårad, som det är idag kan jag ju bli ledsen om min make säger att jag diskat dåligt 
men sedan insåg jag att om han inte varit så rättfram, hade jag nog tvivilat på hans ord och råd.
Han säger att jag är ganska allvarligt deprimerad. Inte svårt deprimerad men mer än en enklare depression. Han skrev ut antidepressiva och berättade hur viktigt det var att jag tog tabletterna. Att det var farligare i nuläget för mig att inte medicinera än att göra det. Jag har fått en medicin som det finns mycket forskning kring användning under graviditet, hundratusentals gravida har använt dem sedan -93 och det finns goda kunskaper och mycket små biverkningar. Man kan även amma och ta dem.
Jag har känt som jag kämpat mot medicinering hela tiden. Jag skäms. Vill inte vara sjuk (det räcker med fibromyalgi.... ) men när jag fick tabetterna i min hand så lättade en sten från mitt bröst.
I eftermiddag har jag legat och sovit, haft en fruktansvärd huvudvärk och känner mig helt tom inombords. Men snart kommer jag tillbaka. Snart!
Tack för att ni finns här!
Kram, Anna
Tack för era tankar och pepping. Känns skönt. Nu var det visst inte en psykolog jag gick till idag
Har hela tiden fått uppfattningen om att det skulle vara det. Men det var en psykiatriker. Han va brutalärlig, nästan lite oförskämd. Ändå gillade jag honom. Han hönsade inte med mig, sa klart och tydligt vad han ansåg och vad jag behövde. Först blev jag sårad, som det är idag kan jag ju bli ledsen om min make säger att jag diskat dåligt men sedan insåg jag att om han inte varit så rättfram, hade jag nog tvivilat på hans ord och råd. Han säger att jag är ganska allvarligt deprimerad. Inte svårt deprimerad men mer än en enklare depression. Han skrev ut antidepressiva och berättade hur viktigt det var att jag tog tabletterna. Att det var farligare i nuläget för mig att inte medicinera än att göra det. Jag har fått en medicin som det finns mycket forskning kring användning under graviditet, hundratusentals gravida har använt dem sedan -93 och det finns goda kunskaper och mycket små biverkningar. Man kan även amma och ta dem.
Jag har känt som jag kämpat mot medicinering hela tiden. Jag skäms. Vill inte vara sjuk (det räcker med fibromyalgi....
) men när jag fick tabetterna i min hand så lättade en sten från mitt bröst. I eftermiddag har jag legat och sovit, haft en fruktansvärd huvudvärk och känner mig helt tom inombords. Men snart kommer jag tillbaka. Snart!
Tack för att ni finns här!
Kram, Anna
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12