Ja då har vi då varit på det stora UL, närmare bestämt dagen före julafton. En ruskigt förkyld farmor fick ta hand om smågrabbarna medans Pappan och jag var på sjukhuset. Ni kan inte ana hur nervös jag var, Göta Petter, nerverna var nog mer utanpå kroppen en inuti. Men så fort proben landade på magen och ett tickande hjärta syntes på skärmen släppte allt.
Bebisen, som var fantastiskt vacker, mådde helt bra. Allt satt där det skulle och vi fick se en uppvisning som hette duga med "tummen i örat" och "pekfingerpek mot oss".
Barnmorskan mätte och mätte men verkade inte bli riktigt nöjd. Till slut frågade jag vad hon kom fram till och då sa hon att hon ville flytta fram BP en vecka. Detta verkar ju lite märkligt både med tanke på att jag vet när jag hade ägglossning och på Nupp-testet som visade samma BP som jag då räknat ut, ja det diffade med två dagar men det är ju ok. Barnmorskan gick för att konferera med en läkare, samma som vi hade när vi väntade smågrabbarna, och de kom överens om att vi ska in på ett tillväxt-UL om två veckor. Jag har ju inte heller växt lika mycket som när jag väntade grabbarna men det kan väl skilja sig mellan graviditeterna antar jag. Moderkakan låg i framvägg, precis som när vi väntade Sigge, så därför har jag inte riktigt känt några större rörelser från bebisen. Men nu är det fart i magen, mer som en vild guldfisk, som med Emil, än en stor säl som när Sigge låg i magen.
Ja i vilket fall mådde bebisen bra så nu njuter vi tills vi ska in på nästa UL. Känns ju bra att de tar oss på allvar och kollar en gång för mycket än en gång för lite.
Foglossningarna gör djävulskt ont och ska det fortsätta i den här takten så kommer det bli värre än förra gången. Ska ringa min barnmorska efter helgerna och se om hon kan fixa något litet underverk. Magnesium ska inhandlas och så hoppas jag att det kan lindra något.
Emil har haft en underbar lektion för Sigge i navelns vara och icke varande. När barnen skulle duscha visade Emil Sigge hur han skulle hitta sin navel genom att trycka in ett finger i den, sen fick Sigge pilla lite i Emils navel också. Lektionen avslutades med att Emil sa att Mammas navel försvinner men kommer tillbaka igen, inte farligt, går över snart.
Misstänker att Sigge inte oroat sig så mycket över min navels egenheter men nu är han i allafall informerad om hur det hela ligger till med navlar som försvinner och kommer tillbaka.
Kvacke - tack för dina fina ord, sänder dig en varm kram.
Wifsta - ja vi förutsätter, tar för givet, kräver att ni passerar oss när ni äntligen packar er iväg till Skåne.
Gotlandsmamman -
önskar vi får ses någongång.
anna - tack
Nu ska jag bota min förkylning, som jag fått av svärmor. Hon hade läst någonstans att man skulle ge bort en upplevelse i julklapp. Och visst, en rejäl Stockholmsförkylning är en verklig upplevelse (som man helst skulle vilja slippa ärligt talat)
Kram Susan
Jag menar, det syns ju knappt, typ inte alls, när man har jättestor svart dunjacka på sig. :-k
Går det att skylla på hormoner eller
) väntar på tvåan, känner igen det där med nervositeten. Min mamma har också sagt att det är därför det "bara" blev tre barn för henne. Hon klarade inte att känna den oro och ångest inför allt som kunde hända med den lilla. Oron fortsätter ju så att säga även utanför magen. Så jag tror det är rätt vanligt/naturligt att nervositeten är större vid tvåan, trean osv. 
