Vilket ansvar har en barnboksförfattare/illustratör

[Sarisparis]

Hej

Har ni läst detta av barnboksförfattaren Ulf Nilsson i DN idag?

Mycket intressant, Nilsson redogör för hela historien kring Stina Wirséns bilder och ställer viktiga frâgor.

Nâgra utdrag (men läs hela)

Nu ligger här ett störtat vrak av en viktig debatt.

...

Man gör en liten sak, den skapas i glädje och med en intuitiv tanke att det här är så rätt. Sedan gör arga kritiker totalrevision ned till minsta kommatecken och tutar ut det, mardrömslikt, på tidningarnas förstasidor. Är det verkligen värt att riskera både familjelycka, skapar­lugn och anseende? Kanske man ska göra något helt annat med sitt liv?

...

• Det var olyckligt att en tidig skribent inte upptäckte det känsliga i frågan utan satte en arrogant ton i Dagens Nyheter. Och att mycket av debatten blev kvällstidningsstoff. De letade ju efter drama. Skadeglädje och blod blev temat. När det egentligen handlade om omsorg om alla barn i Sverige.

• Det blev ännu mer blod när bloggare och kommentarsfältare lade sig i med sitt finurliga, anonyma hån.

• Min lärdom är tyvärr att om man har något viktigt att säga, så ska man inte gå till pressen, inte låta de anonyma yla. Men var ska i framtiden det nyanserade, försiktigt prövande och varsamma samtalet om barnen och barnkulturen äga rum? Efter samtalet måste vi ju alla kunna dricka kaffe ihop. Och skapa vidare.

Jag tycker att Nilsson tar upp viktiga aspekter, särskilt det han säger om att det fattas en arena för den här sortens diskussioner. Det är verkligen sorgligt att slutsatsen är att pressen inte är den bästa vägen att gâ för att föra fram ett ämne som detta till debattscenen. Och jag undrar som Nilsson:

• Till sist öppnades då dörren till indragning och krav på censur. Intoleransen segrade. Olika åsikter fick inte plats i kulturen längre. Hur fungerar det: Om man en gång öppnat den dörren, kan man stänga den igen?

[inger]

Tack Sarisparis!
Det är så sorgligt alltsammans tycker jag.
Jag hoppas innerligt att Stina Wirsen hittar tillbaka till sin skaparglädje igen.

[Alma]

Bra artikel, tack för att du uppmärksammade den Sarisparis!

Jag skrev till artikelförfattaren:

Hej,
Vill bara säga att det också finns sådana som jag, som inte gillat Stina Wirséns försök till modern porträttering av afrobarn, men som har respekt för och har uppskattat hennes intentioner och att få lyssna till de resonemang som hon fört i samband med figurens tillkomst. Och trots att jag inte anser att hennes porträttering fungerar för hennes goda intentioner, utan tvärtom, så blir jag upprörd över att hennes figur censureras.

Vi med nyanser finns också. Hav hopp och tack för en mycket bra artikel i DN om debatten som havererade.

[Sarisparis]

Vad bra, Alma!

Vi med nyanser finns också.

Ja, och det är väl endast med nyanser som debatt överhuvudtaget är möjlig? Jag tycker att det är sâ trâkigt och frusterande att det mesta blir mest svartvitt när det hamnar i pressen. Undantag finns förstâs, men det som sticker ut känns ofta väldigt ensidigt. Det är verkligen en förlust att balanserade diskussioner, där de olika parter, med det synsätt som du beskriver som att ha respekt för och att uppskatta personens intentioner, inte fâr tlllfälle att mötas i en verklig diskussion.

Sâ att alla kan träffas och dricka kaffe ihop efterât, som Ulf Nilsson uttryckte det. För även om man inte är överens om en viss sak sâ behöver det ju inte betyda att man inte tâl varandra överlag. Jag tycker snarare att de verkligt intressanta mötena uppstâr när man kan se över de saker man inte kommer överens om och inse att man, trots det, kan ha likheter.

Jag hoppas innerligt att Stina Wirsen hittar tillbaka till sin skaparglädje igen.

Ja, det gör jag med. Men jag kan inte föreställa mig hur det ska kännas att fâ sitt "verk" sâ svartmâlat och sönderkritiserat. Hoppas att hon känner att det finns folk som Alma som trots olika âsikter i själva sakfrâgan kan stödja hennes intentioner och behandla henne med respekt.