Tack Sagalinda! Nu blir jag lite generad - jag är ju inte diplomerad!

Hoppas hur som helst att du har en trevlig sommar!!
Skruttfisens mamma - en sak bara, som jag kom på nu. När vi strulade med daglurarna som värst (från det att han var fyra månader tills de satt - vi pratar nog fem månader - om det ens räcker!!!) och folk skrev och sade: Det TAR tid, det gjorde det för oss också osv. Det är jättesvårt att hålla uppe attityden. Jag var säker på att min kille, minsann, skulle aldrig sova sin dagslur som det var tänkt. ](*,) Folk pratade om att det kunde orda sig på dagis... DAGIS! Så länge ville man ju inte vänta!
Hur som helst - känslan var ju att det aldrig skulle gå i lås. Det gick någon gång nu och då, men bara för att hänga sig igen varje dag i en vecka... Så var vi hos Anna och fick hjälp och det blev bättre - bara för att sedan svaja igen efter två veckor: Vi kom in i åttamånadersångesten! Klang och jubel (du läser väl in ironin??)! #-o
Men det gick. Det föll på plats.

Månader av konsekvens och till slut, verkligen rätt inställning från min sida. "Nu sitter jag här och klipper film och det är faktiskt JÄTTEVIKTIGT! Det blir ingen jul om filmerna inte är klara!!! Du bara MÅSTE sova! Och om du inte gör det - that's your problem!"
Där någonstans landade hela grejen. När jag inte orkade bry mig om honom längre, utan var tvungen att ta vara på MIN tid. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen.
Låt henne vara. Slappna av, andas, släpp ner axlarna. Det är inte bråttom. Låt det ta tid. Du gör vad du kan - the rest is up to her. Det finns barn som knappt får några vettiga förutsättningar alls!!! Du lägger fram möjligheterna - sedan kan du ta ett stooort steg tillbaka och göra något som DU vill. Vad det nu än är. Surfa INTE på forumet!

Då backar du inte tillräckligt! Hon måste ur dina tankar! In med något annat!
