Strålande jobbat, Gullerika 
Pris och beröm =D> Fortsätt nu bara arbetet lugnt och fint. Ifrågasätter inte du hans goda sömn, gör inte han det heller :thumbsup:
1. Nu behövde du ju aldrig solfjädra och det var bra.
Solfjädern ska ses som antingen en markering, bara, ett "parkerande" av tillrättaläggandet (på mage), då man kanske står ett par, tre sekunder - "Nu ligger du ner och ska sova så skönt", punkt säger den utan ord; direkt ut med ramsan - eller ett krisverktyg (fortfarande på mage, får inte tillämpas med barnet på rygg).SOLFJÄDERN SOM KRISVERKTYG
Då lägger man det uppjagade, utmattade barnet först snabbt men distinkt tillrätta i snabba, tydliga steg - huvudet sist, bortvänt med hjälp av båda händerna - varpå man håller det på plats så med ena handens yttersta två-tre fingrar. Resten av händerna bres ut som två solfjädrar över så mycket som möjligt av hela lilla kroppen, rakt uppifrån, så att man kan ge ett statiskt tryck jämnt fördelat (vilket inte går om man sitter ner och sticker in händerna mellan spjälorna). Helt orörlig - och tyst, givetvis - står man så den tid det tar för lilla barnet att lugna ner sig, sluta skrika / sprattla / vrida sig etc. Och lyfta huvudet, förstås. vilket man får försöka förhindra med sina allt starkare två yttersta fingrar 
Inget nytt tillrättaläggande i stor stil dock - solfjädern får inte brytas, den ska vara statisk. Däremot kan trycket behöva ökas av och till, om och när barnet laddar med alla sina icke föraktliga kroppskrafter för att komma loss ur solfjädersgreppet. (Vilket är en högst naturlig, spontan reaktion - ingen människa tycker om att hållas fast och få sin rörelsefrihet stäckt.) Här ska man inte vara rädd för att lägga kraft och tyngd bakom solfjädern och hålla den så, tills man tycker man kan lätta på trycket så smått därför att barnet börjar stillna så smått. Ryggraden med sina revbensfästen är barnets starka "skal", som också är elastiskt, som bekant (titta bara på gymnasterna!) - ingen fara att pressa på, alltså. Man gör det inkännande och mjukt men bestämt; man "slår" inte och har inget annat häftigt för sig, som möjligen skulle kunna ställa till skada. Och underlaget är mjukt nog att ge efter precis lagom. Medan man står där betraktar man kontakten med barnet som bruten. I stället för att vrålglo på barnet därnere i mörkret vänder man förslagsvis blicken rakt fram och tänker på annat. Detta är saklighetens marknad. Man står och man står. Det kan ta en kvart, det kan ta (max) trekvart. Barnet börjar tystna - och ta ny sats. Barnet börjar stillna - och tar ny sats. Man står, avpassar trycket, tittar vidare i väggen på ingenting och står, orörlig. Men man hör. Först förstås den ljuvliga tystnaden, så efterlängtad! Månne den varar 
Nehej, inte det. Men den kommer igen. Och då börjar man kunna lyssna till barnets andhämtning. Den blir lugnare. Barnet håller inte andan längre för att ta ny sats och skrika. Barnet börjar andas vackert, hörbart, avspänt - och regelbundet 
Detta är så ljuv musik för mina öron att jag brukar stå kvar i rena fröjden två eller tre eller varför inte fem minuter till. Men somnar inte barnet då? Eller sover redan? Och var inte tanken att barnet skulle somna själv Jo, men nu hade vi kris. Jag vill inte genast riskera en ny. Men det är jag, det 
Jag tänker att ramsan får göra somna-själv-jobbet sedan. (Tilläggas ska att jag ytterst sällan, för att inte säga aldrig, solfjädrar ett barn mer än engång. I fortsättningen nöjer jag mig med snabb och klar solfjädersmarkering mellan tilllrättaläggande och ut-med-ramsa. RamsOR, vill säga - ramsan ska alltid ha sista ordet!) Men det är jag det, som sagt. Gör nu ingen one-way-fits-all-at-all-times-regel utav det [-X
Solfjädern, den breda heltäckande (så pass som går - armar och ben kan vifta länge
) är inte till för att plåga och förskräcka 
Den är till för att ge barnet förutsättningarna för att kunna sova så gott. Vilka de förutsättningarna är vet vi alla: man ligger ner lugn, avslappnad i kroppen. Bäst sover man i mörker (=hjärnan fattar att det är natt, och på natten sover man), varför vi släcker lampan innan vi somnar.Och så lägger vi oss så skönt tillrätta för att sova så gott
Det kan nu inte små barn, när de är så uppjagade av en eller annan anledning att tanken att de självmant skulle lägga sig ner för att slappna av och kunna somna lugnt och fint ter sig lika avlägsen som den är: modell yttre rymden. Alltså behöver de hjälp
Stora Solfjädern är ett suveränt krisverktyg. Med betoning på kris. Så man bör inte slösa med den! Som kurverktyg - för lite större barn, anser jag (som hellre buffar folk från Skräpåldern till ungefär Åttamånadersångesten) - ska den läggas undan allra senast mot slutet av andra kurnatten eller möjligen första början på tredje (en gång, den sista). Därefter ska den sparas i krislådan. Och då menar jag kris, ja.2. Nej - jag tycker man ska vara medveten om att man tar en risk om man börjar med att ramsa och sedan går in (för att buffa eller solfjädra). För det första blir ramsandet då lätt till en fråga ("Få se om det här räcker, eller om jag måste gå in") i stället för ett besked. Man står redan med halva foten inne, så att säga. Här finns f ö en tumregel någon gav som jag tycker är utmärkt:
När du absolut känner att du måste gå in, det är då du ska ramsa!
För det andra desarmerar man ramsan genom att "ångra sig" och gå in strax efteråt. Inte första gången - en gång är ingen gång - men andra eller tredje, och framgent. Och voilà - ramsan tar inte, skriver man då här och klagar
Barnet lär sig nämligen blixtsnabbt att om det bara hojtas vidare ordentligt, i stället för att svaras på ramsan och "talas vid" (dialogen), kommer den goda kuraren strax sättandes och buffar. Respektive solfjädrar. Vilket man numera tycker är underbart trevligt. Ja, lika trevligt som det var gräsligt första gången, första natten på kuren, då när det gamla invanda mönstret bröts med buller och bång och man protesterade för allt man var värd, vilket ju är en hel del. Nu vill man buffas Buffa hela natten, tralala... Eller solfjädra, för all del. Så skönt, så skönt 
Sluta inte! Sluta ALDRIG!Fenomenet är för övrigt detsamma när det kommer till att ligga på mage. En liten älskling som läggs på mage för allra första gången någonstans i femmånadersåldern, får slag. Säkert livsfarligt
Världen är bokstavligen uppochned. Var ska detta sluta Tänker de hänga upp mig i taklampan nästa gång? Eller suga upp mig i dammsugaren, fötterna först?... Nästa gång är magläget det enda rätta. Så gott som. Tredje gången har det alltid varit det. (Sova på rygg? Hur då Det går ju inte )Vilket osökt för oss in på din tredje fråga, som du inte satt 3. framför:
[quote=Gullerika] Vi har fått honom att somna ute på vilorna, men nu de senaste två dagarna har han blivit vansinnig och inte ens vagning lugnar honom. Somnar han så vaknar han var 10:e minut och vill inte veta av ramsan. - - Vi börjar fundera om det är ryggläge som stör honom. [/quote]
Ja, det vågar jag svära på att det är.
Lägg honom på mage och gå på promenad i friska luften \:D/
Vad gäller dessa otympliga, obekväma, bylsiga vinterkläder för små barn tycker jag man ska tänka efter lite då och då, innan reklamen och måste-väl-ha-för-det-har-ju-alla-andra-tänkandet slukar en alldeles. Är barnet till för kläderna, eller är kläderna till för barnet
Gällde det senare, skulle väl ingen människa komma på tanken att pressa in en liten bebis i en tjock vinteroverall för att sova middag i en bäddad vagn #-o
Heltäckande vinteroveraller är till för folk som leker vilt i snön eller går på tur i Norge. Typ 8)
Klä honom i body, mjukisbyxor, bomullströja med polohals (eller liten halsduk knuten bak), kanske tunn kofta också, bomullssockor och dito vantar och mössa med något i tunt ylle över de båda senare (om det är riktigt kallt). Lägg på mage på slätt lakan med ett extra dubbelvikt eller trevikt lakan som "kudde" (s k draglakan) under ansiktet, slätt instoppat vid huvudändan på båda sidor om madrassen. Under vilken bör ligga slät extrafilt och/eller isolerande tidningspapper mot kylan underifrån.
Lägg tillrätta och stoppa om barnet - rätt stramt, brukar jag, det känns skönt - med bomullsfilt; därefter täcke eller tjockare filt ovanpå. Dra upp ända till små öronen, över händerna (som dock kommer att titta fram inom kort
Det får de)!Och börja gå. Den lilla bebis finns inte, som inte somnar och sover som en dröm i friska luften på det här viset.
Påstår jag.
Antar du utmaningen
=D>
MEN - se upp för ett återkommande mönster, som lätt etableras. Det är inte meningen att ni ska springa och vända på honom i all oändlighet och stå och solfjädra evinnerligen. Han kan vända sig själv. Han vet bara inte om att han kan det. Han behöverl ite hjälp på traven.