Japp, efter ett dygn var lillebror frisk igen och det var skönt för alla inblandade.
Linus är så otroligt lik sin storebror Emil, både till utseende och till sömnvanor. Sigge och Mika stänger liksom ner systemet när det ska sovas, oavsett hur mycket de trotsar så har de ALLTID somnat när det är sovtid enligt schemat.
Emil och Linus kräver lite fastare hand, de ifrågasätter mer och undrar om det verkligen måste sovas när vi säger att det ska sovas.
Linus har vaknat klockan fem på morgonen eller klockan sex och så har han vaknat en gång mitt i natten och stökat ordentligt. Visst har han varit sjuk och då är det omöjligt att uppbåda någon form av attityd för att ta itu med krångliga uppvak. Men så blev då lillebror frisk, riktigt frisk och då tog jag tag i det hela.
Lösningen är, som alltid, att använda sig av ramsa. Och är det något jag kan så är det att ramsa omkull små ungar. Första natten hade Linus och jag en Rams-diskussion i närmare en timme. Han sa många fula ord och ställde många frågor och han fick svar, enkla raka och mycket tydliga svar. När han sen vaknade tidigt på morgonkvisten så var det samma ska men det tog bara en kvart. Det var så skönt när han frågade, jag svarade, så höll vi på en stund innan han suckade, boa ner sig i sängen och somnade om. Jag riktigt hörde hur skönt han tyckte det var att jag tog ledningen, en befrielse för små barn som inte har koll på läget helt enkelt.
Det roliga är att i samma rum som Linus sover resten av gänget och ingen, ingen vaknade en enda gång fastän Linus stundtals var riktigt, riktigt högljud och jag RAMSADE rejält precis utanför draperiet till deras rum. Pappan sov också väldigt gott, snarkade och kände sig nog trygg med att jag vaktade.
Nästa natt tog det första uppvaket åtta minuter, =D> och på morgonen ramsade jag en gång och Limpan var nöjd med beskedet och somnade om.
Så nu sover han gott vår lillaprins vilket jag tycker är skönt för oss alla. Jag gillar ju också att sova på nätterna men det har blivit lite mycket nattliga aktiviteter när barnen varit sjuka så mycket.
Idag har vi varit i Helsingör med alla barnen och en annan familj med två barn. Jag älskar, ja verkligen ÄLSKAR att vara på resande fot med våra barn. De är så positiva, så glada, så roliga, så underbara och så mysiga att umgås med. Vi tog bilen till Ängelholm där vi träffade våra vänner, tåget till Helsingborg och så färjan över till Helsingör. Linus tog sin fm-lur i selen vilket han var helt nöjd med.
Sen hade vi trevligt hela dagen lång, det var lite regnigt en stund men sen kom solen och VÄRMEN. Hur skönt som helst. Barnen sprang runt och lekte, åt korv, åkte häst och vagn och njöt av livet. Precis så som det ska vara när man är barn och har sommarlov.
När vi kom hem blev det lite kvällsmat, vällingslurk för vissa, tandborstning för alla och sen i säng. Tror de somnade innan deras huvuden fått kuddkänning.
Nu öser regnet ner och vi ska väl sätta igång att planera vår tur med husvagnen. Det blir Österlen där vi ska turista, njuta av sommaren (och regnet antar jag

) och träffa goda vänner.
För Linus blir det campingpremiär, de andra är ju vana campare. Mika var bara knappt två månader när vi for på en långresa till Stockholm, Väddö och Åland. Denna gång blir det lite omorganisation i husvagnen för vi har liksom för lite sängplatser i förhållande till antalet barn. Emil sover i överslafen, Mika och Sigge ska sova skavfötters i underslafen och så ska vi ställa Linus resesäng på den andra smala sängen. Det kommer bli intressant kan jag lova.
För övrigt kan jag berätta att Linus är lite missnöjd med min matlagning. Han gillar inte när det blir för stora bitar i maten och klagar lite. Men han vänjer sig, man kan ju inte äta bebis mat i alla evighet.

Nu rullar han runt, hit och dit utan problem. Sitta alldeles själv kan han också och han ser så härlig ut när han sitter och leker för sig själv. Han har liksom blivit en liten människa, någon liten bebis är han inte längre, sorgligt men sant och samtidigt väldigt roligt.
Krypningen sitter som smäck. Det har ju regnat så infernaliskt så det har varit omöjligt för honom att krypa på gräsmattan. Med regnkläder är det så osmidigt att ta sig fram när man är så liten som han är. Så fort gräsmattan torkat upp har han tränat krypning och nu funkar det fint. Han är lika snabb som sina syskon och mycket tid går till att leta reda på honom.

Glad är han fortfarande, en riktigt glad liten skit faktiskt. Och så gullig så man bara måste våldspussa honom vilket han gillar, skrattar så hela lilla kroppen guppar.
Kram Susan