Hjälp, det har spårat ur HELT!

[HÖNSMAMMA]

Hej

Jag blir helt fascinerad ! Här loggar jag in på forumet för att skriva in min fråga, råkar läsa den här tråden där allt i princip stämmer in för oss! Lika gammal son, i förtrotsen, tillbringat julen hos morföräldrar, hönsiga föräldrar som får för sig att lyfta upp och ligga hos honom i sängen, mycket trafik innan dess in i rummet etc, etc. Du är definitivt inte ensam Etienne!!

Jag bara hänger med och nickar instämmande med Etiennes berättelse och suger åt mig alla goda råd!

Tack från
en fascinerad Hönsmamma!

[Etienne]

Min bevakning av tråden verkar inte funka för jag får inget mail om svaren så ni får ursäkta att jag inte svarat.

Min magkänsla har sagt mig att det var den där 4-timmars-skrik-natten som fick allt att spåra ur. Jag har hela tiden haft känslan av att han förtvivlat vill ha mer trygghet på någon vänster så under helgen som gick så vi bestämde oss för att helt enkelt ge honom den fysiska närheten och se vad det gav.

Ingen av oss stod ut med att han uppenbart var så olycklig och då menar jag dagtid. Den natten jag hade (natten till lör) vaknade han runt 2-3 och jag gick upp efter att vi insett att han inte skulle somna om av sig själv (då hade han vaknat och smågnölat för att sen skrika upp sig ordentligt på 15-20 min). Solfjädern funkade i vanlig ordning inte (han har haft blåmärken i hela huvudet efter alla gånger han slängt sig på kanterna, då förstår ni kanske hur rabiat han blir, jag klarar inte av att hålla honom still så stark han är). Jag tog då helt enkelt hans händer och berättade i lugn ton att jag inte skulle gå nånstans och att allt var bra. Då lugnade han sig faktiskt och satt tyst med sina händer i mina (hulkade fortfarande lite efter gråten). Så fort jag gjorde ansats till att röra mig blev han helt vansinnig igen så till sist tog jag upp honom i famnen och lade mig med honom.

Nu tänker ni kanske en massa men hör här. På morgonen var det som om vår pojke var tillbaka. Normalt sett kan man varken byta blöja eller släppa honom ifrån sig förrän han fått sin välling för han blir väldigt ledsen och klamrar sig fast vid en. Nu kunde jag byta blöja och tom leka lite innan vällingen. Sedan den natten, 3 nätter i rad, har han somnat, somnat om och sovit hela natten själv i sitt rum och det har inte hänt sen jul. Jag har också bemödat mig extra mycket med dagarna, dvs social delaktighet och utomhusaktiviteter. Igår tyckte han tom att mamma busade för länge innan läggdags och gick helt sonika bort och började klänga på sin säng (han kommer ju inte upp i spjälsängen själv) .

Nu säger jag inte att problemet är löst men jag hoppas att det är på väg att vända. Igår sov han oroligt på kvällskvisten (tror att han håller på att bli förkyld, det brukar vara så då). Han vaknade 3 ggr innan kl 23 men somnade fint om. Vi lade tillrätta en gång och kunde gå ut igen utan att han sade ett knyst. De andra gångerna räckte det att stöka lite extra utanför rummet.

Jag är helt övertygad om att två saker är involverade (förutom de hönsiga föräldrarna ) och det ena är att jag är gravid och det andra är dagis. Jag har varit väldigt mycket tröttare den här gången och han känner att jag inte är lika närvarande för han har varit extremt mammig under de senaste veckorna. Sen är det, för mig, självklart att dagis skapar en osäkerhet hos honom och att vi nu har en uppgift att se till att han har så lite tid där som det bara går och att vara lyhörd för hur han mår.

Just nu känns det mycket bättre och det känns bra att vi kunnat backa mer och mer när det gäller natten och komma tillbaka till goda rutiner.

För övrigt kan jag också berätta att vi börjar få ordning på den hårda lilla magen och jag har insett att enormt mycket av hans perioder av dåligt humör och matstrul helt enkelt berott på att han inte mått bra i sin lilla barnamage

[Etienne]

Tänkte bara förtydliga, vi har inga planer på att börja med dumheter som att sova med honom eller så, vi kände bara att vi var tvungna att göra något radikalt för att bryta den onda cirkeln. Alla barn är ju olika och nu bestämde vi oss bara för att gå på magkänslan utan att tveka.

[Sagalinda]

Kära Etienne!

Jag blir nästan rörd när jag läser ditt fina och målande inlägg Samtidigt blir jag så stolt över att ni tycks ha löst sömnfnurran själva med hjälp av magkänslan! En mammas magkänsla (och pappas också, för all del ) är inte att förringa. Kvinnlig intuition är något man ska ta på allvar, speciellt när det gäller ens egna barn.

Det finns alltid situtioner som kan lösas på ett alternativt sätt till de "regler" som SHN omfattar. Därmed inte sagt att de inte skulle ha kunnat lösas enligt de råd som normalt ges här. Men en rådgivare på forumet kan aldrig helt sätta sig in i en annans familjs situation, än mindre iklä sig mammas magkänsla. Därför är jag så glad att ni litade på den nu när krisen var som värst. Jag tror inte att det finns en enda AW-förälder som alltid hållit sig strikt till föreskrifterna När vi rubbar rutinerna brukar jag alltid tänka "en gång ingen gång, två gånger en dålig vana".

Jag tror att det är er nyvunna attityd nu som styr upp allt. Prinsen drog en lättnadens suck då han insåg att rummet och sängen inte innebär fara, ni drog en lättnadens suck då han insåg detta, och därmed kom det säkra lugnet som behövdes (och fortsättningsvis behövs) för att hålla skutan på rätt köl. Jag är så glad och önskar er stort lycka till

Lova att du hör av dig igen om det trasslar - det är många som läser din tråd!

Kramar till hela familjen

PS Det är allmänt strul med underrättelserna, se tråden http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=9969

[Sagalinda]

Hej hönsmamma!

Menade inte att ignorera dig Sug åt dig av råden som delgetts Etienne och hör av dig om det inte reder upp sig! Det finns ju ett par trådar länkade också som du kan läsa.

PS Etienne, en liten tanke: ryms du att ligga i din sons spjälsäng