
Nu har jag hittat och ögnat lite... puuuh.... en 16 sidor sådär... hela tråden lär jag aldrig komma igenom... undrar hur mycket klok och tok jag missat??
Jag ska inte dra igång nån religionsdiskussion igen,

men:
Jag är med i svenska kyrkan. Inte uppväxt i religiöst hem. Inte min man heller. Kristna har vi blivit under våra uppväxter, ungdomstider, utbildningstider ändå.
Jag upplever mig kallad till att vara kristen. Den som inte är det, kan naturligtvis komma med hur många argument som helst MOT kristendomen. Men eftersom jag har (jag veeeet, nu låter jag som en väckelsepredikant...

sorry) mött Jesus, så kan jag ju inte förneka honom!?! Jag upplever en sååå stark ledning i mitt liv.
Och jag tror inte att jag med mina argument kan övertyga någon som inte är kristen om att det jag säger är sant. Inte om inte den personen vill.
Helvetet hade ni lite funderingar om där i "början" av denna tråd. Tja... det tror jag inte på, inte som en plats man kommer till för att man varit stygg. Om jag, som är en ofullkomlig människa, kan tänka så här: "Hur ska jag kunna vara lycklig i himlen i evigheters evighet, om jag vet att det finns nån enda människa som lider i helvetet lika länge, om så den personen är Hitler själv?" Tror ni då att Gud, som är kärlekens källa, kan låta någon hamna där, i "elden"? Helvetet finns nog snarare här på jorden, i kärlekslösheten och eländet, alla jordiska plågor vi drabbas av... och utsätter varandra för...
Människor är ofullkomliga, kyrkans historia är full av dessa ofullkomliga som gjort en massa dumheter. Men kristendomens budskap är: Du är älskad. Du är skapad att vara den du är. Du har ansvar, för dig själv, för din medmänniska, för skapelsen. Du blir förlåten och får försöka igen när du dummar dig.
Typ.
Nu har jag brett ut mig en stund. Var bara tvungen att säga detta.

Kraaaaam alla goa!