Det här med drömmar… Hoppas jag inte blir långrandig nu...
På sätt och vis kan jag säga att jag lever i min dröm. Jag har två underbara barn och lever med den man jag älskar, vi har bra och stimulerande jobb och väljer båda att jobba deltid för att vi vill prioritera barnen. Vi delar intressen som vi har möjlighet att ägna oss åt, kanske inte i den utsträckning vi skulle vilja, men i alla fall. Vi bor bra. Men det är klart att jag har fler drömmar, mer om det senare.
Jag är kristen. Detta törs man nästan inte säga, eftersom det finns så otroligt mycket förutfattade meningar och fördomar om detta… Det här med affirmation tror jag inte på. Eller: Det är möjligt att det fungerar inom vissa gränser, men jag tror inte det är bra. Och jag vill försöka förklara varför.
Jag tror att Gud hör bön, men att vi inte alltid får det vi ber om. Minns ni Livets Ord och Ulf Ekman och allt rabalder omkring det, det var väl på 80- och 90-talen det var som mest. ”Om du ber på rätt sätt får du det du ber om, Gud vill oss allt gott och vill du ha en bil så får du en, vill du bli frisk så blir du det”. Det är vad jag kommer att tänka på när ni talar om affirmation. Du sitter i rullstol och är förlamad i benen, om du affirmerar att du kan gå så kan du det. Om du inte kan det så affirmerar du på fel sätt. Du gör fel. Typ. Vilket lidande innebär inte detta?
Jag har hållit på en del med kristen meditation. Det skiljer sig ju inte från annan meditation, annat än att man som kristen inte bara låter sig tömmas på allt, utan också låter sig fyllas av Gud, av den Helige Ande, av Kristus, av hans kärlek. Och när man ber ”ser” man t ex någon man vill be för framför sig, och föreställer sig den innesluten i Guds kärleks ljus, ”ser” det man ber om framför sig. Men: man lämnar öppet för svaret, man låser sig inte vid den (enda) möjlighet man själv kan tänka sig. Vi är trots allt rätt begränsade… Men Gud är obegränsad. Han kan fixa vad som helst, om vi inte försöker binda honom. Man överlämnar i Guds händer. Detta är helt riskfritt eftersom Gud är kärleken och livet själv. Han skulle kunna få den rullstolsburne att resa sig och gå, om det var hans vilja – och sådant har också hänt, även om de flesta av oss inte har sett det med egna ögon. Varför han då INTE skulle vilja att den här rullstolsburne ska kunna gå, det kan vi inte förstå, detta har ju kristenheten brottats med hela tiden. Teodicéproblemet, om det är bekant?
Detta är helt riskfritt skrev jag, men det är förstås inte riktigt sant. Det finns en ”risk” i det, nämligen att man inte alltid får som man själv först vill… Eller att man måste ändra på något i sitt liv. Bryta upp från det trygga och invanda. Men på något sätt uppfyller man ändå sina önskningar, meningen med sitt liv, om man lyssnar efter Guds vilja. ”Lyssnar inåt”, som ju även ni som ”affirmerar” säger.
Barn började jag längta efter när jag var 17 tror jag. Men jag träffade inte mannen i mitt liv förrän jag var 24. Inte förrän efter flera år var det läge att försöka få barn, när livet ordnat upp sig med utbildningar, jobb och bostad. Och sen tog det några år innan vi verkligen fick våra efterlängtade små. Jag levde i förtvivlan över detta att inte kunna få barn. Men drömmen blev sann, fast det tog väldigt lång tid. Nu i efterhand kan jag ju se att det var en himla tur att jag inte fick barn när jag ville det, för jag var verkligen inte mogen… De svåra åren med längtan fick upp mina ögon för en massa andra saker i livet som jag innan inte hade en aning om, så förtvivlan vändes i något gott till slut.
Min bästa vän dog i cancer när hon var 33. Hon var också kristen. Hon och jag hade en dröm om en resa som vi skulle göra när vi blev pensionärer. Det var väl ett sätt att affirmera, vi såg oss själva som två vithåriga tanter som åkte iväg och levde loppan…
Vi genomförde faktiskt delvis denna resa, (som tur var), hon fick den i present av sin familj och mig när hon var klar med sin behandling och friskförklarad. Genomförde den delvis, och planerade för en fortsättning. Ett år senare var hon död. Alla hennes kristna vänner, och även många som inte kände henne, bad att hon skulle bli frisk och få leva. Så blev det inte. Detta brottas jag med fortfarande fast det är sju år sen hon dog. Men det hon gav oss under sin sista tid… det kan inte ersätta henne och vänskapen, men ändå… Hon levde helt i tron på Gud och hans kärlek och förmådde också ge det vidare till oss som stod och såg på i förtvivlan över hennes lidande. Hoppet och ljuset och kärleken från Gud. Och jag tror intill visshetens gräns att vi ska återse varandra en dag i den värld där alla goda drömmar uppfylls.
(Vi brukar kalla den himlen!) Varför jag tror/vet det kanske jag berättar en annan gång...
Så, mina drömmar då.
Ibland önskar jag att jag skulle vara ekonomiskt oberoende… typ mångmiljonär…
så att vi kunde göra vad vi ville… och bara jobba lite med det allra roligaste och skippa allt det trista… och bo var vi ville och kunna få huset iordninggjort av proffs precis som vi ville ha det och köpa miljövänliga bilar… och … Fast hur kul skulle det vara? Det vet man ju inte! Man kan ha en dröm och en föreställning om det ena och det andra, men hur det VERKLIGEN skulle vara, det kan man ju inte veta!? Det kanske skulle vara jättetrist att inte ha jobbet som fick upp en ur sängen på morgnarna!
Och KAN man verkligen uppfylla alla sina drömmar? Jag har ett konstnärligt yrke och träffar ofta folk som när drömmar om att ”lyckas”, men en del har ju verkligen inte förutsättningarna för det! Hur skulle jag kunna bli mångmiljonär? Kanske genom att spela på lotto eller så… bara det att jag har en känsla av att kapitalet växer fortare om jag lägger undan insatsen istället och sparar den…
Så liiite mer rimligt, då: Att både jag och mannen i mitt liv ska få jobba med det vi älskar, och att alla våra nära och kära ska bo nära oss (eller vi nära dem kanske...) (så är det inte nu), att barnen ska få växa upp i trygghet och finna sina vägar genom livet till bra utbildningar, jobb, familj och vad de önskar… Att vi ska få vara friska och åldras tillsammans…
Detta blev lite långt… sorry…
Kram Stilla
). Kan tänka mig att livet får en helt annan innebörd när man varit med om så allvarliga saker. Vi tar så mycket för givet...
Jag tyckte inte ngn brydde sig om mig. Föräldrarna hade fullt upp med sitt och blandade gärna in mig i massa skit som de själva skulle ta hand om och syster min "hatade" mig nästan (trodde jag) för att föräldrarna lät mig vara ifred och hackade på henne hela tiden. jag var ful tyckte jag också och eftersom jag sökte efter kärlek hela tiden så ville ju jag hitta en man direkt, helst när jag var ca 13-14 år. Förstår ni hur olycklig jag blev när jag inte hittade ngn. Jag skulle aldrig bli gift och bli älskad. 
Jag tror att Mias budskap går fram till folk just för att hon inte så utryckligen andvänder ordet Gud men sen när man har hållt på ett tag så trillar nog poletten ner, att Gud gör för mig det jag inte kan göra själv.