Gablex: Sent tack för den fina hälsningen
Tandvärken gav med sig och var falskt alarm visade det sig. Blev mycket glad för jag trodde det var rotfyllning på gång (minst).
Hälsa Storprinsen och delge min djupaste förståelse för hans eländiga födelsedagsdatum. Som lärare försöker man alltid påminna sig att inte glömma bort de barn som fyller på sommaren men helt samma blir det ju aldrig
Minns den där känslan från barndomen då ens egen födelsedag inträffade på vardag och man nästan svävade till skolan. Jag hoppas att våra sommarbarn hittar andra glädjeämnen med sina födelsedagar i framtiden
Liten uppdatering
Har nu passerat 28 fulla veckor. Det känns mycket bra och jag är nu ett steg närmre fullgången graviditet. Börjar kännas som om det faktiskt skall bli så
Känner mig annars lite väl påpassad från MVC efter att urinprover visat på ketoner. Ketonerna skulle enligt dem tyda på fettförbränning
vilket är stört omöjligt med tanke på min stadigt tilltagande viktökning. Är beordrad till Östra Sjukhuset på viktskattningsultraljud tisdag 22/5. Med tanke på att magen ligger på medel på SF-kurvan tycker jag att det borde tyda på helt normalstor bebis. Fast jag vet att det kan diffa. De sa att Leia var 11 % mindre än genomsnittet men då hon föddes var hon exakt normalstor för v.31+6.
Om kejsarsnitt
Har ju skrivit i min profil att kejsarsnitt är bokat till 24/7 och tänkte berätta om det.
Då jag var gravid med Leia gick jag på samtal för min starka förlossningsrädsla. Hade jag redan då hittat till forumet hade jag kanske vågat tänka i andra banor men då det begav sig var tanken på vaginal förlossning förknippad med oerhörd skräck och ångest. Faktiskt så mycket så att jag så långt jag kan minnas tänkt avstå från barn bara för att slippa föda. Redan innan jag blev gravid tog jag reda på att det fanns möjlighet att få planerat kejsarsnitt om man hade godtagbara skäl.
Jag var beredd på att kämpa mig blå för att få mitt snitt men det behövdes aldrig. Jag blev verkligen tagen på allvar av både min egna barnmorska, barnmorskan på Auroramottagningen samt den läkare som jag slutligen fick träffa på Östra sjukhuset.
Det finns säkert massor med anledningar till att man är så rädd som jag var/är men i mitt fall handlar det mycket om att jag från barndomen hört talas om hur kvinnorna i min mors släkt haft besvärliga förlossningar. Har hört berättas om och om igen hur ex jag själv inte andades då jag föddes och hur en sköterska sprang ut ur rummet med den blålila bebisen i famnen. Min mor var efter förlossningen så dålig så jag fick vara på barnhem (
) utan att träffa mamma på flera dagar. Min pappa fick komma dit men bara titta på mig genom en glasrutsa.
Nåväl, nu gick ju allt bra till slut denna gång men vi har andra och mer tragiska historier i vår släkt. Sammantaget så har rädslan byggts på under åren.
Nu skedde en oväntad vändning i graviditeten. Vattnet gick i v.30+6 och jag blev inlagd på sjukhus. Fick veta att bebisen nog skulle komma inom en vecka. Plötsligt kände jag mig som den mest populära personen på hela Östra eftersom jag flera gånger per dag fick besök av olika läkare. Alla försökte de vänligt övertyga mig om att försöka föda vaginalt. De måttade med händerna och visade hur mycket mindre Leias huvud var än en fullgången bebis. De lovade även att jag tidigt i förlossningsskedet skulle få epiduralbedövning och om jag ändå inte ville föda vaginalt skulle de snitta.
När förlossningen satte igång blev det med dunder och brak. Inte sådär smygande som jag hört talas om utan precis som på film med kraftiga värkar direkt. Har i efterhand hört att prematurfödslar och igångsättningar har det mest smärtsamma öppningsskedet. Vet inte om det stämmer men jag vill lova att ont det hade jag...
Fick mitt i allt panik över att inte kunna ett dugg om förlossningar
Ringde till min gravida kusin som fick ha andningskurs över telefon...
Vi hade båda gått på gravidyoga men jag hade stängt öronen så fort det övades andning
Bad ganska snart om den utlovade epiduralen men fick veta att det var omöjligt
Jag hade pga mitt stillaliggande läge fått blodförtunande medel (Fragmin) i en stor dos per dag. Den stora dosen omöjliggjorde både epidural och vaket snitt. Jag hade alltså att välja mellan ingen bedövning eller att snittas under narkos.
Kan berätta att jag valde det senare. Hade så ont, var så rädd och så utlämnad så jag struntade just då i det mesta.
Eller välja och välja förresten...
Trots mina otaliga Aurorasamtal och mitt inplanerade snitt försökte barnmorskan avfärda mitt bön som "smärtan som talar". Min man blev då rasande och sa "Jag vet att det här handlar om nåt mycket mer än så. Nu gör ni som hon har blivit lovad
" Mitt minne av de smärtfyllda timmarna är luddiga men just detta minns jag glasklart. Har nog aldrig älskat min man eller varit mer stolt över honom än just då
Det tog en halvminut, sen stack en läkare in huvudet och bekräftade att jag skulle snittas om en liten stund.
Allt gick bra och jag gjorde en rekordsnabb vända på uppvak innan jag fick träffa min lilla dotter.
Några veckor senare var jag på uppföljande samtal med en av läkarna jag mött på sjukhuset. Han berättade att om jag bara fått dosen Fragmin uppdelad på två/dygn hade jag kunnat få Epidural och/eller vaket snitt
Efter detta insåg jag att det "normala" förlossningståget gått för min del. En sådan kommunikationsmiss var det sista jag behövde få höra om eftersom det kastade mig tillbaka i min urpsungliga rädsla.
Då jag blev gravid nu igen så skrevs det en ny remiss till Aurora. Jag behövde aldrig gå på ett enda möte. Den läkare som tog emot remissen läste igenom min journal och skrev in att hon rekommenderade snitt även denna gång.
Jag känner mig helt nöjd med sakernas tilltånd och ångrar ingenting. Min kärlek till min lilla dotter
och till den kommande lilla flickebebisen
sitter inte i hur de kommer till världen. Jag är bara innerligt tacksam för att vi lever i den tid vi gör och att även jag vågade bli mamma.
Stor och varm kram från Nancy
Lilla livet fattade inte alls detta med att dricka ur kopp, satte i halsen och började att illtjuta. Jag gjorde ett par tafatta försök till med resultatet att bebisen fick panik bara vid åsynen av den hemska tingesten. Avbröt slutligen arrangemanget och hällde över ersättningen i en flaska som han glatt tog. 
Vi har använt flaska lite till och från på kvällen och det är ju betydligt enklare för alla parter 
snart - låter inte kul...
