Första natten nu i natt!

[Jordnöten10]

Tack för svaren miar70!

OK, vi provar att gå ut fortare imorgon! Strumporna: han har kalla fötter, men han sliter av sig strumporna natt som dag.

Nattbajsandet varade i 2 nätter, hoppas det är slut med det nu.

Mörkläggningen har vi ordnat till noggrannt, men en väckarklocka får vi lov att skaffa!

Tack för hjälpen!

[Jordnöten10]

Senaste dagarna har vi kortat ner solfjädringen till bara ett par minuter, och sedan ut med ramsa. Han gnäller eller gråter inte alls, men det tar lång tid innan han somnar (30-50 min), och det känns alltså som att insomningen tar allt längre tid (även om han inte gnäller eller gråter. Reaktioner?

[Jordnöten10]

Detta gällde alltså nätterna, på dagarna somnar han inom 2-15 min!

[Sofias mamma]

Senaste dagarna har vi kortat ner solfjädringen till bara ett par minuter, och sedan ut med ramsa. Han gnäller eller gråter inte alls, men det tar lång tid innan han somnar (30-50 min), och det känns alltså som att insomningen tar allt längre tid (även om han inte gnäller eller gråter. Reaktioner?

Hej!

Du fick ett fint svar från Mia om läggningen, ni behöver inte alls stå och solfjädra nu när han läggs. Bara ett kort tillrättaläggande med en liten kort solfjäder som markering (några sekunder?) brukar vara det "normala". Varför solfjädrar ni så länge, är han ledsen vid läggningen? Då kanske ni ska skratta ännu mer, ända ner i sängen . Sen om det tar en stund att somna behöver du inte bry dig om, bara han har förutsättningen att sova så Och så länge han inte är ledsen såklart.

Hur ser schemat ut?

[Jordnöten10]

Hmm, nåja, det stod i Mias svar att läggningen skulle ta max ett par minuter, och det är alltså 2 min vi har solfjädrat på sistone. Att lägga honom till rätta tar ju typ 3 sekunder. Mia har inte angett att solfjädringen ska ta ett par sekunder så vitt jag kan läsa. Men visst kan vi prova att solfjädra bara ett par sekunder.

Lillen skriker när vi lägger ner honom, trots att vi försöker busa med honom. Han är inte särskilt kittlig, och inte så road av att skratta när han är trött. Det blir något vi får klura på, hur vi ska få honom att skratta mer. Blir oftast lite fniss, inte mycket mer. Han slutar skrika när vi solfjädrar, men reser sig upp genast när man ramsar sig ut (han skriker dock inte då).

Vi har ett stenhårt schema enligt följande: gå upp (= väcka och ta upp med glada tillrop) kl 07.20, äta frukost (gröt och katrinplommonpuré) kl 08, lek fram till mellanmålsvälling kl 10, lek fram till lunch kl 12, middagslur 12.30-14.00, lek fram till mellanmål (välling eller fruktpuré) kl 15, lek fram till middag kl 18.30 (kanske lite för lång tid, men detta är det tidigaste vi lyckas få vår egen mat klar, och vi vill ju försöka få honom att äta samtidigt med oss), bad varannan dag kl 19, pyjamas, tandborste och välling kl 19.20, nattning kl. 19.30. En av oss är kvar i hans rum ett par min, och sedan tar det rätt lång tid innan han somnar.

Han har haft mycket problem med kräkningar i samband med mat under en mycket lång period (de senaste 7 månaderna), särskilt om han fått något med allt för stora bitar (dvs allt med grövre konsistens än puré), men det börjar bättra sig lite denna veckan till vår glädje. Nu har vi blandat ut vår egen hemmagjorda finpuréade mat (som han gillar) med en halv portion ur någon burk för 8-månaders barn. Tidigare har han kräkts (mycket!) varje gång det funnits några bitar, eller då maten bara varit för tjockflytande. Det var en effekt som jag hoppades på med kuren, och det tycks ha gjort lite nytta!

[Jordnöten10]

Ja suck, man ska ju aldrig säga att något går bra, nu kräktes han i sängen (förta gången någonsin) nyss! Hoppas att det räcker så, peppar, peppar...

[miar70]

Hej igen

Hm, vad besvärligt det låter med kräkningarna av maten :-k det är något som är helt nytt för mig på ett såpass gammalt barn... Ska se om någon annan bättre lämpad kan hjälpa dig med tips kring det!

Angående läggningen: ja, ett par minuter tycker jag man kan ta på sig om det känns bra - jag har alltid gjort så och det har funkat fint för oss. Främst är det nog för min egen del, jag vill inte stressa läggningarna utan bädda om, solfjädra (det har jag gjort lååångt upp i åren ) som markering och sen gå med en mjuk, glad ramsa. MEN för en del, både föräldrar och barn, passar det bättre med en raketläggning för att inte sprida oro, kanske speciellt i början av kuren. Små knoddar har en förmåga att lukta sig till oro och då är det såklart bättre att inte dröja kvar. Ni får helt enkelt fundera över vad som passar er bäst

Schemat ser jättebra ut, det jag funderar på är om ni har någon social delaktighet? Annars är det på tiden att jordnöten får släppas in i sysslorna, känna sig behövd och delaktig - viktigt för alla, både stora och små

Annars är det bara att fortsätta som ni gör, ni ger honom de bästa förutsättningar att få sova gott och han väljer att ligga och babbla ett tag, tja, det är hans business

Kram Mia

[miar70]

Nu har jag hört mig för och en kurarvän berättade att hennes son kräktes av bitar i maten och för han berodde det på att halsmandlarna var superstora. Kanske värt att kolla upp?

Kram!

[Jordnöten10]

Hmm, ja halsmandlarna vet jag inte om vi har kollat faktiskt.... Även ikväll blev han ledsen och riktigt uppjagad när han skulle läggas. Så som han varit de sista 2 kvällarna brukar han inte vara! Vi har inte gjort något annorlunda de senaste dygnen, men han har varit väldigt ängslig för att bli lämnad själv alls om dagarna, han brukar annars kunna leka själv en längre stund. Han har inte varit missnöjd vid nattningen mer än någon minut per kväll fram tills igår. Och han kräktes i sängen även ikväll (det var alltså andra gången någonsin han kräktes i sängen), trots att han har inte kräkts dagtid på ett par dagar. Vi fattar det inte...

Social aktivitet: han träffar andra barn och/eller går på promenad varje dag. Kan inte påstå att han hjälper till hemma, vad skulle det bestå av för sysslor?

Suck.

/Jordnötsmamma

[Jordnöten10]

Jordnöten kräktes igen nyss när han jagade upp sig och var ledsen, vad 17 är det frågan om... Han kräks ju bara när han varit ledsen och jagat upp sig, och det gör han när vi inte är tillräckligt nära vad det verkar. Fast när det hände nyss så var pappa i rummet och försökte få honom att lugna ner sig. När jag tog över och distraherade honom och gick in i ett annat rum så lugnade han sig.

Vi har funderat på om det är sitt eget rum han blivit orolig för, eftersom detta startade efter att en man i en sky-lift befann sig utanför lillens fönster häromdagen (vi får nya ventiler till luftkonditioneringen). Mannen skrämde uppenbarligen William (jag utgår ifrån att det inte var med flit). Pappa var inte i rummet när mannen dök upp där, men när pappa gick in såg han att mannen var utanför fönstret. Fastän pappa försökte visa honom att mannen där utanför inte var farlig så verkar det ju inte gå fram, och hur resonerar man med en 1-åring?

I morse efter frukost kunde han acceptera att leka lite själv i sitt rum när jag satt i en fåtölj i samma rum. Någon timma senare funkar det inte alls när han är där med pappa.

Om han skriker varje gång när han blir lämnad själv i rummet hädanefter (inklusive när vi ramsar oss ut när det är dags att sova middag och natt) och som följd kräks varje gång, med de kläd- och sängklädesbyten samt tröstning som medföljer, så lär detta leda till att vi måste vara kvar längre i rummet när han ska sova, någon annan råd ser jag inte. Vi kan inte ha en kräkande pojke varje gång det är dags att sova...

[miar70]

Vi vuxna har en förmåga att snurra in oss i en massa tankar om hur det varit, vad som orsakat vad, vilka fel och misstag vi gjort men små barn lever här och nu och är inte så hjälpta av såna tankar . Börjar man leta problem och krånglar till saker och ting kan man räkna med att kvittot blir ännu mer tjorv. Så - istället för att fundera så mycket på varför han reagerar si och så, så visar ni istället vägen genom att vara lugna, trygga, säkra! NI vet att det inte är något konstigt med hans rum och det är er uppgift att också visa det för jordnöten.

Man kan dra paralleller med hur mycket som helst: en av mina flickor var panikrädd för myror, vi fick lov att ägna många timmar åt att klappa myror, döpa myror, bygga hus åt myror... allt med en mamma som var SÅ glad och fullkomligt ÄLSKADE myror (hm...) - myror var liksom det bästa jag visste . Det är mycket tjat ibland om attityden härinne och jo, det hänger väldigt mycket på just attityden. Inga bekymmersrynkor i pannan på mamma, inga outtalade frågor ELLER uttalade (visst tycker du om det här? är det bra? - utan oj, vad bra det här är! oj, vad vi gillar det här!).

Byt ut frågetecknen mot utropstecken

Både mamma och pappa måste hotta upp attityden, som AW brukar säga: bättre att göra "fel" med rätt attityd än att göra "rätt" med tvekan

Social delaktighet är så mycket mer än leka med kompisar - det är att leva tillsammans, göra sånt som ska göras gemensamt (inte så att den ena föräldern tar bort barnet när det ska städas, tvättas eller lagas mat) och visa lilla jordnöten hur det här livet ska levas för att det ska funka. Om ni inte har Barnaboken så är det såklart mitt allra bästa tips, den är en guldgruva och när man läser den förstår man hur viktigt det är att varje liten och stor människa får känna sig behövd

För lite inspiration kan ni läsa mer i den här tråden om social delaktighet:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =40&t=5385

Så för att sammanfatta mitt långa svar : tänk inte bakåt på det som varit, var er sons lugna vägledare nu när det gungar för honom. Och ta med honom i era sysslor, en ettåring kan så väldigt mycket mer än man tror!

Kram Mia

[Jordnöten10]

Att leka i sitt rum gick bättre idag, även om hans uppfattning om gräns för egentid gick efter 2 min (vilket var ett framsteg!). Nattningen, vi försökte vara glada och hurtiga, och inget tycka synd om (det brukar vi inte annars heller). Men det hjälpte inte mycket, han var jätteledsen när han märkte att det var läggdags, och höll på med en del kräkljud en stund (även om det inte blev något, eftersom pappa solfjädrade). Kan inte hålla med om att han bara lever i nuet i det läget, men vår attityd kanske behöver förbättras för det.

Social delaktighet: jag har läst på utifrån länken, och vår lille Jordnöt har en hel del sådan, inte minst genom att han får vara med och titta när vi gör saker (i köket, vid datorn, ibland i tvättstugan, när vi klär på oss, vattnar blommor, dammsuger osv).

[Susanne G]

Hej!

När barnet är så stort som er lilla jordnöt så är inte den sociala delaktigheten passiv längre utan aktiv. Nu vill han vara med att arbeta inte bara titta på.

Handen om handen är det som gäller om barnet inte hanterar det riktigt. Hjälpa till att vattna blommor, lägga i stekpannan, kasta sin blöja i soporna osv. De klarar mycket mer än man tror och de vill framförallt.

[Jordnöten10]

Vi gör vad vi kan för att vara trygga, glada och positiva föräldrar i samband med nattningen, men det räcker i nuläget inte till. Han blir ledsen när han hamnar i sängen, och när vi släpper solfjädringen (ska vi eller ska vi inte släppa medan han är ledsen? Några 2 sekunder räcker absolut inte för att få honom att sluta gråta) och går ut så blir han ledsen igen. Går ut och ramsar en god stund, men han springer fram och tillbaka i sängen och skriker och lyssnar inte på ramsan. Det slutar med att vi går in igen och solfjädrar. Hur länge är det rimligt att man försöker ramsa en skrikande ettåring?

Kanske borde vi börja om igen från början med kuren...

[LilloppansMamma]

Hej!

Sonen måste själv erfara att det stundar en glad morgon efter nattningen. Ni står för det glada, trygga och positiva, helt rätt, men det är han som måste göra upptäckten att det glada kommer åter. Förstår du hur jag menar?

Jag tror inte alls en omkurning behövs, men däremot en bestämd handlingsplan från er sida hur NI vill gå vidare. Här kan vi bolla tillsammans.

Hur länge är det rimligt att man försöker ramsa en skrikande ettåring?

Man kan inte tänka utifrån en tidsaspekt när det kommer till SHN. Utan handlar det om INLYSSNING- vad frågar liten efter här? Här får ni spetsa öronen- "skrikande ettåring" ursäkta, men han ställer rättmätiga frågor.

Det verkar som att ni redan har gett upp kuren och anser att sonen etablerat ett förutsägbart mönster. Bryt detta.

En tanke skulle vara att ni natt 1 gör låååång solfjäder, nästan till sömnen, ingen katastof om han somnar på den- mjuk fin ramsa ut. Natt 2 mjuk och fin solfjäder, men inte så lång så att han nästan somnar. Ut med ramsa. Natt 3 mjuk solfjäder som markering och odla ramsan på allvar. Se ramsan som DIALOG inte som ett tystnings-verktyg. Ni kommer att nå fram med ramsan om ni vågar att ta en diskussion med den. Men då måste ni också se lite mer nyanserat på sonens "skrik".

Jag tror ni fixar detta genom att putsa till er attityd och fixerar blicken framåt. Safarin har ni läst den? http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... ember-2006

LilloppansMamma