Allvarlig talat...

cissii · Inlägg av **cissii** » mån 05 okt 2009, 23:36

Hon vet att jag är hennes vän, och ibland ser jag verkligen hur hon absolut INTE vill vara så här. Men att det lixom pressar på

Menade jag ju att hon vet att jag hjälper henne alltid, så hon ber mig om hjälp i trotsen. Men jag kan inte alltid hjälpa henne på ett sätt som hon vill, eftersom det inte hade varit snällt. Jag får ju alltså ta min otrevligtheterna för hennes räkning. Det förstår hon ju inte såklart ännu, så jag känner mig som en jäklit taskig vän.

noanamn · Inlägg av **noanamn** » mån 05 okt 2009, 23:55

Ja, vad händer efteråt?

Livet kanske bara. Men på riktigt. Minibarnet blir människa, och skapar faktiskt sig själv med den där viljan som villvillvill ibland och som ibland bara värker.
Utveckling. Personligheten, egenskaperna som vecklar ut sig och jag förstår absolut hur du menar med att stå bredvid och se ungen ha det jobbigt. Och så jäkla kul är det ju inte för en själv heller.
Men det finns ju en glädje också i det, något som faller på plats och som vill och som kan både ansvar och skratt.
Äh, jag borde lägga mig.
Kram!

cissii · Inlägg av **cissii** » tis 06 okt 2009, 00:06

TACK!
Precis sånt jag vill höra! Det låter ju absolut helt fantastiskt bra.

Ewa · Inlägg av **Ewa** » tis 06 okt 2009, 09:40

Hej vad härligt här kacklas. Nu hann ju Malva före, men behöver du mer upplyftande läsning så finns (förutom Barnabokens beskrivning av andra åldrar

) en liten sådan anekdotisk historia här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=19028
Kram