
Hur det gick till vet jag inte, eftersom jag var på nedervåningen och gjorde kvällsgröten. Men övriga familjen städade på övervåningen och plötsligt brister Lilltufsan ut i ett gallskrik. Nu gör hon ju förvisso det ibland - det är ju antingen eller med den där damen. Men det här lite annorlunda. Rusar upp och hon har jätteont i armen. Ingen har sett hur det gått till, men efter prat med Sjukvårdsrådgivning och egna små knep för att få henne att använda armen, blev det till akuten, igår kväll vid 18.30.
Och där får man ju som bekant vänta, och vänta, och vänta, och vänta lite till. Undersökning och sedan röntgen. Där vi fick vänta, och vänta, och vänta, och vänta lite till. Och sedan röntgas, då hennes pyttelilla arm på något sätt skulle dras upp på stora röntgenbordet och den tappra lilla tösen skrek sig blå när de försökte lirka upp den lite

Och sedan fick vi vänta och vänta igen. Och sedan nya bilder. Och sedan mer väntan. Och sedan tillbaka till läkarna - ingen fraktur, men ur led troligen. Läkaren försöker dra rätt. Går inte. Då får ni nog till ortopeden, men där blir ni hela natten, det är sådan kö, fick vi veta.
Disa är vid det här laget svårt sur. Men så fort läkaren försvinner så är hon på topp igen och struttar runt och kikar på prylar och vill läsa bok. Men använda onda armen går inte. Läkaren kommer tillbaka och säger att en andra läkare ska göra ett försök också, så vi ska slippa spendera natten i ett väntrum. Ja tack, sade vi. Eller jag då. Disa sade inte så mycket annat än "läsa bok" och "hej hej" till läkarna. "Förbannad blir hon, men man kan ju inte påstå att hon är långsint", som den första läkaren uttryckte saken. Andra läkaren drar rejält. Ajajaj

och mamman kämpar med tårarna. Men efter en stund kan tösen sträcka på armen lite igen. Och vi tror de fixat det. Halleluja [-o<

Så vi får åka hem. Liten tufsa somnar i bilen hem strax innan midnatt

. Vaknar svårt förbannad när jag lyfter in henne, men när hon får komma ner i sin säng blir hon glad igen. Snacka om att hon var trött vid det här laget. (Och mamman också, som jobbat både dag och natt den här veckan och inte sovit många blundar dessemellan)
Eftersviter idag, ont i armen, ledsen, trött. Husläkaren vill hålla lite koll så vi får på återträff för att kolla så att inte "tillväxtskivorna" (doktorns förenklade språk för att icke-medicinkunniga mamman ska hänga med) har drabbats. Ipren hela helgen och så åter på måndag. Efter en 2-timmarslur mitt på dagen är lillfröken tapper och lycklig. Och övar sig på sin för tillfället enhändiga tillvaro. Enda gången hon blev rejält sur idag var när det inte riktigt ville sig att suga på tummen. Men med ipren så gick också det. Då hördes en lycklig suck från hjärtebusan.
