Jag förstod först for ett par år sedan att jag är introvert, dvs att jag laddar batterier i ensamhet. Jobb, fester, möten ja tom fika med kompisar drar energi hur kul jag än har. Jag vill umgås med andra, det handlar inte om vilja eller hur trevligt man har, utan att energin sakta droppar bort. Och för att fylla på igen måste man vara själv. (Extroverta laddar sin batterier i sällskap av andra och bilr fyllda av energi efter möten och jobb.)
Det är när mina batterier är riktigt låga som det är som allra svårast att inte ilskna till när barn (och man) pockar på uppmärksamhet. Som efter en lång jobbdag, stora familjemiddagar, etc (jul kan vara tufft). Jag hade länge dåligt samvete för att jag behövde vara själv men har slutat med det, dels då jag insåg att det är så jag fyller på energidepåerna och dels för att livet är för kort.
Bara vetskapen om ovan har hjälpt mig, jag tackar nej till saker för att inte vara helt tömd och inte ha nåt kvar till barnen de dagar jag jobbar. Jag jobbar faktist bara halvtid för att kunna balansera mitt också krävande jobb med tillräckligt med tid att ladda depåerna igen. Men det är givetvis inte alls som har den möjligheten.
Vad jag vill säga är att du gör ett fantasktikt jobb, du har tom identifierat de tillfällen då det är extra svårt, och vet orsaken. Ta hand om dig, så är det lättare att ta hand om dottern.
kram Tin
) och jag blir helt slut efteråt. Hon utmanar och testar så jag håller på att tappa förståndet och det är inte förrän jag drar en MYCKET markant gräns som hon "ger sig". Det kan gälla allt ifrån att vägra att tvätta händerna till att man inte kan äta godis 24 timmar om dygnet. Min stilla undran är nu om det verkligen inte finns något annat sätt att tackla detta?! 
