Jag tänkte avsluta den här tråden officiellt nu. Väntan på Amadeus
är över och jag är så tacksam över att jag valde att fullfölja graviditeten [-o< . Två saker var avgörandeför mitt beslut, som jag fick fullmakten att fatta ensam:
* Min tro på att detta barn kom till av en anledning: För att jag skulle ha något annat än enbart sorgen att koncentrera mig på. Och för att jag tänkte att det nog inte KAN bli så jävligt att pappa ligger på sjukhuset sista gången då jag själv ligger där och föder. Men just så jävligt blev det...
* Jag tog någon som skrev åt mig här på orden. Jag minns inte vem det var, men någon skrev i ett pm åt mig, att man aldrig ångrar de barn man får - bara de barn man aldrig fick. Och då jag läste dom raderna avskrev jag alla tankar på abort. Så TACK du någon - vem du än är
Med Amadeus i famnen vet jag att det ändå finns något att leva för. Utan honom skulle jag inte överleva nu, inte klara av stunderna vid pappa. Och mycket snart är dessa stunder också över. Pappa pratar inte mer, han består av bara skinn och ben ett ett utmärglat ansikte förvridet av smärta. Aldrig kommer jag att acceptera och aldrig kommer jag att förstå detta öde. Aldrig.
Diplomerad SHN-kurare och mamma till
Antonia
, född 25.11.05, kurad 8/06
Amadeus
, född 17.8.08, kurad 1/09
www.sandsdrommar.com